Maria: Hej Jenny! Jag har en dotter på snart 1 år. Hon är nyfiken och undersökande som 1 åringar ska vara. Problemet är att när jag säger "nej" eller" aj aj inte så" blir hon nästan altid ledsen trots att jag inte låter arg utan bara bestämd. Vill inte att hon ska bli hämad på något sätt men samtidigt vill jag lära henna vad som är okej och inte okej att göra. Hur ska jag gå till väga för att hon inte ska bli så ledsen? mvh
Jenny Klefbom: Hej Maria!

Ettåringar har olika sätt att uttrycka sina känslor, som inte alltid är så ordnade och renodlade som hos äldre barn och vuxna. Ilska, rädsla och ledsenhet kan ibland gå i varandra och sluta med att man slår, biter, skriker hysteriskt - eller gråter. Jag tycker därför inte att du ska låta hennes ledsenhet styra dig så att du slutar säga nej eller sätta gränser. Det är att lära ut ett farligt mönster, där "att vara ledsen" börjar ge en massa förmåner. Forsätt som du gör, och i takt med att hon blir äldre kan du prata med henne om olika känslor. Visa också tydligt hur du själv känner i olika situationer; barn lär sig ju av oss som förebilder. Jag vet att det som förälder är jobbigt att se sitt barn ledset, men det är verkligen ganska farligt att börja bli rädd för vissa känslor hos sitt barn, eller börja trippa på tå för barnet.

Åke: Hur får man en 6-åring att förstå att hon skall borsta tänderna och duscha för sin egen skull och inte för föräldrarnas skull. Tjat, tjat, tjat
Jenny Klefbom: Hej Åke!

Alla åldrar har sina viktigheter. När man är 6 år brukar det till exempel vara viktigt att leka och äta godis. Visst skulle det vara toppen om även 6åringar förstod att man måste borsta tänderna för att inte få hål, eller att man måste duscha för att inte lukta illa och se ovårdad ut. Men det perspektivet och fokuset har man inte i den åldern. Det är alltså fortfarande så att 6åringen är ganska så beroende av vuxna för att viktiga saker ska bli gjorda. För dig, om du är pappa till tjejen, tror jag att det skulle kännas bättre om du skruvade ner dina förväntningar lite. Vi blir ju bara besvikna om vi faktiskt väntade oss någonting annat än det vi fick. Så uppskatta det som är bra med just 6åringar i stället; de är ofta gosiga, öppenhjärtiga, lek- opch fantasifulla och jättesöta. Ansvarstagande får du vänta på ännu några åt, men det växer säkert fram med tiden.

Eva: Jag har ett barnbarn, en flicka, som är 3,5 år. Hon får inte ha någon docka för sin mamma. Den docka och dockvagn jag gav i julklapp när flickan var 2 år, bara försvann. Flickan skall bli "könsneutral" och inte påprackas ett vårdande. Jag har aldrig hört något sådant. När barnbarnet är hos mig och vi plockar fram en gammal docka och dockvagn så tycker flickan att det är så roligt. Mamman blev mycket upprörd att jag inte respekterar hennes inställning. Vad har du för kommentar? Eva
Jenny Klefbom: Hej Eva!

Med en könsneutral uppfostran menar jag att man tillåter sina barn att välja själva, utifrån vad just de tycker om. Det innebär att man som förälder inte ska välja åt sina barn, utan snarare erbjuda många olika alternativ och sedan vara lyhörd för barnets önskningar. Det är också bland annat så man bygger upp barns självkänsla. Sen är det en annan sak att man som förälder kan vilja undvika vissa leksaker, för att de är "fula", våldsamma eller bygger på värderingar som man inte kan stå för. Det är viktigt att inte blanda ihop barnets preferenser med sina egna.

För att vi ska bli könsneutrala krävs det ju också att vi utvecklar en mångsidig personlighet, som inrymmer både det vi ser som traditionellt manliga egenskaper och mer könsstereotypt kvinnliga egenskaper. Hur kommer samhället att se ut om ingen är vårdande? Eller är planen att uppfostra barnbarnet som en traditionell pojke, det vill säga att behålla de könsstereotypa rollerna men byta ut dem för pojkar och flickor? Jag ser ibland föräldrar som vill att deras flickor ska klä sig "pojkaktigt" och leka vilda lekar. Jag ser mycket mer sällan föräldrar som uppmuntrar "flickkläder" och annat flickaktigt beteende hos sina söner. Vad ger det här för signaler egentligen? I mina ögon bara förstärks könsstereotyperna, så att manliga beteenden uppvärderas och kvinnliga nedvärderas.

Nu är det väl inte så lätt för dig som far- eller mormor att lyfta de här frågorna med föräldrarna. Men jag tror i alla fall att du har en större chans att påverka om du lyfter dem på det sätt som jag gör i mitt svar till dig, än om du bara blir sur eller ledsen, eller argumenterar med mer konservativa argument. Jag önskar dig lycka till!

