Mirela: Hej Jenny Hörde ditt svar på tv-n nu och du råder Johanna att hon ska binda nappen på snöret.. Är inte det ganska farligt? Har du andra tips? MVH Mirela
Jenny Klefbom: Hej Mirela!

Jag har fått flera frågor om detta, och vill därför förtydliga mig. Jag menar förstås inte att man ska ha långa snören som barnet kan trassla in sig i, utan snarare en konstruktion liknande den man brukar ha med vantar; att de sitter fastklämda i overallen. Jag har inte varit i någon babyaffär på länge, så jag vet inte om det finns speciella produkter för ändamålet, men annars kan det kanske vara en bra idé att höra med BVC. De har tips för allt.

Sofia: Jag och mina barns, 6 och 2½ år, pappa funderar på att separera. När och hur skall man börja prata med barnen om detta?
Jenny Klefbom:
Hej Sofia!
Du skriver att ni funderar på att separera, och då blir min spontana tanke att ni i alla fall inte ska involvera barnen förrän ni har bestämt er för hur ni ska göra. Barn behöver konkreta och tydliga besked. Om man tar upp frågan på ett hypotetiskt sätt (något som kan hända, eller inte), så är risken dessutom jättestor att barnen börjar ta på sig eget ansvar, och anpassa sitt beteende på ett sätt som de tror kan skydda mot separationen. När ni har bestämt er, så tycker jag just att det är de konkreta förändringarna ni ska fokusera på i samtalen med barnen; var ska ni bo, hur blir det för dem osv. Bestäm alltså allt sådan innan ni pratar med barnen. Beträffande anledningen till skilsmässan behöver ni inte gå in på detaljer. Det räcker med att ni är tydliga med att ni inte vill leva med varandra längre, och att det inte har någonting med dem att göra.

Shine: Hej Jenny! Jag har en fråga angående min son som är 2 år och 3 månader som itne är ett dugg intresserad över att kissa på pottan eller toaletten. Han vägrar för det mesta och om vi har turen att han vill sitta blir det bara i några sekunder. Har du några tips på hur vi kan få honom mer intresserad? MVH Shine
Jenny Klefbom:
Hej Shine!

Det är långt ifrån alla barn som är mogna för att bli blöjfria vid 2 års ålder. Fortsätt att vara entusiastiska och ha en lekfull inställning. En del pojkar kan t ex tycka att det är roligt att vara med då pappa kissar och sen få göra likadant. Nappa på det han tycker är kul helt enkelt. Men forcera inte utvecklingen, för det går ändå inte.

Anna: Hej Jag har en 8 årig pojke som jag är orolig för. Han vill inte hålla på med något på fritiden, helst bara spela, han leker med kompisar men det är aldrig någon som ringer till honom utan det är han som jämt ringer runt och letar efter någon att leka med, han gnor sitt underliv i tid och otid i skolan och fröken har fått punktmarkera honom. Han är lite inåtvänd, håller inne med sina känslor, väldigt otrygg hemma så att när han inte hör mig på undervåningen när han är upp i sitt rum så kan han bryta ihop. Han måste ha full koll på vad jag gör och när jag gör det. Hur ska jag hjälpa honom? Vi har konflikter flera gånger om dagen om läxor, speltider och alla möjliga saker och jag känner att vi har kört fast...
Jenny Klefbom:
Hej Anna!

Du beskriver verkligen problem på en väldig massa områden. Det som gör mig mest orolig i allt det du tar upp är att han är otrygg hemma och att ni har så mycket konflikter. För att allt det andra ska fungera (kompisar, skola osv) måste ju hemmet vara en trygg bas för honom att utgå ifrån. Din son är bara 8 år, och det är en omöjlighet för honom att på egen hand förändra allt som gått på sned. Alltså vilar ansvaret på dig. Du måste hitta sätt att möta ditt barn så att han kan känna sig trygg och få stöd ifrån dig snarare än skäll och konflikter. Sök hjälp på BUP, blir mitt råd.

