Fertilitetsbehandlingar
IVF, insemination, äggdonation, spermiedonation, surrogatmödraskap och embryoadoption är några sätt att få barn när den "vanliga" vägen inte fungerar. Vad innebär de olika metoderna?
Ägglossningsstimulering
Om kvinnan har oregelbundna eller inga ägglossningar alls kan problemet avhjälpas med hormonstimulering via läkemedel. Det finns två typer av behandling för att stimulera ägglossning; dels i form av tabletter, dels med injektioner. Stimuleringen övervakas noga med hjälp av hormonprover och ultraljud och kan kombineras med insemination vid exakt tidpunkt före ägglossning för att öka chanserna att bli gravid.
Insemination
Om mannens sperma har för dålig kvalitet eller om spermierna är för få kan de sprutas direkt in i livmodern. Detta kan göras i kvinnans naturliga cykel eller vid en hormonstimulering, strax före ägglossning. Mannen lämnar ett spermaprov till laboratoriet, där man med hjälp av ”swim up-tekniken” låter de mest vitala spermierna simma upp i en näringslösning. Med hjälp av en mycket tunn kateter sprutas spermierna in i livmodern. Proceduren tar 5-10 minuter och upplevs inte som smärtsam.
Donation av ägg eller spermier
Har mannen ingen spermieproduktion eller om kvinnan inte har fungerande ägg kan det bli aktuellt med donation. I Sverige kan heterosexuella par ta emot donerade ägg eller spermier, medan homosexuella kvinnor endast kan få donerade spermier.
IVF (In vitro-fertilisering)/Provrörsbefruktning
IVF innebär att ägg tas ut från kvinnans livmoder för att spermien ska kunna befrukta det utanför kroppen (i en odlingsskål) istället. När de befruktade äggen – nu kallade embryon – efter några dagar delat sig till vardera cirka 4-8 celler, väljs det bästa embryot ut och återförs till livmodern för att fästa i livmoderslemhinnan och utvecklas vidare, precis som efter befruktning på vanligt sätt.
Mikroinjektion (ICSI)
ICSI är en förkortning av intracytoplasmatisk spermieinjektion och betyder att våra embryologer väljer ut den bästa spermien med hjälp av den s.k. ”swim up-tekniken” och injicerar den med en tunn nål direkt in i ägget (mikroinjektion). Detta görs när mannens spermier är för få (mindre än 1 milj/ml), har för dålig kvalitet eller om en vanlig IVF-behandling inte har lett till befruktning av uttagna ägg. Proceduren görs med varje ägg, och de som på detta sätt blir befruktade kvalitetsbedöms. Det bästa ägget återinförs till kvinnans livmoder på samma sätt som vid en vanlig IVF-behandling.
Testikelbiopsi (TESA/PESA)
Om spermaprovet inte innehåller några spermier alls måste man komplettera utredningen med att ta ut spermier med en tunn nål från bitestikeln (PESA) eller från testikeln (TESA). Ingreppet tar 5-10 minuter och sker i lokalbedövning och med snabbverkande sömnmedel för att undvika obehag. Denna process kan även bli aktuell vid behandling av män med ryggmärgsskada eller diabetes.
Återinföring av frysta ägg
Embryon av god kvalitet som inte återinförs vid den första behandlingen kan frysas ned för att senare användas vid ett eventuellt nytt IVF-försök (om behandlingen misslyckas eller vid syskonbehandling). På så vis slipper kvinnan genomgå en ny hormonstimulering. Dock är möjligheten att bli gravid på detta sätt något lägre. Embryon får frysas i högst fem år.
Surrogatmor
Om mamman inte kan bära sitt barn kan man använda en surrogatmor. Då gör man en IVF, men det finns många juridiska komplikationer eftersom surrogatmamman inte är biologiskt besläktad med barnet. Storbritannien, Israel, vissa delar av Australien, Brasilien, Hong Kong, Ungern, Nederländerna, Sydafrika, Korea och några stater i USA har lagar som reglerar surrogatarrangemang. I Sverige är surrogatmödraskap inte tillåtet.
Embryoadoption
Befruktade ägg som blivit över vid en IVF adopteras av ett barnlöst par. Embryot förs in i livmodern på kvinnan som får föda det precis som om det var hennes biologiska barn. Metoden används bland annat i Storbritannien, Ryssland och USA men är förbjuden i Sverige.
Fosterreducering
Vid fosterreducering aborterar man ett eller flera foster vid en flerbördsgraviditet. För att man ska kunna göra en fosterreduktion krävs att fostren har skilda livmoderkakor, vilket är fallet i drygt två tredjedelar av tvillinggraviditeter. Fosterreduktion används i huvudsak när ett av fostren har någon missbildning eller genetisk avvikelse - selektiv fosterreducering - eller om man har så många foster (trillingar eller fyrlingar) att fostrens eller moderns hälsa hotas - icke selektiv fosterreducering. Lagstiftningen är otydlig och läkare har rätt att vägra att utföra ingreppet.




















