magda: hej Jenny, min pojke är 8 år gammal hur ska jag förklara för honom hur barn blir till? det verkar vara enkelt, men för barnet måste man hitta det enklaste sättet att förklara det på. tacksam för svaret.
Jenny: Hej Magda!

För det första behöver du inte säga så mycket i frågan om han inte själv verkar intresserad. Men frågar han dig om detta, så måste du svara - så sanningsenligt du kan. Grundprincipen är att ju yngre barn, desto mer övergripande beskrivning, utan så mycket detaljer. För en 3åring kan det kanske räcka med att det behövs ett "mammafrö" och ett "pappafrö" för att det ska bli ett barn. För en 8åring krävs det mer detaljerad information, men den behöver å anda sidan inte vara lika ingående som till den som står inför att själv snart ha sex. Var lyhörd för vad han vill veta, vad han är mogen för att ta emot, och stoppa om han ser ut att bli äcklad, förskräckt, rädd eller på något annat sätt upplever obehag. Det finns också böcker på det här temat som du kan ta hjälp av. Läs dem i så fall själv i förväg, så att du känner dig bekväm med innehållet.

Gudakonungen: Mina barn irriterar mig till bristningsgränsen. Är detta normalt? Vad göra? Känns ohållbart att fortsätta på den inslagna vägen.
Jenny: Hej Gudakonungen!

När man känner som du gör brukar det bero på att man är överbelastad på det ena eller andra sättet. Och som du själv skriver är det en väg som inte leder till något gott. Livet måste vara övervägande njutbart och härligt om det ska bli bra för alla. Nu tror jag att ni alla far illa på olika sätt. Kanske att det du behöver göra först av allt är att sätta dig ner tillsammans med någon klok samtalspartner och sortera i vad det är som utgör överbelastningen för just dig. Är det att du har för lite tid? För mycket ansvar? Att ni har hamnat i så onda cirklar att allt slutar i konflikter? Att du har en för stor arbetsbörda? Olika problem kräver ju olika lösningar, men helt klart tror jag ändå att det är att du behöver avlastas lite av all den press du lever med.

Mona/mormor: Hjälp! Är en orolig mormor som har ett underbart litet barn barn på 3 år. Pappan låter barnet spela tvspel där han "dödar" legogubbar. Nu börjar den lilla slåss med pinnar och sparka, slå mm säger då att han ska döda. När vi försöker prata med honom skrattar han bara. Hur ska vi göra? mormor
Jenny: Hej mormor!

Relativt nyligen presenterades ny forskning som visar att barn påverkas negativt av att spela mycket våldsamma spel (och vad som är mycket våldsamt måste förstås ställas i relation till åldern på barnet). Det som jag själv tycker är mest oroväckande, är att man såg en tydlig negativ påverkan på barnets empatiska förmåga. Nu menar jag inte att det är så i ditt barnbarns fall, men jag tycker ändå att den här forskningen är värd att tas på allvar, och kanske kan den utgöra grunden för en diskussion om vad som är lämpliga sysselsättningar för 3åringar. För man ska ha helt klart för sig att det marknaden erbjuder inte på något sätt alltid är bra för barn. Det vill säga att bara för att något marknadsförs med små barn som målgrupp, så är det inte nödvändigtvis bra. Man måste själv vara uppmärksam och tänka på vad man erbjuder sina barn. Här kommer en länk till en artikel i Dagens Nyheter om detta, så kan du själv googla dig vidare genom att söka på forskarnas namn: http://www.dn.se/debatt/dataspelsvald-minskar-ungas-formaga-till-empati

ajis: jag vill inte att nån (vänner och släkt) pussar på min 23 månader gamla dotter. min man tycker att det är ok då han ser det som nåt kulturellt. jag vill att hon blir tillfrågad när non blir äldre och kan avgöra själv. vad ska jag göra. vi bråkar ständigt om sånna saker. min mans släkt respekterar inga gränser gällande vårt barn och är på henne som gamar!!!
Jenny: Hej Ajis!
Det är förstås svårt att fråga någon som är knappt 2 om hon vill ha pussar eller inte. Och samtidigt vore det olyckligt om man som anhörig därför inte vågade visa sin kärlek till små barn. Vad jag därför tycker att ni ska gå på är hur hon reagerar på pussarna. Verkar hon förtjust? Svarar hon genom att sträcka upp armarna eller pussas tillbaka? I så fall är det ju tydliga tecken på att hon tycker om att bli pussad. Vänder hon sig däremot bort eller gråter, så tyder det på motsatsen, och är det så är det förstås viktigt att du försvarar henne inför närgångna släktingar. Det finns både för- och nackdelar med att ha en släkt som "är på en som gamar", som med det mesta i livet.

mormor: Mitt 5-åriga barnbarn, flicka, är fortf inte torr på nätterna, är det normalt?
Jenny: Hej mormor!

