Anna: Hej Jenny. Jag har en syster som är 20 år och bor hemma, hon har inget fast jobb är omogen, otrevlig, svarar knappt på tilltal, elak mot vår mamma osv. Ibland åker hon till kompisar i flera dagar utan att berätta var hon är. Hon kräver massor av oss men vi får inte ens ett tack när vi ställer upp. Hon har hållt på med detta de senaste 5 åren och vi vet inte vad vi ska göra längre. Kan du hjälpa oss? MVH Anna
Jenny Klefbom: Hej Anna! Jag förstår att du drabbas av din systers beteende, men egentligen är det dina föräldrars sak att ta tag i situationen! Vad de kan göra är att börja sätta gränser för,och ställa krav på sin dotter. Kanske är det så att hennes beteenden är uttryck för att hon mår dåligt, eller har svårigheter som gör att hon inte klarar av jobb eller studier, men är det så så behöver hon ta emot hjälp för dessa svårigheter. Försök att inte lägga dig i din systers beteende för mycket. Vänd dig i stället till dina föräldrar. Förklara för dem hur alltsammans påverkar dig, och be dem göra något åt situationen.

Anna: Hej Jenny! jag har en dotter som kommer vara 2 år när hon börjar på dagis tillsammans med sin kusin som är 5 månader yngre. Ett litet dagis med 6 barn på småis. Nu till min fråga...ska vjag & min syster skola in flickorna samtidigt eller var för sig? dom står väldigt nära varann och leker varje dag. Tack!
Jenny Klefbom: Hej Anna! Där tycker jag att ni ska ta hjälp av personalen, och rätta er efter deras synpunkter i frågan. Men vad de än föreslår så är det förstås en jättebra sak att redan ha en "bästa kompis" på förskolan när man börjar där.

anki: Hej! Har ett barnbarn,snart 3år som sedan våren börjat krångla med maten.Äter mkt lite ,verkar inte ha ro att sitta still.Blir mkt ledsen vid tillsägelse.Har också svårt att t.ex sitta och lyssna på saga,rita - kan däremot lugnt sitta och titta på film."Pratar "mkt -men ofta otydligt ,svårt att förstå vad hon menar - och då blir hon nog lite "frustrerad".Förstår bra vad vi säger. Hur ska man förhålla sig vid matsituationer? Undrar mormor
Jenny Klefbom: Hej Anki! Barn är väldigt olika i mathänseende; en del är matglada, andra sparsmakade, några kastar i sig för att få springa tillbaka till leken, medan andra tycker att det är mysigt att sitta kvar en stund med familjen. Det är ingen idé att försöka "göra om" barnet helt och hållet på de här planen, men man måste förstås se till att de äter det de behöver få i sig. När det gäller så här spralliga och rastlösa barn som ditt lilla barnbarn, så brukar det bästa knepet vara att ha mycket tydliga rutiner. Hur dessa ser ut måste ni anpassa till hur ni gör i just er familj. Det kan handla om att man alltid måste smaka. Att man måste äta en viss mängd, eller att man sitter en viss tid vid matbordet. Det viktiga är inte exakt hur ni utformar rutierna, utan att de är samma varje dag. När barnet vet vad som förväntas, brukar det nämligen ha lättare att följa de vuxnas anvisningar. Lämna inte heller för mycket utrymme för "spel", som att låta barnet få något annat om hon inte vill ha maten, att förhandla till sig förmåner om hon äter eller liknande. Och så det viktigaste: Se till så att matsituationen är lugn och trevlig!

Eva: Har en fråga vad det gäller överviktigt barn. Känns inte ok att ge ett överviktigt barn på 6 år kvällsmat, typ smörgås, om man äter middag vid 5-6 tiden och dom går och lägger sig vid 1930. Eller är det ok?
Jenny Klefbom: Hej Eva! Spontant låter det ju som en dålig idé, men jag tycker kanske att ni borde konsultera en dietist för att få riktig koll på hur man kan lägga upp ätandet för att få ner vikten. Många tycker att det är svårt att hantera övervikt hos barn, eftersom man inte vill prata om att banta med så små barn. Men tar man upp det ur en hälsoaspekt blir det lite annorlunda. Ingen tycker väl att det är konstigt att man måste borsta tänderna, stanna hemma när man har feber eller låta bli socker om man har diabetes. När det gäller övervikt är det samma sak. Föräldrarna gör sitt barn en stor otjänst genom att skicka in barnet i vuxenlivet med både dåliga vanor och för många kilon.

