Tette: Jag undrar hur jag ska möta min snart fyra åriga son i sina raseriutbrott? Varje dag efter dagis är han arg o ledsen, och de fortsätter hela dagen till han ska gå o lägga sig. Han skriker o slåss.. Jag känner mig bara så utmattad psykiskt o vet inte hur jag ska jag göra för att han ska lugna ner sig. Kan de va för att han nästan aldrig träffar sin pappa?
Jenny Klefbom: Hej Tette!
När små barn reagerar med starka känslor, så beror det nästan alltid på någonting. Det gäller bara för oss vuxna att ta reda på vad, och försöka ändra på den omständighet som ligger bakom känslorna. Du undrar själv om din son är arg och ledsen för att han nästan aldrig träffar sin pappa. Jag vet ingenting om hur hans, din och pappans relation ser ut, och har sett ut, och det blir därför omöjligt för mig att uttala mig om den. Generellt kan man säga att det främst är konfliktfyllda relationer som gör att barn mår dåligt. Så om anledningen till att pojken inte träffar sin far är att det finns en konflikt mellan dig och pappan, eller att han tidigare haft tät kontakt med sin pappa som plötsligt upphört, ja då spelar det säkert in i hur han mår i dagsläget. En annan mycket vanlig förklaring bakom att barn får utbrott när man hämtar dem på förskolan är att de är trötta och hungriga. Kanske kan du börja där, med att experimentera med dessa variabler. Ett annat skäl bakom utbrotten kan vara att du och han har kommit in i ordentligt negativa cirklar, där du inte orkar, skäller osv, och han blir alltmer trotsig. Det finns hjälp att få, om du inte själv kommer tillrätta med det här. För det är inte bra att ni har det så här någon längre tid.

åsa: hejsan. har en son som fyller 2 i sommar som gör morgon varje dag mellan 4-5. hur ska jag bryta han mönster så han sover längre på morgonen?
Jenny Klefbom: Hej Åsa!
Du skrivet inget om när din son går och lägger sig, och hur mycket han sover på dagarna. Å ena sidan så har barn behov av en viss mängd sömn, och när denna sömn äger rum kan man i viss mån manipulera. Ni behöver alltså fundera över när han går och lägger sig, hur lång middagsvila han har och när och så vidare. Men sen är även mycket små barn ofta uttalade morgon- eller kvällsmänniskor. Det betyder att ni kanske inte ska förvänta er att han blir precis tvärtom. Men så tidiga morgnar som ni nu har tror jag att ni skulle kunna undvika med god planering. Det är dock en svår årstid för att få barn att sova längre på morgonen just nu, eftersom det blir ljusare allt tidigare. Kanske att en mörkläggningsgardin därför behöver ingå i era nya planer. Om ni börjar ändra på läggtider osv, så se till att göra det med en viss konsekvens. Annars kommer ni aldrig att kunna se om ni har lyckats etablera några mer stadivarande nya rutiner.

Susanna: Hej! Min son på 18 månader och har precis börjat skolas in på dagis.Han är ganska försiktig av sig och tar tid på sig innan han känner sig trygg med andra vuxna. Det är ett stort dagis med mkt barn vilket gör det svårare för honom att bli trygg. Hur ska jag som förälder bete mig för att inskolningen ska bli så bra som möjligt? Hur ska jag själv hantera min oro? MVH Susanna
Jenny Klefbom: Hej Susanna!
När det gäller inskolning så har jag egentligen bara ett bra råd: Samarbeta tätt med personalen. Det är helt avgörande att du som förälder känner förtroende för de vuxna som ska ta hand om ditt barn. Och det är också jättebra om du har insyn i hur en dag på förskolan ser ut. Lika viktigt är det att personalen känner dig, och att ni etablerar ett öppet samtalsklimat redan från början. Om du sen har en oro som går utanpå allting, och som inte låter sig lugnas ens av professionella, trygga och utbildade personer, då bör du ta itu med den själv, kanske i terapi. Den kommer ju annars att påverka ditt barn negativt under hela hans uppväxt.

