Pirko är inflyttad i Göteborg där han umgås med vänner som inte gillar honom och dessutom är hans gravida flickvän Linda på väg att sparka ut honom ur lägenheten. När hon informerar Pirko om att hon legat med alla hans vänner och att barnet inte är hans tuppar han av och när han vaknar till liv har han bestämt sig för att dra norrut till hembyn.

Väl hemma måste han begrava sin gamla mormor och det enda minne han tar från henne är höftkulan ur askan. Denna reservdel visar sig vara magisk för helt plötsligt är han kung på karaokescenen och låter som Elvis. Nu har han ett mål och en mening med sitt liv och alla män på den lokala baren vill vara hans vän och kvinnorna vill ligga med honom!

De trista vännerna från Göteborg och den otrogna flickvännen kommer tillbaka för alla älskar ju en vinnare! Man syr upp scenkläder som tangerar de som The King hade mot slutet av karriären och alla siktar på att Pirko ska bli svensk karaokemästare och på så sätt få en bit av kakan. Mitt i alltihop dyker hans svekfulla mamma från Ibiza upp och Pirko börjar känna att han inte klarar av alla krav.

Teaterregissören Petra Revenue långfilmsdebuterar med namnet Fellini ofta nämnt i pressmaterialet och häromdagen hörde jag henne nämna David Lynch i en radiointervju. Ingenting i själva filmen Karaokekungen minner om dessa regissörers verk även om jag tillstår att den har en grotesk ton. Snarare verkar jag se en burlesk pjäs överförd från en teaterscen i Göteborg till filmduk och resultatet är inte lyckat, långt därifrån!

Skådespeleriet är på max med övertydlig teaterdialog som ska nå längst bak i salongen men nu befinner vi oss faktisk i en biosalong där ”less is more” för att citera Eric Clapton. Storymässigt finns här ingen karaktär att tycka om, istället är det som att titta in i en färgglad dockteater med yviga gester men där väldigt lite blir sagt. Det smärtar mig att återigen behöva dela ut lägsta betyg men jag måste vara ärlig och säga som det är, Karaokekungen håller inte!
BETYG: 1 sol

Ronny Svensson