I år är det tredje året i rad som Lennart "Lelle" Modig nomineras till tidningen Resumés pris Guldkrattan. Priset delas ut till mediernas slitvargar som gärna berättar en historia och gör det med glimten i ögat, som Resumé själva beskriver det. I år blev det så äntligen dags för "Lelle" Modig att ta emot 2011 års guldkratta, efter att ha nominerats med motiveringen:

"Alltid i de bisarra händelsernas centrum, berättar historier på ett lättsamt sätt och tar inte sig själv på för stort allvar".

Lelle är TV4-veteranen som har hela 30 år i ryggen som reporter.

Grattis, Lelle! Hur känns det?
- Tack, förbaskat bra! Jag har faktiskt kämpat för den där krattan… Jag känner mig som Tomas Tranströmer, utan vidare jämförelse. Han finns med i Nobelprisdiskussionen varje år och man trodde aldrig att han skulle få det! Men nu så gick han hela vägen.

Tredje gången gillt.
- Det stämmer, det var tredje året i rad som jag var nominerad till Guldkrattan. Jag hade nästan givit upp hoppet. Men nu jäklar var det min tur! Jag ropade ”Äntligen” när Resumé ringde!

Priset delas ju ut till ”Årets bästa reporter på fältet”, den vars texter eller inslag alla älskar att snacka om, likaså lyfts "mediernas slitvargar" fram. Hur hårt jobbar du egentligen?
- Inte så hårt. Skämt åsido är det svåraste för mig att kliva upp tidigt på morgnarna. Jag måste erkänna att jag jobbar mycket på intution. Allt får inte vara klart när jag kommer till sändningsplatsen. Jag gör ju bara livesändningar i Nyhetsmorgon i dag, och då måste mycket gå på känsla och närvaro. Men eftersom jag varit nominerad även för mina reportage kan jag kanske nämna att människorna oftast varit i fokus. Människorna och deras berättelser.

Resumé nominerade dig med motiveringen att du alltid befinner dig i ”de bisarra händelsernas centrum”. Vad är det mest bisarra du varit med om i nyhetssammanhang?
-Jag vet inte vad jag ska tycka om den formuleringen. De skrev ju också att ”Modig inte tar sig själv på för stort allvar”, och det skriver jag hellre under på. Men det är klart, jag befinner mig i många händelsers centrum, och ibland är de bisarra. Det knasigaste jag upplevt var nog en konstutställning i rörelse, där korgarna i en linbana pryddes av konstverk, i en korg hängde en skulptur av kungen, gjord i papier maché. Kungen gick sönder!

Jag tycker bättre om förra årets motivering: ”Slitvarg som alltid sätter historien i första rummet. Han kan köra direkt från vasaloppsspåret och från räddningshelikoptern.”

Du har ju jobbat som nyhetsreporter i 30 år. Vad är de största ögonblicken för dig?
- Estonias förlisning. Jag var kanske den enda reportern som följde med en räddningshelikopter ut på det stormande havet. Vi fick ta emot tre drunknade människor som försvarets ytbärgare hissade upp till vår helikopter. Det var fruktansvärt. I särklass mitt starkaste journalistminne!

- Ett annat minne är mycket roligare: jag satt som utsänd reporter på läktaren när Sverige besegrade Paraguay på Berlins olympastadion under fotbolls-VM 2006, och gick vidare till åttondelsfinal. Fredrik Ljungberg gjorde det avgörande målet i 88:e minuten inför 40 000 svenskar på läktarna. De dansade hela natten i Berlin! Det var bara att sticka fram micken, alla hade nåt att säga, eller rättare sagt, skrika.

Vad är en bra historia för dig?
-Svårt att säga, men det måste innehålla en människas väl eller ve. Och är inte storyn bra så blir den det när jag är färdig!