evis: Mitt barnbarn fyller 3 år i augusti men pratar inte, han förstår det du säger och är inte hörselskadad. Han kan låta som en bil när han leker men visar inget intresse att härma något som liknar ord. Hans föräldrar låter honom se tv alltså olika barnprogram vid olika tider som barnvakt. Hur kan man stimulera hans språk? Även dagis har reagerat på att han inte pratar Undrande mormor
Jenny Klefbom: Hej Evis!
Barn är olika i sin språkutveckling, och det förekommer faktiskt att språket inte kommer förrän i 3-års åldern. Men din beskrivning gör mig ändå konfunderad. Är det så att ditt barnbarn inte säger ett enda ord? Och kanske det viktigaste av allt: Kommunicerar han inte med omgivningen på andra sätt än genom språket? För även "tysta" barn brukar vara bra på att peka och visa och göra sig förstådda på andra sätt. Nu är ju inte du förälder till pojken, men hade du varit det så hade jag rekommenderat ett extra besök på BVC. På BVC kan man göra en första bedömning, som kanske resulterar i fortsatt remiss till logoped eller psykolog för ytterligare bedömning. Det finns ingen anledning att vänta med det här, för precis som du säger så kan det vara väldigt angeläget att rätt behandling/stimulans/pedagogik sätts in på ett tidigt stadium.

mari: är ensamstående flerbarns mamma, har tonårssöner som jag har svårt att kunna prata med, har också hänt en del i deras liv. så dom är ute på hal is kan man säga. den yngre har problematik bokstavskombination, bor i dag på utredningshem och den äldre har fått stora problem med skolan, kan säga att de finns yngre syskon också
Jenny Klefbom: Hej Mari!
Jag förstår att det är mycket i ditt och dina barns liv som är problematiskt, men jag skulle ändå vilja ge dig ett ord på vägen: I och med att det har konstaterats att din ena son har en neuropsykiatrisk störning, så tycker jag att du ska se till att även de andra barnen utreds. Det går inte att överskatta hur viktigt det är för barn att klara skolan på ett bra sätt. Och det gör man inte om man går med oupptäckta kognitiva problem!! Tryck på skolan alltså, så att barnen redan på ett tidigt stadium får rätt pedagogisk hjälp. Det kommer att avlasta dig ett stort problemområde, och kanske ge dig lite kraft över till hemlivet.

Lisa: Hej! Jag har två tvillingflickor på snart 3 år. Problemet är att dessa tjejer är extremt vilda. De bråkar och slåss och ibland river de upp stora sår i ansiktet på varandra. När jag försöker bryta deras bråk lyssnar de inte alls, de ställer sig mest och bara skrattar åt mig. Förutom detta hittar de på alla möjliga hyss, som att öppna skåp och hälla salt i sängen trots att jag har barnlås på hemmets varje skåp. Även vid såna tillfällen lyssnar de inte på mig, och det spelar ingen roll hur arg jag blir, istället fortsätter detta beteende dag efter dag. Jag är ensam med dessa två tjejer och känner att jag börjar ge upp på deras uppfostran. Pappan finns inte alls med i bilden men samtidigt vägrar han att ställa upp på exempelvis ett stöd hem så att jag kan få en avlastning. Vi har nämligen gemensam vårdnad. Min fråga är väl hur man man på bästa sätt får dem att sluta bete sig på detta sätt, det känns som om jag verkligen behöver konkreta råd…
Jenny Klefbom: Hej Lisa!
Jag förstår att du har det jobbigt med dina vilda tjejer. Och samtidigt så tycker jag att det du beskriver åtminstone till en viss del är ganska normala beteenden i den här åldern. Problemet blir stort på grund av dels att de är två, dels att du är helt ensam om att ta hand om dem, och kanske också på grund av att era relationer har börjat ta stryk av att du inte riktigt orkar. Mitt förslag är att du begär ett samarbetssamtal med flickornas pappa. Det är inte rimligt att han inte tar något som helst ansvar för barnen, samtidigt som han förvägrar dig hjälp och stöd. Se till att den frågan ställs på sin spets tillsammans med familjerättssekreterarna.

