År 1810 är Sveriges kung Karl XIII gammal och barnlös. Tronföljden löser man genom en adoption av den danske prinsen Kristian August, men i maj drabbas han av ett slaganfall och avlider.

Det kommande tronföljarvalet på Riksdagen år 1810 får en överraskande vändning.

Löjtnant Carl Otto Mörner som är i Paris som regeringskurir är övertygad om att Sverige behöver en fransk marskalk på tronen.

I ett brev till en officerskamrat, skriver han att "ingenting blir bra förrän en fransk marskalk hitkommer”. Den han tänkte på var marskalk Jean Baptiste Bernadotte. Han hade inom svenska militära kretsar högt renommé inte bara genom sitt ledarskap utan också genom sitt humana sätt att behandla svensk militär som råkat i fransk fångenskap under striderna i Pommern 1807.

Mörner tog det djärva steget att på egen hand inleda underhandlingar i syfte att få marskalk Bernadotte intresserad av tronföljdsfrågan. Som officer måste Mörner ha varit medveten att det var fel att agera utan instruktioner och tvärt emot vad regeringen tänkt sig. Men Mörners personlighet var sån att han för Sveriges bästa, ansåg sig kunna gå utanför ramarna.

Slutet blev att Bernadotte ställde sig till förfogande: han accepterade att byta religion men krävde skriftlig bekräftelse av anbudet. Kejsar Napoleon informerades om fakta och förklarade sig inte vara emot att Bernadotte åtog sig det höga uppdraget; förmodligen kände han sig tillfreds med att på så sätt bli av med en stark konkurrent om makten i Frankrike.

Efter att ha lyckats i sitt uppsåt, reste Mörner hem. Hans aktion i Paris var då redan känd i Stockholm, och konsekvensen blev att Mörner arresterades anklagad för tjänstefel och otillbörlig inblandning i rikets affärer.

Medan Mörner satt i arresten kom en fransk vicekonsul vid namn Fournier till Sverige och inledde en PR-kampanj där han nämnde att Bernadotte var en fyrfaldig miljonär, vilket slutade med att ständerna den 21 augusti 1810 valde "Johan Baptist Julius Bernadotte" till kronprins under stort jubel.

Bernadotte var inte alls så passiv som Mörner framställer honom. Han hade faktiskt själv tänkt i samma banor. I en doktorsavhandling baserad på ryska källor, påvisas att Bernadotte vid Kristian Augusts frånfälle personligen kontaktat ryske ambassadören i Paris och därvid uttalat sig "inte som fransk marskalk utan som en vän av Ryssland. Han skulle bland annat ha sagt att den nye svenske tronföljaren måste vara en man som man kunde lita på från rysk synpunkt, sannolikt syftandes på sig själv.