Carl Michael Bellman föddes den 4 februari 1740 i Stockholm. Hans talang som diktare lär (om man får tro hans egen levnadsbeskrivning) ha uppdagats i yngre tonåren, då han under en feberattack började sjunga och tala på vers.

Bellman fick en religiös uppfostran, men började så småningom känna sig frestad att driva med den. Han författde dryckesvisor och bibelparodier (och kombinationer av båda, som till exempel Gubben Noach), vilket väckte folklig förtjusning men givetvis ådrog sig kyrkans ogillande.

Bellman framträdde på olika privata tillställningar hos vännen och välgöraren Anders Lissander, och i mitten av 1760-talet växte Bacchi Orden fram som en parodi på de olika ordenssällskap som var populära på den här tiden. För att bli invigd i just denna orden krävdes inte ett dygdigt leverne utan att man vid minst två tillfällen setts ligga berusad i rännstenen. Arbetet kulminerade med Bacchi Tempel, som ges ut 1783.

Under 1770-talet skrev Bellman Fredmans epistlar, ett 80-tal visor där en försupen (och vid denna tid också avliden) urmakare fick stå som avsändare till ett antal ”epistlar”, som ett slags parodi på aposteln Paulus. Det är här vi möter Ulla Winbladh, korpral Mollberg och fader Movitz. Fredmans epistlar räknas som Bellmans centralverk,och följdes av Fredmans sånger, en lösare samling populära visor utan sammahållande tema.

Vid sidan av ovanstående skrev Bellman även åtskilliga dikter avsedda för särskilda tillfällen, stundtals på beställning. I ungdomen men även senare i livet författade han ett antal religiösa dikter. Han skrev även några skådespel, bland annat operan Fiskarena (som fick usel respons från hovet).

Bellman var känd för sin fenomenala förmåga att härma musikinstrument, han kunde till och med låta som en hel barnkör. Att han var rolig vittnar en man om som fått uppleva honom kvällen innan:

”Jag kunde ej väl sova hela natten så uppfyllt var mitt huvud av de löjliga saker som jag såg i går. Stundom under det jag låg, brast jag ut i överljutt skratt.”

1777 gifte sig Bellman med Lovisa Fredrica Grönlund. Paret fick fyra söner, varav den andra dog i smittkoppor två år gammal.

På grund av obetalda skulder sattes Bellman 1794 i häkte på Stockholms slott. Många upprördes över den hårdhänta behandling Bellman utsattes för. Till slut blev han utlöst av goda vänner. Han var då svårt sjuk av både skörbjugg och lungsot.


Bellmans sista framträdande


Några månader efter frisläppandet från häktet uppträdde Bellman för sista gången.
Evert von Saltza, som var en av gästerna, beskriver Bellmans entré:

”Han var besynnerligt klädd: /…/ Grevinnan gick vänligt emot honom, bad herr hovsekretern vara mycket välkommen. Han bockade sig mycket tafatt, och hade antagit ett blygsamt uppseende - han ville med möda gå ifrån dörren. Slutligen fick grevinnan honom med sig, satte sig bredvid honom, komplimenterade honom igen att han gjort sig den mödan att gå den långa vägen; han bodde på Söder. Dessa artigheter besvarade han med knappast hörbar röst.”

Mycket folk hade kommit till supén för att höra honom, men besvikelsen spred sig bland gästerna när Bellman mest satt tyst och trött. Men så efter att man ätit några rätter började överste Gyllengranat dricka flitigt med honom.

Plötsligt sköt Bellman undan buteljerna och började spela med tummarna på bordet.

”Nu var det gamle klockaren i Solna; man hörde hur blåsbälgarna knarrade och huru de ostämda orgel-piporna skreko en dundrande tremulad - och med en gäll diskant stämma sjöng han "Som fåglar små, närdundra må" m.m., och nu blev glädjen allmän. Han drack flitigt och blev alldeles upprymd. Han sjöng Balen på Tre Byttor - och blåste Filsens duetter. Han sjöng om Ulla Winblad och Wingmark och Bröllops-Bjudningen m,m, galenskaper.Han ackompanjerade sig själv med alla blåsinstrumenter, däri han själv var så kännare, att man trodde sig höra både valthorn, klarinetter, flöjter och hoboja. Var och en skrattade mer än man orkade."

Bellman dog 55 år gammal, den 11 februari 1795.