Sängvätning, som det kallas för, är något en del barn lider av högt upp i åldrarna. Det är inte ett tecken på att man mår psykiskt dåligt, eller att det är något annat fel på barnet. Däremot finns det en del hjälpmedel att ta till. Ditt barnbarns föräldrar kan söka hjälp på barnläkarmottagningen för att diskutera vad de kan göra.

Ella: Mina föräldrar är skilda, när jag var runt 11 sa hörde jag manga ganger min pappa ha sex och s°ag en gang. Detsamma med min mor. Är det skadligt för ett barn att höra sina föräldrar att ha sexuellt umgänge med andra?
Jenny: Hej Ella!

Det går aldrig att säga att en viss händelse är traumatiserande för alla barn. Om något upplevs som jobbigt handlar just om hur man upplever det. Sex är ju något naturligt, och det är nog inte helt ovanligt att barn ändå någon gång har hört något från föräldrarnas sovrum eller liknande.Det behöver inte betyda så mycket . Jag vet inte hur dina upplevelser gestaltade sig, men jag kan föreställa mig att det är en helt annan sak att höra något sådant när man själv kanske ligger och gråter över föräldrarnas skilsmässa. Det är också en helt annat sak om det sker just av misstag, eller om föräldrarna inte gör så mycket för att dölja vad de håller på med. Det är aldrig bra om föräldrar "drar in" sina barn i vuxenbeteenden som de själva helst skulle slippa. Om du själv tycker att det här har varit jobbigt för dig så rekommenderar jag dig att prata igenom saken med en psykoterapeut eller psykolog.

JOhan: Hej! Har en 2,5 år gammal son som skriker och är allmänt missnöjd hela dagarna. Känns som vi gör allt för honom men han är sällan nöjd. Hur ska vi gå vidare?
Jenny: Hej Johan!

Barn går igenom olika perioder och din sons beteende behöver inte betyda så mycket, om det är tillfälligt. Men en liten ledtråd får jag ändå av det du skriver: "det känns som att vi gör allt...". Det händer att jag träffar barn som helt enkelt är övermätta på omsorg och aktivering. Det är inte lätt att vara glad och entusiastisk om man redan har fått allt - då har man ju inget att drömma om, sträva efter eller längta till. Och inte får man så mycket utlopp för sin skaparlust och kreativitet heller. Så kanske att ni ska börja låta er son längta lite? Och sysselsätta sig själv ibland? Självklart kommer ni inledningsvis att mötas av ännu mer missnöje om ni gör så, men det är något alla föräldrar måste klara av att stå ut med.

Sofia: Hej Jenny! Jag har en dotter på snart 4 år som "gnider" sig, bland annat mot soffkanten och kuddar. Ibland säger hon att de känns som om hon nästan kissar på sig men att hon inte är kissenödig. Detta händer vid olika tillfällen, ibland när hon varit ledsen och arg och även när hon ligger och ser på film. Hur ska jag hantera detta? Är de vanligt? Mvh Sofia
Jenny: Hej Sofia!

Det din dotter gör är att hon onanerar. De flesta pojkar går och drar sig i snoppen, och det tycker vi inte är så konstigt, och det är så här flickorna gör. Det är alltså helt naturligt och inget som du bör fördöma. Däremot så är det ju inget man normalt gör bland folk, så du behöver lära henne vad som är socialt acceptabelt. Säg åt henne att det där är en privat sysselsättning som man gör på sitt rum, när man är ensam.

Cathrine: Jenny , du är så himmla bra och rolig. Det är roligt att höra dina svar! Mvh Cathrine
Jenny: Tack snälla Cathrine! Nu blev jag på väldigt gott humör!!!
Jenny

Annie: Hej! Denna fråga har inte med uppfostran och göra men; Min son är 9 år och kom hem i från skolan i fredags. jag märkte att det var något och sen brast det för honom. Då visar det sig att det är en kille som går i 9 på samma skola försöker skrämma min son varje gång han möter honom. Detta började för 1 år sedan berättade min son. Och då med att killen satte en papperskorg över hans huvud. Lyfte upp honom och försökte bära in honom på toaletten och trycka ner hon om i toalettstolen. Min son tycker det är väldigt obehagligt och går omvägar på skolan för att slippa möta honom. Han skrämmer honom , jagar honom och försöker sätta skräck i min son.Kan du ge mig förslag på hur jag ska gå tillväga med detta. tack snälla
Jenny: Hej Annie!
Det du beskriver är ju avancerade trakasserier och mobbning! Du måste ta tag i det omedelbart. Ring rektor och kräv att skolans mobbningsteam sätter in insatser, både mot mobbaren och för att stötta din son. Gör det nu!!!

Tgren: Har en dotter på 15 år hon har en pojkvän , men hon är aldrig hemma med oss och bara med honom vad ska jag säga till henne ?
Jenny: Hej Tgren!