Anna: Sömnproblem Hej, jag undrar som många andra hur man får sin dotter att sova hela natten. Vår dotter är 6 månader nu och vill äta 3 ggr / natt och nu behöver vi få sova lite mer.. Snabb historik: Kolik i 3 månader, hon har alltid ätit ca varannan timme. Nu ser hennes sov och ät tider ut så här: (cirka) Gröt 07.30 (Havregröt) Vila 09-10 (Lite mjölk ur flaska) Lunch 11 Vila 12-13.30 Mjölk och vila igen vid 15 tiden. Middag vid 17. Välling 19.30. (Havrevälling) Sedan vaknar hon jätte hungrig vid 23.30, sedan igen vid 03.00 och vid 04.30 (cirka). Vi har provat ”5 minutersmetoden” men det fungerade ej. Vi höll på i 2 veckor men det blev inte bättre, tvärtom. (avslutade den för 1 vecka sen) Tänkte ifall du hade något bra knep? ☺ Tack, Anna
Jenny Klefbom: Hej Anna!
Jag tror att ni får ta till lite Mindfulness här ;). Det är mycket sällan som 6-månaders bäbisar sover hela natten. Har man höga förväntningar, i det här fallet gränsande till orealistiska, så tenderar man att också bli väldigt besviken och må dåligt. I det här fallet så behöver ni inrätta era liv så att det finns utrymme för "nattkrångel" under en bra tid framöver. Det betyder exempelvis att ni skapar scheman och rutiner för hur ni kan avlasta varandra, och på sikt även ta hjälp av andra i detta. Och att ni lägger större vikt vid allt det som är positivt med livet med er dotter, än vid dessa problem, som dels är helt naturliga och dels kommer att växa bort - hur jobbiga de än är för tillfället. Sen är det inte heller något som hindrar att ni försöker med exempelvis 5-minutersmetoden igen om ett par-tre månader, när hon blivit lite äldre och mognare. Livet är ju en process. Jag förstår att du förväntar dig helt andra råd ifrån mig, men jag kan lova dig att det är en förändrad inställning hos er föräldrar som kommer att leda till den största förändringen i ert familjeliv.

Marika: Hur lång tid brukar en utredning ta på BUP, ex för ADHD eller annat "handikapp"
Jenny Klefbom: Hej Marika!
Det beror nog väldigt mycket på vilket BUP du har kontakt med, och hur deras arbetsbelastning och väntetider ser ut. Jag kan bara tala för mig själv, och jag behöver 2-6 veckor på mig för att genomföra en utredning, lite beroende på vilka dokument som behöver skickas efter, hur mycket tester man behöver göra, och hur svårt det är att få till tider som fungerar.

Anna: Jag har en son på 4 veckor och undrar hur mycket han ska stimuleras för att inte bli över- resp understimulerad. Jag känner mig lite dålig ibland när jag lägger ner honom för att städa etc och han bara ligger och tittar ut i rummet. Det känns som om man måste ägna ALL sin tid till detta lilla liv, speciellt nu de första veckorna för att han inte ska utvecklas som han ska.
Jenny Klefbom: Hej Anna!
Jag känner igen känslan! Det som just har hänt dig är det viktigaste i ditt liv. Hur kan man då börja tänka på dammsugning, liksom! Men ditt barn far inte alls illa av att ligga och insupa världen på egen hand. Dessutom misstänker jag att han fortfarande sover större delen av tiden? Och det ska han förstås göra. Den stimulans han överhuvudtaget behöver i sin späda ålder handlar uteslutande om nära kontakt mellan honom och er vuxna i hans närhet, via kroppskontakt, sånger och småprat, ögonkontakt (på nära håll) osv. Men det är jag säker på att han får också, även om du städar ibland.

Marleen: Hej Har en snart 17 årig son som inte har några rutiner alls. Vi försöker puscha honom fylla hans dagar köpt träningskort,ger små uppgifter för att fylla hans dagar med något.Men han sitter bara vid datorn. Han har valt att hoppa av gymnasiet och praktik så med det så är det slut med studiebidrag och då har vi sagt att han måste börja tjäna lite fickpengar själv sommarjobba,dela ut reklam och hjälpa till hemma. Men som det är nu så bränner han pengar långt över studiebidraget plus att vi köper kläder. Vi har sagt till honom att vi självklart försörjer honom tills han kan stå på egna ben men lite kan han väl bistå med också? Hur ska vi göra gör vi rätt eller fel? Vilka krav kan vi ställa och hur?
Jenny Klefbom: Hej Marleen!
Som du beskriver situationen så har din son full tillgång till allt han vill ha och behöver, samtidigt som han inte har några som helst förpliktelser. Jag förstår precis att han väljer att fortsätta ha det på det sättet - vem skulle inte tycka att det var behagligt? Jag tycker att det är en självklarthet för en snart 17-åring att ha en daglig sysselsättning, och att man inte får så mycket som ett öre utöver mat och husrum om man inte dels sköter jobb/studier, och dels hjälper till hemma. Om ett drygt år är er son vuxen. Hur tänker han och ni er att han ska klara sig då, om han får leva med krav som ett mycket litet barn ända fram till myndighetsdagen?

amelia: hur anmäler jag lättast en barnmisshandel??
Jenny Klefbom: Hej Amelia!
Då ringer du till socialtjänsten i den kommun som barnet bor i (gå in på kommunens hemsida, och klicka dig fram, eller ring till kommunens växel). Du kan göra en anmälan anonymt om det är mycket känsligt, även om det ofta är bättre om man är beredd att uppge sitt namn. Det är en avvägning som du själv måste göra. Men ring nu, med detsamma!

