*Förut trodde man att man hade samma fettceller hela livet. Nu vet man att man bildar nya fettceller och gamla dör. När nya celler bildas, dör lika många.

*Upptäckten visar att har man väl anlagt sin fetma är man inte benägen att släppa den. Även de som går ner i vikt får nya fettceller, men fettcellernas storlek minskar. Totalantalet är konstant. De nya är lite friskare och extra "hungriga" och kan fylla på sig jättesnabbt.

*80 % av dem som är feta som barn blir ofta feta som vuxna. Feta har större fettceller och de smala har mindre fettceller. Men både smala och feta kan ha hög omsättning av celler.

*Fetma beror till 70-80% av gener. Men alla kan bli feta av livsstilen, av fel mat och för lite motion. De flesta lägger på sig tio kilo när de blir vuxna men har man redan tio kilos övervikt blir det 20 kilo i stället.

*Forskning visar att det inte spelar så stor roll vilken diet man följer. Huvudsaken är att man inte äter för mycket kalorier i förhållande till vad man gör av med. En diet kan dock ge motivation att äta rätt.

* Var tolfte svensk har en gen som kan bryta ner fettet i sina fettceller. Den genen förbättrar fettnedbrytningen och skyddar mot fetma.

*Fetma var en överlevnadsfaktor. Förr fanns det inte föda jämt. Då var det bra att kunna lägga på sig fett, vilket gjorde att fetmagenen överlevde. Smala människor hade sämre överlevnad.

*Folkgrupper som levt under primitiva förhållanden och sedan fått tillgång till västerländsk mat har blivit väldigt feta. Pimaindianerna i Arizona är ett exempel. De blev av med sitt land och sitt sätt att leva och äta. Nästan hundra procent av dem är nu feta.

*Går man raskt en halvtimme varje dag så går man ner i vikt eller behåller sin vikt. Men är man tjock så räcker det inte med att bara motionera. Då måste man lägga om kosten.