ANNA: Ni säger att det är föräldrars fel??? min dotter är 13 år och har problem att hon små äter,,i skolan,,jag själv tränar,,vi äter nyttigt hemma,,vi pratar öppen om det hemma ,,det här med övervikt,,att det inte är bra osv,,,jag har försökt att få hjälp i såååååå många år,,,alla säger att hon springer av det,,men det händer inte,,,var ska vi vända oss?? Jag försöker att få henne att träna mer än vad hon gör,,jag har försökt med allt,,måste också tillägga att hon ser inte problemet riktigt,,men magen växer och hänger,,HJÄLP!!!!!!
Jenny Klefbom:
Hej Anna!

Det vi pratade om i teve var en bok som vänder sig till lågstadiebarn, och i den åldern ska inte barn ha så stor möjlighet att skaffa sig godis och sånt på egen hand. Alltså har föräldrarna stort inflytande på vad deras barn äter. Svårare blir det när barnen blir äldre. Du skriver inte om det alltid har varit så här med din dotter, att hon har ett stort sug efter att äta? Eller har det kommit plötsligt? Och i så fall, ser ni någon utlösande faktor? Som jag sa i programmet så kan det, precis som för vuxna, finnas underliggande orsaker bakom att man äter för mycket. Förutom att man bara har dåliga vanor. Vad jag reagerar på i ditt mail är att din 13-åriga dotter inte skulle se problemet med en växande och hängande mage. Jag tror tvärtom att det är just i den åldern som man har som störst fokus på hur kroppen ser ut någonsin. Däremot verkar det som att hon inte vill prata med dig om hur hon känner det. Och det är kanske inte så konstigt om ni har haft mycket tjat om mat och träning under lång tid. Jag tycker att du ska börja med att ta med din dotter till en dietist. Där kan hon få information/undervisning om hur man måste äta och träna för att må bra. Sen misstänker jag alltså att din dotter har en massa funderingar kring sig själv, men att hon inte har någon som hon vågar prata med om saken. Så kan du ordna att hon får träffa exempelvis skolkuratorn kanske det kan vara ett steg för henne att öppna sig. Men först måste du hitta någon slags motivation till förändring hos henne. Bästa sättet att göra det tror jag är att du backar lite i ditt tjat.

Sandra: min son är två veckor.. Jag försöker vänja honom vid att sova under dagtid själv men han blir helt hysterisk och vill bara sova på mitt bröst eller i min famn...jag vet att de söker närhet när de är så små, men finns det nåt jag kan göra för att underlätta min vardag? Mvh Sandra
Jenny Klefbom:
Hej Sandra!

Jag tror att din vardag snart kommer att gå in i allt mer normala gängor, men jag skulle inte rekommendera dig att börja försöka få en 2-veckors bäbis att bli mer självständig. Se till att du får avlastning, för det är tufft att vara så viktig och ombärlig som du är för din bäbis just nu. Du behöver få egen tid på andra sätt, så kommer din son så småningom vara så trygg att han inte behöver dig jämt.

Carita m: Hej! Jag höll på mycket i mina barns skola i Svalöv, den kommunala, om att de inte skulle ge barnen glass, kakor, godis, kräm och annat onyttigt. De tyckte att man måste få fira!! Men då kan man ju en klass med 30 barn fira varje dag! På mellanmålet fick de FÖRST äta smörgås och tex kräm INNAN de fick baka kladdkaka! Alltså åt de dubbelt. Jag kontaktade skolsköterskan men hon tog inte tag i detta. Är dom rädda om sina jobb?? Föräldrar tyckte det var bra att barnen fick gott i skolan. Tyvärr har inte många föräldrar där vi bor så stor kunskap. Jag som har 2 flickor med stort sockerbehov fick ett helvete varje gång skolan triggade igång det! Äter de sedan "mys" i skolan så kan ju rimligtvis inte föräldrar och barn äta samma hemma. Vi mös då på morötter... Hur ska man få till ett förbud i skolor som det var förr??
Jenny Klefbom:
Hej Carita!