Anna: Hej, jag har en 10-månaders son som sedan han var 4 månader har börjat gråta på nätterna. Vissa nätter gråter han så ofta som en gång i halvtimmen hela natten. Han verkar dock inte vara vaken. Vad beror detta på? Och framför allt, vad kan vi göra för att få stopp på det? Sedan ett par månader tillbaka har han fått börja sova tillsammans med mig (mamma), på så sätt får jag något mer sömn än om jag skulle ha sprungit fram och tillbaka mellan våra rum. Dock är det ganska jobbigt att springa fram och tillbaka från det att han går och lägger sig till dess att jag går och lägger mig, känns som att hela kvällen går åt till att vagga honom till sömns. För det är bara på så vis han kan komma till ro, om man vaggar spjälsängen. Dessutom har han nu även börjat vilja bli ammad var och varannan timme under natten nu sedan han sover med mig. Låter vi honom bara vara/väntar ett par minuter när han gråter så eskalerar gråten och inom ett par sekunder har han väckt sig själv och är klarvaken. Han somnar inte alltid själv utan får ofta ligga i min famn och dricka välling till dess att han somnar. Barnmorskan rekommenderade att vi skulle vara stenhårda och köra någon slags metod som gick ut på att han fick gråta. Vi provade en kväll och han skrek i timmar, han skrek tills han spydde. Skulle vara så tacksam för svar!
Jenny Klefbom: Hej Anna! Jag antar att det barnmorskan uppmanat er att pröva är någon slags variant av 5-minuters metoden. Vad hon tycks ha glömt att berätta är att själva poängen med metoden är att man skapar nya rutiner, dvs att det är jätteviktigt att fortsätta med den under en period. Just att hatta fram och tillbaka mellan olika metoder skapar osäkerhet hos barnet om vad som gäller, och brukar oftast leda till ökade problem. Vill ni alltså pröva 5-minutersmetoden bör ni dels känna till hur den fungerar - väl! - och även vara känslomässigt väl förberedda. Men jag tänker också att det finns andra sätt ni kan pröva. Ett sådan är att låta er pojke sova med er, men inte visa någon som helst reaktion när han vaknar och gråter. Låt honom själv vara vaken och ha så tråkigt att sömnen ter sig som ett bra alternativ. Även detta kräver dock uthållighet - ni måste fortsätta på samma sätt ett bra tag och vara mycket konsekventa. En jätteviktig sak att tänka på, hur ni än väljer att hantera situationen, är att barns gråt inte är samma sak som vuxnas gråt. Barn gråter inte bara när de är ledsna eller förtvivlade. Deras gråt är snarare deras språk, och uttrycker att de är missnöjda med något och vill ha förändring. Men en 10-månaders bäbis vet inte alltid vad som är bäst för honom, och ibland (ganska ofta faktiskt ;)) krävs att de vuxna går in och bestämmer. Om du tänker på detta blir kanske inte gråten lika oroande för dig, för det viktigaste av allt är trots allt att du behåller ditt lugn och din tillförsikt.

Sanne: Hej!! Jag har en kille som går i 4 an och blir mobbad. Detta har precis kommit fram, han berättade för sin mormor. Och en tid har han varit väldigt okoncentrerad och har haft problem med att komma ihåg allt i från läxor till tider osv. Jag vet inte riktigt vart jag ska vända mig, hoppas på svar!!! Jag har varit i kontakt med kuratorn på skolan , han skulle ringa mig men nu har det gått över en vecka och han har inte hört av sig...Hoppas på desperat hjälp!!! Mvh Susanne
Jenny Klefbom: Hej Susanne! Oj vad jag blir arg när jag läser ditt mail! Om inte skolan omedelbart tar tag i saken när de får reda på att en elev mobbas, bryter de faktiskt mot lagen! Jag tycker att du ska ta tag i saken på det allra bestämdaste sätt. Ring rektor, lärare, skolkurator, skolpsykolog och ge dig inte förrän skolan har dragit igång kraftfulla åtgärder. Får du inget gehör alls så ska du anmäla skolan, för de är skyldiga att hjälpa sin son. Självklart fungerar ingenting i livet när man är utsatt på det sociala planet. Det är alltså inte konstigt att han blir okoncentrerad och glömsk. Och det visar ju hur viktigt det är att skolan gör något. Mobbningen påverkar ju allt i din sons liv. Ställ alltså krav!!