Det är ju så det är i tonåren, men ser inte så mycket av sina barn. Dels tycker jag att du kan ställa krav på ett visst´umgänge. Så stor är hon inte ännu, och ni måste ju träffas ibland. Att välkomna pojkvännen i hemmet är förstås också viktigt. Chanserna ökar ju att de ska vara hos er om han känner sig välkommen.

Gärd, 47: Min son är 11 år och kollar på grov pornografi. Hur stoppar jag honom från detta? Vill gärna att han blir feminist och värnar mjuka värden.
Jenny: Hej Gärd!

Vilka ideologier din son kommer att ha som vuxen är det nog svårt att styra. Men ett bra sätt att få honom att respektera kvinnor är att själv vara en stark sådan, med tydliga åsikter. Börja med att diskutera din syn på porr med honom. Berätta om hur det går till i porrindustrin, och motivera din åsikter. Om han inte låter sig påverkas av det så är han faktiskt bara 11 år. Du har rätt att bestämma över vad han tar del av för medier, åtminstone då han är hemma.

Armin: Hej Jenny. jag ska eventuellt datea en tjej som har en liten dotter på 3år. Jag vill göra ett så gott intryck på barnet som möjligt utan att vara framfusig. jag vill att hon ska känna sig trygg med mig och bli vän med mig. Hur ska jag gå till väga?
Jenny: Hej Armin!

Om du just står i begrepp att dejta någon för första gången så hoppas jag att det kommer att dröja ett bra tag innan det blir aktuellt för dig att träffa hennes dotter. Barn ska inte blandas in i föräldrarnas kärleksliv förrän relationerna är stabila och planerade att vara långvariga.

Mamma: Hej! Önskar få tips om material/litteratur om barn med autistiska drag, samt stöd i föräldrarollen? Har svårt att hitta en bra nivå på material. vår son ska snart göra en utredning, och vi vill förbereda oss, och få tips på hur vi kan stärka oss i föräldraróllen. Det är tufft ibland, och särskilt att få omgivningen att förstå, då de ofta tycker att det är vanligt trots, och att vårat barn blir borstskämt. tacksam för svar!
Jenny: Hej Mamma!

Det du beskriver känner jag så väl igen: föräldrar som har blvit utdömda då omgivningen tror att det är dem det är "fel på", när det i själva verket handlar om ett barn som har ett funktionshinder. Jag hoppas därför att åtminstone några bitar kommer att falla på plats i och med er utredning. När det gäller att läsa, så kan jag kanske tycka att ni inte ska fördjupa er allt för mycket i diagnostänkande, innan utredningen är klar. Och då kan säkert de som gjort utredningen ge bra litteraturtips som kan vara aktuella i just ert fall. Generellt brukar jag hänvisa människor som vill veta mer om den här typen av funktionshinder till Stockholms läns landstings sida, som jag tycker är väldigt innehållsrik och bra. Här kommer en länk: http://www.habilitering.nu/gn/opencms/web/HAB/Funktionshinder/

Inger Larsson: Hej!. Jag har ett barnbarn som fyller 8 år i december och går i första klass. Jag har fått höra av min dotter att han har ADHd, något som jag inte har märkt något av annat än att han inte varit skolmogen och att han tycker att det är jobbigt att sitta stilla. Är det här ett vanligt problem och hur allvrligt är det? Med vänlig hälsning Inger Larsson
Jenny: Hej Inger!

Uppmärksamhetsstörningar, som det kallas i Sverige och som innefattar såväl ADHD som ADD (uppmärksamhetsproblem utan hyperaktivitet), är vanliga företeelser. Man brukar tänka att grovt räknat så uppfyller 5-10% av alla barn kriterierna för någon av diagnoserna. Ett funktionshinder kan aldrig riktigt ses som ett problem, utan att man sätter det i relation till omgivningsfaktorer, som t ex vilka krav som ställs på personen. Jag tänker altlså att ADHD-drag snarast är att betrakta som personlighetsdrag, som genom histoiern har varit väldigt värdefulla. T ex blir man en skicklig jägare om man uppfattar minsta lilla ljud, är oerhört reaktionssnabb och lite impulsiv. Samma egenskaper i ett klassrum med 29 andra barn kan vara förödande. I alla fall om uppgiften är att självständigt organisera ett projektarbete med helt fria tyglar. Som samhället ser ut idag; att alla barn förväntas gå i skola i 13 år, passar inte alla. Men det är ändå så samhället ser ut. Diagnoserna fyller då funktionen att resurserna i form av extra stöd i skolan ska fördelas på ett rättvist sätt, så att de barn som mest behöver hjälp får den. Kanske förstår du min inställning av mitt resonemang; nej, jag tycker inte att ADHD är något allvarligt problem, även om det kan ställa till livet rejält om man inte får stöd. Men det för också med sig en massa härliga saker. Jag älskar livliga, kreativa och vilda barn. Även om de ibland kan vara lite jobbiga för oss vuxna.

Jenny:

Det finns mångder av frågor kvar attt besvara, men det får vänta till nästa chatt. Jag välkomnar alla att återkomma med nya frågor då!
Jenny