Lizette: Hejsan jag har 2 varn en på 3.1/2 år och en på 1.1/" år. Hur förbereder jag dom att sluta med napp. stora tjejen har den som en trygghet som tex när man lämnar henne på dagis. Har hon inte nappen när man lämnar henne så får hon sån seprations ångest o får riktig panik. Och är rädd att jag ska lämna henne, hur får jag bort hennes ångest av att vara ifrån mamma. har häller ingen runt om mig som kan ta hon litte då och då så jag tror att det år därför hon får ånges för att hon har mig hos sig alltid. mvh lizette
Jenny Klefbom: Hej Lizette!

Det låter som en trolig förklaring bakom din dotters "klängighet", detta att det för det mesta bara är ni två (eller tre, med lillasyskonet). Om det är så att du är ensamstående, tycker jag att du ska se till att bygga upp ett nätverk med andra föräldrar där ni kan hjälpa till att avlasta varandra. Det för också det goda med sig att barnen blir mer vana vid att vara i nya miljöer och med andra människor. Börja med att vara med, när hon hälsar på hos en kompis. Sen kan du kanske lämna henne där en liten stund. Det är spännande för barn att få inblick i hur andra familjer har det, och brukar innebära att de växer lite, när de tar sina första steg "ut i världen". När det gäller nappen så finns det här i Stockholm möjligheten att lämna nappen till djuren på Lill-Skansen. Det har hjälpt många föräldrar. Om du inte bor i Stockholm, kanske ni kan ordna någon annan liten ceremoni, där någon som är yngre kan "behöva" nappen bättre än din "stora" 3,5 åring. En kattunge, en nyfödd bäbis i bekantskapskretsen eller liknande. Sen behöver det inte vara en katastrof om man har kvar sin napp vid speciella tillfällen heller. Men där måste du lyssna på tandläkare och andra så att det är okej med tanke på den kroppsliga utvecklingen.

trött på att amma: Hejsan! Har en son på tio månader som jag fortfarande ammar. Vill hemskt gärna sluta! Sonen ligger vid bröstet hela nätterna och suger, biter och drar. Vaknar sedan genomsvettig och otröstelig. Dagtid fungerar bröstet som tröst, förströelse och mys. Alla försök att avbryta amningen har misslyckats då den lille skriker och gråter tills jag inte kan neka honom bröstet. Han äter bra under dagarna. Både riktig mat och gröt. Välling vägrar han dricka. Hur ska jag göra? Har även en son på två år som jag upplever lätt hamnar i kläm i denna ständigt pågående kamp. Så tacksam för svar!
Jenny Klefbom: Hej!

Du skriver att du hemskt gärna vill sluta amma. Då måste du också visa det i handling för din son. Att försöka stå emot, men sen ge med sig, får effekten att han kommer att skrika ännu längre och högre nästa gång. Det lyckades ju förra gången!! Det är altlså din beslutsamhet och förmåga till konsekvens det hänger på. Var också noga med att inte stöta bort honom på andra sätt. Det räcker för honom att bli fråntagen bröstet, närheten till dig måste han få ha kvar.

Helene: Hej! Vi har ett för oss stort problem som vi absolut inte vet hur vi ska hantera,hoppas nu på ett råd från dig. Lille Harry 14 månader blir fullständigt hysterisk när han inte får som han vill. Han biter och river oss,dunkar sitt huvud i väggen och river sig , skriker tills han kiknar ur. Snälla hjälp oss, hur bestämd ska vi vara mot honom och hur mycket förstår han av detta? Hoppas på svar. Eva
Jenny Klefbom: Hej Helene!

Vilket jättegulligt namn, Harry! Det låter som att han är en riktig personlighet också. Det ska ni vara glada över, för det är mycket lättare i långa loppet med barn som är bestämda och har mål och planer för livet. I dagsläget tycker jag dock att ni ska nöja er med att se till så att ingen blir skadad. Och ni ska inte heller ge med er när det gäller viktiga saker; hur arg man än blir får man inte leka med elsladdar, t ex. Håll honom i ett bestämt grepp, men utan att bli arga, när han riskerar att skada sig själv eller andra.