Du tar upp en viktig fråga. Hur reglerna i skolan ser ut beror väldigt mycket på vilka som jobbar där, och vilka värderingar de har. Och tyvärr så är godsaker i vårt samhälle ofta synonymt med mys, firande, belöning osv. När det faktiskt finns väldigt mycket annat som barn också upplever som positivt. Det är som att många vuxna inte litar på att de kan erbjuda barn någonting utan att det innebär drivor av godis och snacks. I ditt fall tycker jag nog att du skulle kunna ta frågan lite högre upp. Ni har ju en kommunal skola, och då finns det alltid högre chefer att vända sig till. Du behöver inte vara "bråkig". Ställ i stället frågor om hur policyn ser ut i er kommun. Och vad de i så fall grundar denna policy på för kostrekommandationer.

anna: Hej Jenny :) Jag har en god vän vars lilla kille på 3år januari vägrar äta mat hemma dom senaste månaderna. På dagis äter han duktigt och bra, men hemma vägrar han. Igår fick han en lillasyster och är väldigt stolt över henne. Jag var där och hälsade på. Mamman är orolig och funderar på varför han inte äter??? Han äter högst 2-3 ggr i veckan hemma men mycket lite kanske några tuggor. Han är en väldigt aktiv liten kille och är i gång hela tiden förutom när han lägger pussel som han är enormt duktig på lägger pussel för 4:a åringar i ett nafs och gillar att se på barnfilmen om "cars" ;) Har du några konkreta tips till familjen och vad dom kan göra skulle dom vet jag vara dig evigt tacksamma nu spec. med en liten tjej som idag är 2 dagar ;). Tackar i förskott och önskar dig en trevlig dag :)
Jenny Klefbom:
Hej Anna!

Kortfattat så tänker jag så här. Börja fokusera på annat än själva matintaget. När det gäller näring och vikt så behöver man ha koll på viktkurvan. Så länge den är okej kan man i alla fall släppa den oron. Nästa steg är att "göra om" måltiden till en social och trevlig händelse - i stället för en obehaglig kravsituation. Kravet ska då handla om att man sitter med en viss tid; kanske 5-10 minuter i början. Och att man då ägnar pojken mycket positiv uppmärksamhet; pratar och skojar. Lägger upp lite grann, eller ännu hellre låter honom själv lägga för sig och välja någon liten sak som han ändå vill ha. Men utan krav på att äta - eller i alla fall krav på att äta mycket. Barn med den här typen av problem är ofta vana vid stora portioner som förhoppningsfulla föräldrar lägger upp, bekymrade rynkor mellan föräldrarnas ögonbryn, och en blandning av tjat och vädjanden. Det är det här man måste komma bort ifrån, och ska jag berätta om mina erfarenheter så brukar det vara mycket svårare att få föräldrar att lägga bort de här destruktiva beteendena än att få barn att äta. Något att tänka på för dina vänner!

maria i holmsund: Har en kille,5 år som äter extremt lite mat (chips o smörgås) Ratar allt kött osv. Följer dock sin kurva, är friskenl barnmott.som säger att vi ska ta det lugnt,det växer bort...Jag som mamma oroar mig ändå(naturligtvis) Matsituationerna är "jobbiga", ibland ber han om att få äta föra oss,verkar tycka det är jobbigt med andra som äter... Kan du ge oss råd om hur vi ska hantera detta? Ska vi ta det lugnt o "bara" låta det vara? Han får vara med o skriva matlista,vara med och handla m.m......HJÄLP!!
Jenny Klefbom:
Hej Maria!

Jag skrev just ett svar om matproblem, som du kanske kan läsa. Men jag vill också tillägga att ett barn som får chips och smörgås, kommer att vara svår att motivera till att äta mat. Det verkar också som att ni har ett enormt fokus på mat? Kanske vill han inte äta med er just på grund av att han känner en press? Jag tror att det vore bra om du gick till botten med vad din egen oro handlar om. Den finns ju ingen rationell förklaring till den, med tanke på att alla har konstaterat att din son mår bra. Den största tjänsten gör du din son om du tar itu med din egen oro (som jag tror har sitt ursprung långt innan din son kom), så att du inte blandar in så mycket känslor i måltidssituationerna.

shahnaz: Jag har en pojke på 12 år. Han tycker att det är p g a hans utseende ,ingen vill vara hans vän, nämligen på f d skolan han belv mobbad och det här sitter i hans hjärna.Hur ska vi hjälpa honom. tack snälla du shahnaz
Jenny Klefbom:
Hej Shahnaz!

