Bella: Jag undrar hur vanligt det är att drabbas av förlossningsdepression om man är förstföderska?
Anna Malmquist Saracino: ungefär 10 procent men bara en procent djupare som behöver lägre intesivare behandling. Annars kan man få stöd av BVS sköretrska eller psykolog kurator där

Anna S: Hej. Tack för att du delar med dig av detta...STORT av dig! Som gravid med mitt andra barn, undrar jag om du har några råd/signaler som man bör tänka på för att förebygga att drabbas av detta? Tack på förhand och lycka till i framtiden! /Anna S
Maria Wigbrant: Hej Anna! tack det värmer. Råd som jag kan ge dig är att först och främst se till at du får sova ordentligt, sämnen är en viktig del av hälsan. När det gäller signaler så är de vanligaste att man känner att inget är roligt, man känner enorm trötthet och olust till det man tidigare tyckt varit kul. Likgiltiget och ångest i olika grader, rädslor inför saker man tidigare inte varit rädd för. det jag vill uppmuntra är att våga ta hjälp. Bvc sköterskorna är duktiga på detta idag. Lycka till med ditt andra barn, det kommer bli bra! /Maria

Petra: Hur kan jag bearbeta bort skuldkänslorna? Har gått i terapi för det men än idag, 5 år senare har jag svårt att se på foton från småbarnstiden för då kommer alla känslor fram som jag hade. Tidigare klarade jag inte av att se på min son utan att gråta för samvete och skuldkänslor var överväldigade!!!
Anna Malmquist Saracino: ta kontakt och gå igenom din förlossning eller sök upp en bvc psykolog finns inom BUP de är mycket erfarna specifikt på depression under barnafödandets period de kan remittera dig vidare om det behövs

Sofia: Ofta pratas det kom hur kvinnan inte kan knyta an till sitt barn, men kan även män lida av fölossningspsykos, Eller liknande?
Anna Malmquist Saracino: Ja pappor kan också må dåligt bli deprimerade psykos ovanligare

Lena: Hur gör man när en person i ens omgivning har förlossningspsykos men inte vill gå till bvc/psykolog eller annan hjälp( för varför skulle hon, det är inte något fel på henne). När hon väl är på bvc säger hon aldrig något om hur hon egentligen mår och beter sig, dom tror att allt är ok.. Kommer man över en förlossningspsykos utan hjälp? (det blev nog två frågor..)
Maria Wigbrant: Hej! Detta låter precis som jag, jag var otroligt duktig på att kamoflera mina riktiga känslor. nej man kan inte bli bra utan hjälp mitt råd är att du som anhörig tar kontakt med BVC och ber dem om råd hur du ska agera. Lycka till //Maria

Nathalie: jag fick förlossningsdepression med min son. nu väntar ja mitt andra barn o är rädd för att få de igen.. är chansen stor att ja får de me detta barn igen?
Anna Malmquist Saracino: inte om du har talat om bearbetet det du könde tänkte då har du inte det kontakta mvc/bvc psykolog, kurator, bup mottagning.. .

Anna: Hej! Vår familj hade en tuff start då vår son fick kolik vid 3 veckor som sträckte sig upp till 5 mån (fast blev bättre o bättre). Själv hade jag problem m amningen bl a mjölkstockn (blev inlagd). Fick sluta när han var 3 mån. Har känt mig väldigt deprimerad och kände igen det där med att sonen vände bort blicken (fast jag förstod det inte). Nu är han 13 mån och verkar må ganska bra, men har varit mycket sjuk. Jag är väldigt trott fortf och undrar: Har vår kontakt skadats? Han är ganska pappig..
Maria Wigbrant: Hej! Som vi sa i inslaget så är det aldrig försent att knyta an, Fabian var också extremt pappig de först åren men långsamt började vi hitta varandra. Jag tror också att det är viktigt att du får möjlighet att sätta ord på dina rädslor och farhågor, har du någaon att prata med? Barn lever är och nu försök att var närvarande i din sons och se honom ofta i ögonen. Lycka till Maria