Mamma till en tonårskille: Hej Har en 14 årig Son, min fråga e hur man skall hantera att han bara sitter i sitt rum O struntar fullständigt i vad vi säger Eller ber honom om. Som tex läxor, hålla ordning i sitt Rum mm... Konfronterar du honom struntar han i vad du säger, ochar, vet inte e de ord du får tillbaka.. Man blir ju så arg på detta men vi har svårt att tackla hur vi skall "vara" tillbaka. Vi försöker prata med Honom speciellt ang skolan o vi har föreslagit att gå o prata med kuratorer O annat men han vägrar.. Skall man bara strunta i honom? O låta de "gå över" En förvirrad mamma o pappa till en tonårskille
Jenny Klefbom: Hej!

Många föräldrar blir helt tagna på sängen när deras tidigare snälla små barn plötsligt går in i en våldsam tonårsrevolt, som din son tycks ha gjort. Det första jag tycker att du ska göra är därför att ta ett djupt andetag och acceptera att läget nu ser lite annorlunda ut, men att det är din son som går igenom en period och att du därför gör bäst i att inte ta åt dig så mycket av hans attityd och beteenden. Du kommer att ha mycket lättare att hantera honom om du inte går igång känslomässigt på allt han gör eller säger.

En annan fråga är hur man ska få honom att göra det allra nödvändigaste. För det första tror jag att det är bra om du kan rensa lite i kraven. Släpp det som inte är nödvändigt, och fokusera på det som faktiskt spelar någon roll. Men när det gäller viktiga saker som att bli godkänd i kärnämnena och delta lite grann i hushållarbetet måste du ställa tydliga krav. Prata med honom i förhandlande termer, där du lovar att släppa på en del, om han i sin tur lovar att sköta det viktigaste. Om du misstänker att din son faktiskt mår dåligt, ja då behöver du ta med honom till BUP för en professionell bedömning. Men mycket går också att lösa med lite is i magen. Prata med andra tonårsföräldrar och få stöd av dem. Om du inte har läst min bok om tonåringar tycker jag att du ska läsa den också.

Ylva: Angående vad du sa om hur man skulle hantera att ens barn inte kommit in på den skola de ville komma in på. Det är väl inte alls bra att föra in samtalet på andra värden i livet, då kommer de att känna att föräldrarna helt har förlorat hoppet om dem. Det är ungefär som om man frågar sin mamma om hon tycker att ens näsa är fin och hon svarar med att säga att man har fina ögon, man kommer att må ännu sämre! Det är väl bättre att sätta sig ner med sitt barn och säga: ok du kom inte in på den här skolan men målet med skolan är att du ska kunna bli vad du vill, och nästa steg är att hitta en annan väg dit!! Man kommer ändå att spendera en ganska stor del av sitt liv på jobbet?!?!
Jenny Klefbom:
Hej Ylva!

Allt beror ju på vad man värdesätter i livet. Min erfarenhet är att det oftast är barn till högpresterande föräldrar som lider av prestationsstress. Man gör alltså som sina föräldrar. En annan erfarenhet jag har är att människor, när livet ställs på sin spets, värderar helt andra saker än karriär, jobb och pengar. Det som brukar framstå som viktigast är sådana saker som hälsa och relationer.

Visst tillbringar vi mycket tid på jobbet, men om vi sätter allt värde i just jobbet så kommer vi ha väldigt svårt att hantera om vi blir arbetslösa eller sjuka, till exempel. Vi blir sköra och sårbara. Som jag också sa i programmet så finns det också oftast flera vägar till samma mål; det är aldrig kört. Just det här att brinna för något brukar faktiskt vara viktigare än att gå på rätt skola för framgång - även i yrkeslivet. Och förutsättningarna för att vara rikitigt engagerad i något ökar om vi mår bra.

maria: Hej Jenny. Min fråga gäller min son som inte vill gå till skolan. Nu är det en kamp varje morgon, vilket gör att lillebror inte vill gå till dagis ibland. Vi har förklarat att det är viktigt att gå till skolan. Han säger bland annat att han saknar mig, men det kan ha och göra med att jag studerar på distans och då pluggar hemma. Vi är noga med förberedelse och uppmuntran och att samarbeta. Det är viktigt för barnen att veta att mamma och pappa gör allt för deras bästa tillsammans. Har du något bra förslag för hur vi ska göra för att underlätta till hösten också. Tacksam för svar.
Jenny Klefbom: Hej Maria!

Jag skulle vilja veta mer om varför din pojka inte vill gå till skolan! Är det det han missar hemma (att vara med dig)? Och i så fall; vad är det som väcker sådan oro att han har svårt att lämna hemmet och dig?Eller är det något i skolan som inte är bra?

Det här är inte något hållbart tillstånd. Han ska ju gå i skolan många år och det är jätteviktigt att han kan trivas där. Se till att gå till botten med saken. Prata med lärare. Be om hjälp från elevhälsan (kurator eller skolpsykolog) med att förstå honom. Eller sök en kontakt med BUP.

