Paris 1913. Coco Chanel delar sin tid med sin älskade Arthur ”Boy” Capel och med att skapa kläder och göra sig ett namn inom modebranschen. En kväll går hon på teater för att se Ryska baletten framföra Våroffer med musik av tonsättaren Igor Stravinskij.

Tumultartade scener utbryter då folk buar och skriker åt det alltför moderna och udda musikstycket alltmedan Coco finner verket och dess upphovsman spännande. 1920 sörjer Coco sin älskade ”Boy” som tragiskt omkommit i en bilolycka. Hon är nu en väletablerad stjärna inom modevärlden och bor i en stor herrgård utanför Paris.

Samtidigt lever den fattige Igor med fru och fyra barn i exil i Paris till följd av den ryska revolutionen. Coco erbjuder Igor och hans familj husrum och ro att skapa musik och samtidigt tar en passionerad kärleksrelation mellan de två konstnärssjälarna vid som bara kan leda i fördärvet…

En mycket vacker film som jag finner bättre och mer intressant än den Coco Chanel-film som hade premiär tidigare i år. Mycket beroende på bildberättandet som är magnifikt och den inledande sekvensen med balettens framförande av Våroffer är strålande i sin kompromisslösa intensitet.

Vad som följer är ett romantiskt drama och en maktkamp mellan två geniala konstnärer som håller inne känslorna och vägrar släppa på garden. Jag finner det alltid fascinerande med verkliga människoöden på vita duken och Jan Kounens vackra skildring av den omöjliga kärleken mellan Coco och Igor visade sig vara en höjdare i biofåtöljen.

Läckra miljöer, häftig musik, tragik och bra skådespeleri från Anna Mouglalis, Mads Mikkelsen och inte minst Elena Morozova som den försmådda hustrun Catherine Stravinskij.
BETYG: 4 solar

Ronny Svensson