George Simmons är en populär filmkomiker som lever ensam i sitt stora hus i Los Angeles. Vid ett läkarbesök får han beskedet att han har en obotlig blodsjukdom och bestämmer sig då för att börja uppträda på små komediklubbar igen. Där träffar han Ira, en aspirerande komiker som skriver sitt eget material, och George anställer honom som assistent, men egentligen är det som vän då han inte vill dö ensam. Det omaka paret gör ståuppgig tillsammans och en märklig vänskap börjar ta form, men allting ställs på sin spets då George bestämmer sig för att besöka sin gamla flickvän Laura, som nu är gift och har barn.

Jag kommer aldrig att förlåta regissören Judd Apatow för att han gav den obegåvade Seth Rogen chansen till en filmkarriär och tyvärr har Seth en större roll i Funny People. Precis som med Apatows tidigare filmer är det svårt att veta vad han vill eller försöker göra, komedi eller allvarligt drama? Första timmen av Funny People har sina ögonblick där man till och med blir lite gripen, men när han låter sina karaktärer vräka ur sig dåliga sexskämt faller allt platt. Det är som om hela gänget plötsligt drabbats av Tourette Syndrom och bara måste säga könsord i varannan mening.

Allt eventuellt allvar som byggdes upp under första akten, med en balanserad Adam Sandler som George, raseras ju längre den banala storyn pågår, och den är lång. En komedi kan inte vara två och en halv timme och sista delen som utspelar sig hos förra flickvännen Laura är en enda lång plåga.
Judd Apatow påstås ha Paul Thomas Andersons mästerliga Punch-Drunk Love som favoritfilm, det märks verkligen inte på hans eget filmskapande.
BETYG: 1 sol

Ronny Svensson