Anna: Hej, Jag har hört många säga att framåtvända barnvagnar är fel att använda för barn, eftersom de behöver tryggheten i att se den som kör när de är ute och upptäcker världen. Finns det någon grund för detta om barnet verkar tryggt och glatt? Finns det någon åldersgräns för hur gammal barnet ska vara för att det ska "klara" att åka framåtvänd? Tacksam för svar
Jenny Klefbom: Hej Anna! Det var en bra fråga du tar upp! Nej, det finns inga belägg för att barn som i övrigt mår bra och är trygga mår dåligt av att sitta framåtvända i vagnen, men det finns ändå väldigt mycket som talar emot det här - som jag ser det - oskicket. För det första har små barn, under året, inte något behov av någon annan stimulans än den de får i de nära kontakterna. Ögonkontakt, samspel, att höra förälderns röst osv är alldeles tillräcklig stimulans, och just den typ av stimulans man behöver under den här perioden för att utvecklas. Det är också så att man räknar med att ca en tredjedel av alla barn i Sverige har någon typ av brist i sin anknytning. Det är ganska många barn, och det är alltså inte självklart att man som förälder kan avgöra hur det är mellan just mig och mitt barn. Faktum är att föräldrar med stark aknytning ofta själva känner ett behov av att ha sina barn nära och vända mot sig. En tredje viktig sak är att små barn behöver hållas under uppsikt hela tiden. Sitter man framåtvänd ökar risken att man sitter där en lång stund med mössan ner över ögonen, benet uttrasslat i någon glipa eller liknande. Och det är förstås inte bra. Det brukar märkas ganska tydligt på barn när deras intresse för omvärlden vaknar på riktigt; när de själva är mogna för att vända sitt intresse utåt. Var lyhörd för det så blir bytet till framåtvänd vagn ett led i ditt och ditt barns täta samspel.

mammatroll: Hejsan! kanske en konstig fråga att ställa men ändå :) - vår tjej är snart 14 och har dyslexi hon har börjat med brottning o plötsligt har allt fallit på plats , hennes självförtroende är på topp och hennes lärare berömmer både hennes prestationer och trevliga sätt. MEN hon vinner på brottarmattan hela tiden och vi är rädda att hon inte klarar en förlust hur gör vi den dagen förlusten kommer för så kommer det ju bli nångång ?
Jenny Klefbom: Hej mammatroll! Du gör en riktig klassiker: tar ut oron för något som inte ännu har hänt i förskott. Mitt råd blir att leva lite mer i nuet. Var glad för din dotters skull. Beröm henne och ha kul tillsammans. Din oro, hur väl du än försöker dölja den, kommer annars att ligga där som ett smolk i din dotters glädjebägare och faktiskt bli till ett problem i sig. Om det sen skulle uppstå nya problem så får ni lösa dem när - och framför altl OM - de kommer. Din dotter kommer att vara mycket bättre rustad att ta motgångar och svårigheter om hon har fått bygga upp sin självkänsla på det sätt som hon verkar göra nu. En liten brasklapp kanske kan vara att det förstås är viktigt att hon inte får en helt igenom prestationsbaserad självkänsla. Uppmuntra alltså även annat hos henne; hur fin, snäll eller rolig hon är, och hur glada ni är för hennes skull (snarare än hur glada ni är över hennes framgångar). Ha det bra tillsammans!

Maja: jag har en son som är 2 ½ mån gammal och jag undrar när kan man börja lägga de i sitt egna rum för att sova?
Jenny Klefbom: Hej Maja! Vänta!! Det finns inget skäl att lägga så små barn i eget rum. Dels är det en trygghet, och bra för er anknytning, att vara nära varandra jämt. Man kan också kallt räkna med att hon kommer att vakna under nätterna ett bra tag framöver, och då blir det ju bara jobbigare för er föräldrar om hon är i ett annat rum. Att ha ett litet barn nära sig är en underbar sak, så passa på att njut så länge det varar.

ida: hur kan jag få min 3-månaders bebis att få bra kvällsrutiner när han ska sova så vi slipper skriket?
Jenny Klefbom: Hej Ida! Det du kan göra är att erbjuda rutiner, dvs att se till så att läggningen går till på samma sätt och vid samma tid varje dag. Och att erjuda lugn och ro. Men räkna inte med att ditt barn själv ska följa dessa rutiner vid bara 3 månaders ålder. Ställ i stället in er på att ni en tid framöver kommer att ha det lite oförutsägbart hemma. Faktum är att vissa barn inte sover hela nätter förrän framåt skolåldern. Så skynda långsamt!

sadgirl: hej jenny jag är en 20årig tjej jag har ett humör som svänger ganska upp och ner på mycket kort tid i mellan, jag är trött(utmattad)och pigg(rastlös) på samma gång, jag gråter mycket ofta och är mycket känslosam. jag har haft antideprisiva men de funka inte kan du hjälpa mig vad är de som händer jag vet inte hur mycket mer jag klarar =(
Jenny Klefbom: Hej Sadgirl! Om du inte redan har det, så tycker jag att du ska ta kontakt med öppenvårdspsykiatrin. Det räcker inte med en husläkarkontakt när man har ett så stort lidande som du har. Be dem om att noga utreda vad dina symtom beror på, så att du kan få rätt behandling nästa gång. Lycka till!

Jenny Klefbom:

Tack för alla frågor ni har skickat, jag har försökt att besvara så många som möjligt, men nu måste chatten sluta för den här gången. Om två veckor finns jag på plats igen.