Sophia: Min sons pappa lämnade mig då vår son var endast 3v gammal, idag är Oliver 6 månader och har en obefintlig relation med sin pappa. Jag är ensam med Oliver, har fullt ansvar och allt vad det innebär. Jag och Olivers pappa har bestämt att han skall komma över på tisdagar & torsdagar men hittills så funkar det inte alls, Oliver känner ju inte igen sin pappa och har blivit nästintill hysterisk när han har varit här. Det räcker med att hans pappa öppnar munnen och Oliver börjar att skaka och gråta. Jag och Olivers pappa bråkade mycket då Oliver låg i min mage och även då han valde att lämna oss och en del efter, kan det vara så att Oliver förknippar sin pappa med något negativt? Att Oliver förknippar sin pappa med bråk och stress? Vad gör vi när Oliver blir så här ledsen? Vi träffas ute ibland och det har funkat lite bättre men så fort Olivers pappa vill ta upp honom eller sitta med honom och prata etc så är det som om att Oliver verkligen markerar att han inte vill vara i hans närhet. Sist vände Oliver honom ryggen och han satt inkurad i mitt bröst och bara skrek, när Olivers pappa försökte att lugna honom och klappa hans huvud blev han ännu mer hysterisk. Det är som att han markerar att dig vill jag inte vara med. Hur medveten är Oliver om allt som hänt? Jag har utsatts för en enorm stress och den måste väl mitt barn känna av? Det är inte bara att Oliver blir ledsen när hans pappa hälsar på utan Oliver har svårt att sova sedan på kvällen oxå, han har svårt att komma till ro och sover oroligt på natten vilket leder till att jag inte får någon sömn heller. Vad skall jag göra??
Jenny Klefbom: Hej Sophia!

Du grubblar mycket av vad Oliver har uppfattat av era bråk, och hur han påverkas av ditt mående. Det kommer vi inte att få svar på. Men nu är det så att han har en pappa som vill ha en relation till honom. Och det är viktigare än vad som har varit. Det bör du göra allt för att uppmuntra - det är värt jättemycket att de två får en anknytning. Jag tror dessutom att det här är allra jobbigast för Olivers pappa; det är inte lätt att bli så avvisad av sitt barn. Om du är fast bestämd i att de ska ha en relation, och att pappan har någonting att ge sin son, så kommer Oliver så småningom att känna så också. Sitt inte med honom i knät när ni träffar pappa. Då signalerar du för Oliver att han behöver skyddas från sin pappa. Räck i stället över Oliver till pappa, och visa tydligt i handling att detta är något bra och något som du vill. Stå ut med hans gråt som någonting naturligt hos en bäbis som inte är så van vid den vuxne. Då kommer problemet att lösa sig efter ett tag - förutsatt att pappan är så uthållig att han står ut med sin sons avvisanden under en period.

Sofia: Hej Jenny! MIn dotter 4 år frågar om hur man gör barn och hur bäbisar blir till, hur de kommer in i mammas mage osv. Vad brukar man säga?
Jenny Klefbom: Hej Sofia!

Det finns nog inte någon mall för hur man förklarar det här. De flesta barn i din dotters ålder brukar dock nöja sig med ganska enkla förklaringar, så att man aldrig behöver gå in på några detaljer. Själv brukar jag säga att det är ungefär som med växter, men att det behövs både ett mammafrö och ett pappafrö för att det ska börja växa en bäbis i mammans mage. Om frågorna sen går vidare får du fundera över hur mycket du vill säga. Men som sagt - de flesta nöjer sig med att få någon slags förklaring.

Pappa: Hej Jenny. Undrar bara hur det kommer sig att min dotter som jag spenderar väldigt mycket tid med och har gjort sedan hon var liten fortfarande är mammig. Ibland verkar det som hon spelar ut mig mot mamman eller gör jag något fel. Hon är 3.5 år.
Jenny Klefbom: Hej Pappa!

