Oskar lever ensam i sin lägenhet på Östermalm i Stockholm efter det att hans fru Karin blev dödad av en rattfyllerist för femton år sedan. Han sköter om papegojan Palle som tillsammans med de inramade fotona är det enda minnet av den älskade frun.

I sin ensamhet funderar han över det moraliska förfall som han tycker sprider sig i samhället och det blir inte bättre av att en utlänning flyttat in med en kvinna på bottenvåningen och det har blivit mycket spring i trappuppgången.

Han har gjort sig ovän med de flesta i huset men den ensamstående Ingrid känner sympati för Oskar men då har hon inte sett hur han sitter vid köksbordet och putsar på sin Magnum 44…

Regissören Mats Arehn är en veteran inom svensk film som numera gör lågbudgetrullar på eget bolag. Denna gång har han velat ta tempen på det missnöje som gror bland medelålders svenskar som anser att det var bättre förr. Björn Kjellman gör ett utmärkt jobb som Oskar som aldrig kommit över sin frus tragiska död och kanaliserar sin vrede mot de som är udda i omgivningen.

Jag förstår vad Arehn är ute efter, en slags varningsklocka om att ”vi och dom”-bomben kan brisera, men budskapet är för tydligt vilket gör filmen lite banal.

De brittiska regissörerna Loach, Herman och Leigh har skämt bort oss med sina socialrealistiska verk och det är svårt att nå upp till deras nivå. Det bestående positiva minnet är skådespeleriet som stundtals glimtar till.
BETYG: 2 solar

Ronny Svensson