Pia: hej! Jag kanske ska skiljas från min man pga orsaker som är så allvarliga att jag anser att han inte ska ha vårdnaden om våra barn. Detta kommer troligen att leda till tvist där jag mest troligt får vårdnaden men först efter en del trista turer. Min fråga är: 1) Hur ska jag prata med min tonåriga dotter om det som komma skall. Jag vill inte tvinga henne att så att säga bli min "förtrogna" men ändå vara så öppen med situationen som det går. Hon förstår ju varför jag vill skiljas, medan hennes yngre syskon inte ser/greppar allvaret i varför pappa inte kan ta hand om dem, snäll som han ändå oftast är då han är nykter. 2) Och hur går jag igenom en tvist om de yngre barnen, för de vill ju självklart inte välja mellan mamma och pappa. Jag har alltid försökt skydda dem mot att se saker de inte mår bra av, så de förstår ju inte. Orsaken att jag vill ha vårdnaden är att även om min man älskar sina barn, så är han missbrukare och kan inte ta ansvaret då han inte "är närvarande" om nåt händer. Nu riskerar jag ju att i barnens ögon bli en som "tar pappa ifrån dem". Hur talar jag med dem utan att för den skull förtala min man?
Jenny Klefbom: Hej Pia!
Mitt första råd är att du tar hjälp av familjerätten om hur du ska gå tillväga och även hur du kan hantera situationen med barnen. Men generellt tror jag ändå på att man är ärligt mot barn, men utan att för den skulle nödvändigtvis gå in på allt för mycket detaljer, och definitivt utan att dra in barnen i din och din mans konflikt. Förklara för barnen att pappa har ett missbruk, och att du därför inte kan gå med på att han lämnas allt för mycket ensam med sina barn. Det har med säkerhet och trygghet att göra, och inte så mycket med dina känslor. Var däremot noga med att förklara att du ska göra allt för att de ska få träffa sin pappa så mycket som möjligt, under dagtid och när du har möjlighet att försäkra dig om att allt går rätt till. Sen tycker jag inte att du ska utesluta att det går att få din man att inse att det är bäst att barnen bor hos dig under nuvarande omständigheter. Det kanske faktiskt löser sig utan tvist?

Lovisa: Hej. Jag ska skriva mitt Sv-Muntliga och fick inspiration om tvillingpojkarna. Jag tyckte era kommentarer passade mitt arbete, men jag fick inte din kompis namn (han, mannen). Behöver det som källa:)
Jenny Klefbom: Hej Lovisa!
Vad roligt att du blev inspirerad! Professorn i Lingvistik heter Francisco Lacerda. Kan också tipsa om att du förstås kan se inslaget igen på www.tv4.se/nyhetsmorgon.

sofie: Hej Jenny! Har du några tips till en bonusmamma som är påväg att hitta sin plats i denna nyfunna familj? Speciellt när man möts med motstånd från barnets sida och när det säger "du får ine vara med mig och pappa"
Jenny Klefbom: Hej Sofie!
Jag har skrivit en artikel om styvfamiljsrelationer på Psykologförbundets hemsida Psykologiguiden där jag är medarbetare. Kanske kan du har nytta av att läsa den, här är en länk: http://www.psykologiguiden.se/www/pages/?ID=265&Styvfamiljen

Jenny Klefbom: Hej!
Tack för alla era frågor! Många har skrivit om sina vårdnadstvister, och det finns mycket att säga om detta, men jag tycker att det vore lite oetiskt av mig att gå in och uttala mig i ärenden där jag bara har den ena partens bild. Men jag vill ändå uppmana alla er mammor och pappor som inte kommer överens med er föredetta. Försök sätta er över era känslor, och försök att i varje enskild stund se till vad som är bäst för era barn. Man kan aldrig förändra en annan människa, men man kan göra väldigt mycket själv.