Som jag sa i programmet så handlar mobbning oftast inte om hur det mobbade barnet ser ut eller är. Utan just som du skriver: Det sitter i hans hjärna. Kanske skulle han må bra av att ha kontakt med skolkuratorn och få prata om sina tankar? Vad du som mamma kan göra, förutom att se till att han får hjälp med sina tankar, är att underlätta för honom att umgås med kompisar. Du kan ordna trevligt om han vill bjuda hem någon; hyra film och bjuda på middag, och vara allmänt välkomnande mot andra barn. Kanske har ni i familjen vänner som har barn i samma ålder som ni kan umgås med? Kanske kan du hjälpa honom att börja med en fritidsaktivitet där han kan träffa andra barn än dem han har i klassen. Men inget av det här kommer att fungera så bra om det faktist är så att han går runt och mår dåligt till följd av mobbningen. Då måste han få hjälp med sina tankar först.

sofia: Hej! Jag är 19 år och varje dag känner jag rädsla. Jag vågar inte gå till min egen busshållplats själv, det ger mig stor ångest. Jag klarar av att åka buss & spårvagn, men är väldigt rädd att det ska hända något hemskt. Det händer flera gånger att jag hoppar av och tar nästa om jag känner mig hotad av något. Vad kan detta bero på?
Jenny Klefbom:
Hej Sofia!

Jag kan inte diagnosticera dig via en chatt, men det du beskriver är att du har ångest. Ångest är fruktansvärt plågsamt, men samtidigt helt ofarligt. Och faktiskt i många fall lätt att "bota" eller i alla fall lindra avsevärt. Jag tycker därför inte att du ska vänta en dag med att söka hjälp inom psykiatrin. Kolla om det finns någon Unga Vuxna mottagning där du bor. Se till att du får gå i kognitiv beteendeterapi, som är mycket verksamt mot ångestproblem. Se också till att den terapeut du får verkligen har ordentlig utbildning (minst så kallad steg 1- eller grundutbildning - inga veckokurser!). Du har stora chanser att bli fri från dina problem!

Malin: Hej Jenny! Ska man separera på syskon vid skilsmässa. 6 och 8 år dom är mycket beroende av varandra. Finns någon forskning och vad säger lagen?
Jenny Klefbom:
Hej Malin!

Det finns forskning som säger att nära relationer är viktiga för barn, och att man så långt möjligt ska undvika dem. Föräldrars separation är ett jättestort ingrepp i ett barns liv. Att i det läget utsätta barnet för ytterligare en separation tycker jag vore riktigt olyckligt. Barnen bör alltså - i synnerhet om de är tajta - få följas åt när de flyttar mellan föräldrarna. Däremot kan man "utnyttja" situationen på så sätt att det kanske blir lite större möjligheter att ibland göra något med bara det ena barnet. Barn i olika åldrar har ju lite olika behov, och de kan också ha olika intressen. Medan 8-åringen kanske gillar att gå och fika, kanske 6-åringen tycker att det är allra roligast på ett lekland. Att låta båda få göra varsin sak med varsin förälder kan ibland vara kul, och så kan det kanske lindra er föräldralängtan efter barnen, som brukar vara svår i början efter en separation.

Mirela: Tack för ditt svar, klart att man inte ska använda långa snöre, det fattade vi nog alla.. man kanske borde ha flera nappar i sängen runt omkring medan bebyn är vaken så han/hon ser och fattar att de finns där i fall att!!! Tack och ha en trevlig dag! MVH Mirela
Jenny Klefbom:
Hej igen Mirela!
Jag tackar för ditt tips! Många nappar i sängen runt barnet gör det förstås lättare att hitta en på egen hand. Det har också strömmat in en massa andra bra tips, som jag gärna vill delge er: En napp i varje hand och en i munnen har funkat för en familj. Någon berättar att det finns många bra "napphållare" på marknaden, även i kombination med gosedjur. Jag litar också på att svenska föräldrar har ett gott säkerhetstänkande kring sina barn, och väger in sådant. Testa er alltså fram! Endast fantasin sätter gränser!!!