Lisa: Jag får ingen psykolog hjälp fast jag har förlossningsdepression.Bara medicin! tas inte på allvar på psyk.mottagningen.Hur får jag tag på en psykolog som kan hjälpa mig.Barn på ca 14 månader nu.
Anna Malmquist Saracino: Vuxenpsykiatrin har inte så stor erfarenhet av det här vänd dig till bup mottagning eller till bvc och psykologen där, kräv det står på dig, du har rätt till specifik hjälp

monika: Hej. Jag har inte direkt haft någon fölossninspsykos. Jag fick mitt 5e barn i juli förra året o skilde mig i sep/okt samma år. Men eftersom jag ammade så bodde min son hos mig. Men just han o jag har en anknytning idag som inte finns ord att beskriva.. Alltid glad o kramig o allt. Men jag älskar mina andra barn oxå.. Kanske bäste o säga mina barn är 13, 12 som bor hos sin pappa. o de sista är 5 3½ år o 1 år. Men Märker de andra barnen att finns en skillnad? Märkte dina barn någon skillnad.. ?
Maria Wigbrant: Hej! vad i ligger skillnaden? jag tror man älskar sina barn lika mycket men på olika sätt. De är olika individer men individuella behov. Våga bekräfta dem och tala ofta om för dem att du älskar dem även om svaret bli ett "tonårigt" fräs till svar. Lycka till Maria

Annelie: Hej Maria! Jag känner igen dig från SATS där du var en mycket bra instruktör. Kul att se dig på tv! Jag var deprimerad under min graviditet o den blev mycket värre straxt efter min dotters födelse. Min pojkvän lämnade mig på BB o det gjorde ju inte saken bättre. Jag o mitt barn fick bo på ett familjehem som ordnades via socialen. Jag fick fortsatt hjälp när vi fick komma hem efter 2 mån. Jag hade tur som bor i "rätt" kommun för man får inte samma hjälp överallt. Bra att detta tas upp på tv!
Maria Wigbrant: Tack! Hoppas det ordnar sig för dig! /maria

Lisa: Har varit kontakt med både BUP och psykmottagning men ingen av dem vill erbjuda förståelse eller kompetent psykolog hjälp för min förlossningsdepression. Vad göra,när de bara erbjuder medicin?
Anna Malmquist Saracino: Det låter inte rätt. Ibland måste man stå på sig väldigt har du någon anhörig som kan gå med dig kan bvc sköterskan hjälpa till att trycka på du och även ditt lilla barn har rätt till särskilt stöd och hjälp Privata psykoterapeuter kan hjälpa till och är kunniga men kostar kanske någon av dem kan tipsa dig om vart du kan vända dig ge inte upp lycka till

Maria, Stockhol: Jag kunde inte se min dotter i ögonen när jag bytte på henne och hon skrek alltid när jag bytte på henne, jag stängde av alla känslor....idag har jag fått antidepressiva medeciner pga av att jag haft en oro för livet som tog onaturliga och ohanterliga proportioner....jag är nu mkt orolig för min underbara dotters första tid i livet med en mamma som stängde av känslorna
Maria Wigbrant: Hej Maria! jag förstår din oro. Hur är det nu? Mitt råd till dig är att söka hjälp hos mellanvården i stockholm. tala med BVC de kan hjälpa dig. Maria

Alisa: Jag har en otroligt krävande dotter på 19månader. Efter en tuff start där ingen av oss sov sökte jag efter 6 månader hjälp för att jag inte kunnat knyta an till henne alls, Fick träffa barnmosrka och senare psykolog och har pratat igenom allt och kände mig bättre ett tag. Men egentligen så känner jag fortfarande inte några starka känslor för henne. Orkar inte prata mer om det, mår så dåligt efter att jag pratat.Finns det nåt annat att göra. känns som om det är kört, kommer nog aldrig älska henne
Maria Wigbrant: Hej! Precis som vi sa i programmet så kan detta ta olika lång tid. Ge dig inte försök få hjälp där du får möjlighet att utrycka vad du känner och också få bra verktyg hur du kan agera vidare. Maria