Om det här inte har pågått så länge, och ni ska ha en lång sommarledighet så skulle ni kunna vänta till hösten och se om det går över av sig själv. Men låt inte bara tiden gå om det faktiskt är så att han mår dåligt av hela situationen.

anna: hej!ja o mitt ex har varit separerade i drygt ett år.mitt ex håller kvar vår son i famnen o vill inte släppa honom vid "byte",när vår son börjar gråta "lever"han sig i sonens känslor o typ säger åhhh nä nu blir han ledsen osv...de gör överlämnandet jätte ansträngande för min som o mig.sen när ja "får"min son efter att mitt ex haft honom,blir min son så arg på mig o stor gråter o e riktigt besviken på mig..sen övergår d till att han blir mammig.sonen blir inte ledsen då ja lämnar för ja visar mig stark vid överläming o säger glatt hej dåosv.mitt ex blir glad då vår son gråter, då han lämnar över till mig.kan säga att vi har haft vårdnadstvist o ja gick hos kvinnojour när ja va mammaledig mmmm.MVH/Anna
Jenny Klefbom: Hej Anna!

Visst är det bra om man kan hålla igen lite med sina egna känslor vid just överlämnanden. Samtidigt tror jag att det som påverkar din son mest i livet är just den infekterade konflikt mellan er förldrar som han tvingas leva med. Det du kan göra är att se till att du själv gör så bra som möjligt. Sen gör du din son en tjänst om du låter pappan vara pappa på sitt sätt (så länge han inte gör någonting direkt farligt mot sonen förstås). Släpp pappa helt enkelt, och gläd dig å din sons vägnar åt att han trots allt har två föräldrar som älskar och bryr sig om honom. Det är tusen gånger bättre än att tvingas växa upp som oönskad av en förälder, och kanske inte ha någon kontakt alls. Till din son kan du "förklara" pappas beteende och trösta din son genom att säga att så här blir det just för att pappa älskar honom så väldigt mycket.

Georg: Hej. Undrar kort om det finns några allmänna åldersintervall när barn kanske är mer eller mindre ”mammiga” eller ”pappiga”? Har själv en fyraårig flicka som är ganska ”mammig”. Mvh
Jenny Klefbom: Hej Georg!

Nej, några sådana åldrar har jag inte hört talas om. Vad som brukar ligga bakom mammighet och pappighet är vilken förälder som tillbringat mest tid med barnet den sista tiden. Om man är mest med mamma, så är det mamma man vänder sig till, helt enkelt. Men det kan också finnas andra anledningar, som att den ena föräldern har varit mycket bortrest, eller varit allvarligt sjuk. Det kan göra att barnet klänger på den föräldern på grund av en oro för att mista föräldern igen. Även andra anledningar kan förstås förekomma, som att en förälder är "snällare" till exempel. Då gäller det att balansera sina roller sinsemellan.

Fredrik: Jag har själv missbrukat och en av frågorna jag fick var hur de kom sig att valde att knarka även fast jag visste att mina barn mådde så dåligt? Dem flesta blev förvånad över mitt svar. Jag grät varje gång jag tog knark pågrund av skammen jag kände mot mina nära å kära tros de kunde jag inte låta bli. Idag har jag varit drogfri u snart 3,5år och jobbar med med ungdomar som lever nära just de här jag själv levt i.
Jenny Klefbom: Hej Fredrik!

Tack för ditt mail. Just det vill jag lyfta fram; att det här inte är några lätta frågor. Vi är alla människor, och ibland gör vi fel - men det finns oftast någon orsaksbakgrund till det. Självklart ska man inte som barn tvingas till att acceptera eller förlåta när vuxna sviker en, men det är bra för barn att ha en grundläggande förståelse för mekanismerna bakom även mindre bra beteenden. Sen vill jag säga grattis till din drogfrihet!

Nina: Hej Jenny, vad bra hur du nämnde att utbildning och karriär inte är allt i livet - det behöver ungdomar höra idag! Jag undrar något om lite yngre barn: min lillasyster på 4 år blir ofta "hotad" av mamma att göra saker, t.ex. skynda på, hoppa ur bilen eller klä på sig ANNARS går mamma utan henne. Lillasyster blir ju jätteledsen för hon förstår inte att mamma bara väntar bakom dörren. Är detta skadligt för barn, att föräldrar hotar att lämna dem?
Jenny Klefbom: Hej Nina!

Nej, utbildning och karriär är verkligen inte allt. Däremot är det viktigt att göra viktiga och meningsfulla saker i livet. Men det kan man göra på så många sätt som inte har med jobb att göra.

Nu till din fråga: Som jag ser det är det skillnad på hot och på att sätta upp tydliga konsekvenser. Att förklara att man inte får efterrätt om man inte äter mat är rimilgt. Men att skrämma och hota med allvarliga saker som det lilla barnet inte förstår eller tar på blodigaste allvar, det är inte bra. Då skapar man en relation som inte alls bygger på tillit, utan på rädsla och skräck. Det är imponerande att du - som jag förstår är ganska ung - förstår det här, medan din mamma inte verkar göra det. Kan du kanske visa henne mitt svar på din fråga, för att få lite tryck bakom din uppfattning?

Jenny Klefbom: Nu måste jag avsluta chatten, trots många obesvarade frågor. Jag tackar för idag!
Jenny Klefbom