Ja så mycket kan jag säga att det inte finns någon biologisk fördel för mammor, förutom möjligen så länge de ammar. Återstår att fundera över hur ni föräldrar gör, och vilka subtila signaler ni skickar ut. Jag tänker reagerar ofta när jag ser föräldrar på stan, där pappan omedelbart räcker över det lilla barnet till mamman när det börjar gråta. Som att pappan inte tror på sin förmåga att trösta. Eller att mamman tycker att hon så själklart är nummer ett. Fundera över alla små saker i vardagen som ni gör, och om det möjligen kan spela någon roll. Sen kan barn vara mammiga och pappiga i perioder på grund av helt andra saker också. Kanske mamma jobbar sent och att hon blir mer saknad på grund av det eller liknande. Jag tycker hur som helst att du absolut inte ska låta dig nedslås av detta, och försök att inte ta åt dig. Det kommer ju annars att leda till att du drar dig tillbaka. Ta ett kliv framåt i stället!

Petra: Hej Jag och min sambo ska åka till Prag och vi ska lämna vår 12 månaders bebis hos farmor.. tror du bebisen kommer ta skada av detta?
Jenny Klefbom: Hej Petra!

Du skriver inte hur länge ni ska vara borta. Generellt är det inte att rekommendera att lämna bort så små barn i flera nätter. Man kan inte säga att alla barn tar skada av det. Hur det påverkar beror ju på en mängd faktorer som vilken relation barnet har till farmor (hur ofta de träffas i vardagen), hur psykiskt robust barnet är osv. Däremot finns det stora risker för skador om er anknytningsrelation redan har brister. 30-40% av alla barn har brister i anknytningen. Det är ganska många. Och den vanligaste bristen i västvärlden är anknytning av undvikandetyp, det vill säga att man allt för tidigt har låtit barnet bli allt för självständigt och losskopplat från föräldrarna. Vad jag skulle fundera över i din situation är vad det är för behov hos dig och din sambo som gör att ni VILL vara ifrån ert mycket lilla barn på det här sättet.

Eva: du sa att man inte ska belöna prestationer......Om man har en femtonåring som är HELT skoltrött och LAT, hur gör man då för att inte belöna prestationer? När resten av tiden går åt till dataspel?
Jenny Klefbom: Hej Eva!

Vad jag sa var att man inte BARA ska belöna prestationer. Jag sa också att man självklart måste ställa vissa krav på sina barn. Jag tycker att du ska prata med din 15-åring om hur han tänker sig framtiden. Vad vill han med sitt liv? Och vad han själv skulle vilja ha för stöd för att klara av den här sista tiden i grundskolan. Han behöver få en tydlig känsla av att han själv ansvarar för sitt liv, men att ni (och skolan) finns där för att hjälpa honom. Kanske kan ni förhandla er till en kompromiss, där han satsar på vissa grundläggande saker som godkända betyg i kärnämnena, samtidigt som ni också gör upp planer för sådant som han själv upplever som kul och viktigt. Han måste få känna att han har ett sammanhang i sitt liv, och kan påverka det. Sen skulle jag inte heller satsa alla mina pengar på att hans problem bara beror på lathet. Kan det också finnas andra problem? Kan han vara nedstämd? Ha det svårt med kompisar? Behöva extrahjälp med vissa saker i skolan? Försök att gå till grunden med vad det är som utgör de största hindrena för honom att klara skolan.

Monica Svedberg: Hörde i morse om en mamma som skulle separera med en 6 månaders baby. Blev lite förskräkt då jag hörde ditt svar! Jag är själv farmor och min son och hans sambo skall också göra detsamma nu men deras barnet är snart 11 månader. När anser man att barnet kan vara hos den andre föräldern t ex varannan helg. Tyvärr är deras problem lite större då hon kommer att flytta 40 mil bort så det är inte lätt med "lite men ofta". Barnet är väldigt lättsamt och han har redan varit hos oss en helg utan problem. Tack på förhand.
Jenny Klefbom: Hej Monica!
Det går inte att ge några generella riktlinjer på detaljnivå, eftersom alla barn är olika, och det är även alla relationer. Men att flytta 40 mil bort från sitt barn - då har man inte lagt någon bra grund för sin relation. Jag tycker kanske att man borde lägga större vikt vid barnet och prioritera umgänget med det, när man planerar sitt nya liv.

