När de knackar på dörren öppnar Julia, John mamma, som lämnade honom i systerns vård då han var fem år. Mötet blir en chock för honom och han känner både vrede och glädje men efter ett tag hittar mor och son tillbaks till varandra.

John har många frågor och Mimi är inte glad över den uppkomna situationen. John kastas mellan den välmenande mostern Mimi som vill att han ska sköta skolan och få en utbildning och den spirituella mamman som tar med honom på caféer för att lyssna på jukeboxen och bli intresserad av musik.

Han bildar sitt första band som spelar skifflemusik och träffar på två begåvade unga killar, Paul och George, och när allt verkar ordna sig till det bästa slår tragiken till i hans unga liv.

Vissa Beatlesarkeologer har avfärdat filmen på grund av sakfel men jag är övertygad om att Sam Taylor Wood mer velat göra ett kärleksfullt porträtt av en av rockhistoriens viktigaste artister än att visualisera när John gjorde vad. Framförallt är skildringen av hur han får kontakt med sin mor efter alla år känsligt fångat och Anne-Marie Duff och Aaron Johnson är strålande som mor och son som har så mycket att ta igen efter att ha varit åtskilda så länge.

Vi förstår hur viktig Julia var för Johns musikaliska utveckling och hans senare kompositioner bär starka spår av det trauma han upplevde när han miste sin mor två gånger. Måste också nämna Kristin Scott Thomas som i sitt porträtt av änkan Mimi bär djup sorg i bröstet och hennes ambivalens över att John umgås med sin biologiska mor är finlir av bästa sort.

Slutligen är miljöerna och musiken det som definitivt gör Nowhere Boy till ett måste, slitna arbetarkvarter där man flyr tristessen med drömmen om att bli en rockstjärna som Elvis. Vägen dit för John Lennon var The Quarrymen, Silver Beetles och… behöver jag skriva det?

BETYG: 4 SOLAR

Ronny Persson