Trots bristen på svenskt blod är familjen Bernadotte en svensk kunglig familj. Eftersom den sitter på den svenska tronen. Eftersom blodets nationstillhörighet spelar mindre roll än dess färg. Som för övrigt kan ändras med en signatur på ett papper: när Jean Baptiste Bernadotte 1810 utsågs till svensk kronprins blev hans röda blod blått. När Daniel Westling blir svensk prins kommer hans artärer att genomgå samma metamorfos.

Det är naturligtvis inte bara den svenska kungliga familjen som är så här ”onationell” i sin genuppsättning eller vars ursprung är lika enkelt. Också omständigheterna under vilka den franske marskalken blev svensk kung har sin motsvarighet i andra länder, bland annat Ryssland.

Den ryska historien är från första början förknippad med det land som i dag kallas Sverige. Medan norska och danska vikingar expanderade i västerled, gick de svenska tågen österut, via Gårdarike (Ryssland) ända ner till Konstantinopel. Enligt en rysk krönika från 1100-talet vände sig ryska furstar under andra hälften av 800-talet till sveahövdingen Rurik och bad honom att komma och regera över dem, ”eftersom ingen ordning är därinne”. Fastän mycket i krönikan är myt och såväl årtal som exakta handelsförlopp oklara, råder det knappast något tvivel om att området söder om Ladoga (det blivande Novgorodriket) på 800-talet föll till en sveahövding, möjligen vid namn Rurik, om än på ett mindre idylliskt sätt än vad krönikan antyder. I följande generationer utvidgades riket söderut av dennes ättlingar.

Mycket talar för att också namnet på det nya riket, ”Rus” (senare ”Rossija”), har nordisk härstamning: det går förmodligen tillbaka på ett fornisländskt ord för ”rodd” (jämför ”Roslagen” och finskans ord för Sverige, ”Ruotsi”). Det nordiska språkliga inflytandet märks också i namnskicket: namn som Oleg, Olga och Igor, som de flesta uppfattar som äktryska, är i själva verket fornnordiska och bars av medlemmar av Ruriks familj: Helge, Helga och Ingvar. Ruriks ätt förryskades givetvis med tiden, men försvenskades igen när hans ättling Jaroslav den Vise, storfurste av Kievriket, år 1019 gifte sig med Olof Skötkonungs dotter Ingegerd.

Det ryska riket, först med centrum i Kiev, sedan i Moskva, styrdes i drygt 700 år av Ruriks ätt. När svenska kungar slogs mot ryska furstar var det med andra ord prinsar av samma – om än utspädda – blod som drabbade samman.

Rurik blev rysk furste på ungefär samma sätt, och av samma anledning, som när Jean Bernadotte blev kung över Sverige: han inkallades för att regera över ett land där det rådde politiskt kaos. När Ruriks ätt dog ut 1598 utbröt återigen politiskt kaos i Ryssland, och under ”Den stora oreda” som följde var det nära att en svensk furste återigen hade besatt den ryska tronen, precis som 750 år tidigare. När svenskarna 1611 intog Novgorod krävde de att stadens styresmän skulle kalla en svensk prins till storfurste. I ett läge där polacker och svenskar slogs om makten över Ryssland, ansåg stormännen i Novgorod att en svensk härskare var det bästa alternativet och Sverige erbjöds att besätta den ryska tronen. Erbjudandet gällde i första hand prins Gustaf Adolf, men eftersom han samma år blev kung blev det hans yngre bror prins Carl Philip som utsågs till rysk tronföljare.

Erbjudandet var smickrande för svenskarna, men beslutet drog ut på tiden eftersom Gustaf II Adolf hade mycket annat att stå i, bland annat ett krig med Danmark. När Carl Philip äntligen kom i väg till Viborg i juni 1613 för att förhandla om villkoren var det för sent. I Moskva hade bojarerna redan svurit den unge Michail Romanov sin trohetsed. Alternativet att Carl Philip kunde blir storfurste i Novgorod, i stället för tsar över hela Ryssland, tilltalade inte Gustaf II Adolf, som inte såg några politiska fördelar med en bror som var storfurste i ett rike som var i harnesk mot Moskva. Carl Philip fick därför återvända hem med oförättat ärende, till moderns stora lättnad.

Så nära att få makten över Ryssland hade Sverige inte varit sedan Ruriks dagar. Vi skall nog vara tacksamma för att planerna rann ut i sanden. De problem som marskalk Bernadotte konfronterades med i sitt nya hemland var ingenting jämfört med dem som skulle ha mött Carl Philip, som till råga på allt bara var tolv år när han var tänkt att tillträda den ryska tronen.