Rosie: Är mormor till en flicka på 2.5 år finns det rekomendationer hur stort eller litet barn i den åldern bör bo. Tex pappa bor 1 rok m. kokvrå & sov alkov och mamma bor 2rok . föräldrarna är tillsammans så dom är en familj som alltid har tänkt på flickan först.vi har pratat om detta men jag kan ej ge ett vettigt svar. mer är att hon behöver nog plats att röra på sig./ undrande mormor
Jenny Klefbom: Hej Rosie!

Materiella saker spelar en försvinnande liten roll för barn, så länge de grundläggande behoven av mat, värme och tak över huvudet är fyllda. Det viktiga för barns utveckling är trygga och kärleksfulla relationer till föräldrarna. Så jag skulle inte oroa mig. Mer problematiskt kan det möjligen bli när hon blir äldre, om det t ex blir svårt att hitta en lugn vrå att läsa läxor i, eller svårt att ta hem kompisar. Men då kanske de å andra sidan bor på annat sätt.

MammaLotta: Hej Jenny! Jag miste min bror i suicid för 1 år sedan och har sedan 6 mån hans 2 små boende här(2&3 år)3åringen en flicka är jättekänslig,hon gråter bara vi säger nej å d kan va allt från att hon inte får hjälpa till att plocka fram på bordet el städa osv hon är bara 3 men ska hjälpa till med allt,jag vet att hon fått gjort mycket förrut men vill nu att hon ska va en glad unge som tycker d ä kul att leka å va barn,men säger man att hon ska gå å leka blir hon förnärmad,och har nu börjat bli"dryg" och käftar imot osv...hon är som en liten 14 åring :S på dagis bryter hon ihop flera gånger om dagen för minsta lilla och ofta biter hon sin lillebror riktigt illa så d har gåt hål flera gånger nu har hon oxå börjat bita andra barn.VAD ska vi göra för att hjälpa henne?tacksam för svar då d tär på hela familjen med alla dessa utbrått.Mvh Lotta
Jenny Klefbom: Hej Lotta!

Vilket ansvar du har fått. Och vilken fantastisk insats du gör för dessa små barn! Ofta är det så, att barn som har fått stå tillbaka mycket med sina egna behov (och det verkar kanske som att dina brorsbarn har fått ta ett lite väl stort ansvar för sin ålder, både praktiskt och känslomässigt), blir "krångliga" när omständigheterna normaliseras. Det är som att de har ett behov av att testa om det verkligen håller. Eller om ni kommer att tröttna och svika ni också. Så mitt enda råd är: Stå ut! Hon behöver få vara jobbig, och ändå älskas för den hon är. Ta hjälp av BUP eller annan instans, så att ni vuxna får någon ventil även för era känslor. Dels i att se vad det är som händer, och att bara få ösa ur er emellanåt.

Helena: Hej Jenny. Idag och många andra dagar så fick du frågan om hur man gör med barn som inte vill sova i sin säng. Min son var ungefär lika gammal som den pojke som ni pratatde om idag (ca 9-10 år) och sov fortfarande hos oss. Vi gjorde så att vi tog hans sovrum och han fick vårat. Han hade sin trygghet sedan han var liten i vårat sovrum. Han har sovit gott sedan dess i detta sovrum. Han är idag 19 år och sover fortfarande gott i sitt sovrum.
Jenny Klefbom: Hej Helena!

Jag avslutar chatten med ditt goda råd. Där ser man också att det aldrig bara finns ett sätt - utan att man måste pröva sig fram och vara lite fiffig när det gäller barn. Smart tänkt!