Ordet adel är lågtyskt och betyder 'härkomst', 'börd'. Ibland kallas också de adliga för riddare och frälse. Ordet frälse kommer från den tid då stormän som ställde upp på kungens sida med rustning och häst blev befriade - frälsta - från skatt.

Inom adeln utvecklades en ståndsmedveten hövisk livsstil, ett arv från det kontinentala riddarväsendet. Hit hör till exempel ärftliga heraldiska vapen, adelsvapen.

Från början hade adelsvapnen en praktisk funktion att skilja vän från fiende i de heltäckande rustningarna. De tidigmedeltida vapensköldarna var för den livsviktiga tydlighetens skull på slagfältet ofta enkla såsom härintill Bielke, Banér och Natt- och Dag.

År 1561 i samband med Erik XIV:s kröning, utnämndes några av högadelns främsta till grevar och friherrar. Den förra kategorin omfattade tre personer tillhörande ätterna Brahe, Sture och Tre Rosor, den senare kategorin nio: Fleming, Gera (två bröder), Grip, Horn, Leijonhufvud, Oxenstierna, Stenbock (far och son). Grevarnas särställning markerades av att de dessutom tilldelades territoriella grevskap.

År 1626 delades adelsståndet in i tre klasser: herreklassen (första klassen), dvs. grevar och friherrar, riddarklassen (andra klassen), samt svenneklassen (tredje klassen). Första och andra klasserna bildade högadeln, tredje klassen lågadeln.

Sista gången adelskap utdelades i Sverige var 1902, då Oscar II förlänade Sven Hedin denna gamla form av medborgerlig belöning.

Det finns ca 700 adliga släkter i Sverige idag. Adelns medlemmar (cirka 25 000 personer) består i dag av ett socialt tvärsnitt genom svenska folket.

Den svenska adelns valspråk är Arte et Marte som betyder ”med fredlig id och krigisk bragd" eller lite annorlunda och enklare uttryckt ”genom konst och krig”.