Lena S: Kan man även få en psykos som liknar förlossningspsykos för sitt barn som man adopterar o få svårt att knyta an till barnet? Vill bara också berätta att minmamma fick förmodligen en förlossninngspsykos 1955 då hon födde mig o var så sjuk att hon tog sitt eget liv när jag var liten baby o det var ju onte så vanligt på den tiden att prata o få hjälp tyvärr.
Anna Malmquist Saracino: Ja man kan bli deprimerad psykotisk ovanligare. Du kanske är rädd för att din historia när du var spädbarn ska bli hindrande för dig och känslor kring det ska. göra sig påmind. Sök någon att tala med om dina tankar och känslor kring det är mitt råd

Johanna: Maria! Toppen att du kan dela med dig av det här. Jag undrar om du har några råd till vännerna till den drabbade familjen då inkl. mamman. Vad gjorde dina nära och kära eller vad önskar du att de hade gjort?
Maria Wigbrant: Hej! jag hade ett fantasktiskt nätverk som fanns vid min sida hela tiden. Att finnas där och våga ställa de där jobbiga frågorna är oerhört viktigt.Men det är också viktigt att omgivningen får stöd i det som händer omkring dem. Maria

Vilsen: Hej! Jag är 34 år, har varit ihop m min kille i 11 år och vi har en mkt bra relation. Problemet är att jag inte har ngn barnlängtan, han har. Ibland tänker jag att det skulle vara mysigt, men oftast får jag ångest av tanken. Känner mig konstig och ensam med detta. Var gravid för två år sedan, fick panik, gjorde abort. Alla säger att allt kommer bli annorlunda så fort jag ser den underbara skapelsen, tror själv att jag att drabbas av mammadepression. Vad göra, tiden går. Ska jag dö utan barn?
Anna Malmquist Saracino: Tala med någon om dina tankar och känslor kring detta. Du verkar ha farhågor om att du inte skulle klara att få barn känslomässigt ibland kan det finnas tidigare obearbetade upplevelser kring barnafödandet balåt i släkten som kan ligga hindrande ivägen för dig

Moa: Du började berätta om hur barnet blev till i tankarna. Dvs din och din mans önskan och förberedelse. Och du sa att du kanske egentligen inte var redo innerst inne. Är detta en efterhandskonstruktion för att försöka förklara för dig själv varför detta hände eller är det orsaken till psykosen? Jag har också en vän som jag upplever inte är glad över sitt väntade barn. Skall man fråga eller är det att göra saken värre?
Maria Wigbrant: Hej! Orsaken till att jag blev sjuk var nog flera, men en del kan var ambivalensen. Jag tycker absolut du ska fråga din väninna hur hon innerst inne känner att ha någon som lyssnar och bekräftar känslorna är värt oerhört mycket. Att känna ambivalens inför sin graviditet är inte ett likhetstecken för att man ska bli sjuk, men många känner detta. Jag jobbar själv inom mödravården och möter ofta tjejer som känner detta. Mycket exstensielle tankar som man tidigare inte kanske konfronterts med kommer upp till ytan. Prata med henne! Maria

julia: hej.vad skiljer en förlossningspsykos och att man blir deprimerad efter en förlossning?känner inte något förtroende för min bvc sköterska,finns det nått annan instans man kan vända sig till?
Anna Malmquist Saracino: Du har rätt att få kontakt med bvc psykologen eller kuratorn, på de flesta håll finns enheter som specialiserat sig på anknytningsarbete fråga hur det ser ut just där du bor. Eller ta kontakt med en privat psykoterapeut som kan hjälpa dig själv eller tipsa på vart eller till vem du kan vända dig

Mimmi: Är besviken att jag inte grät av glädje vid någon av mina förlossningar fast jag gråter när jag ser förlossningar på tv. Har sen inte heller känt någon överdriven kärlek som det står om i barnaböcker att man ska ha. Kan jag vara drabbad av förlossningsdepretion då eller?
Maria Wigbrant: Hej! detta är jättesvårt för mig att svara på. jag tycker du ska prata med din BVC sköterska som kan göra enkla tester för att se om du ev drabbats av depression. Lycka till Maria

Pernilla Thomas: Maria, jag vill ge dig en eloge för att du delar med dig av dina erfarenheter. Det är av oerhörd vikt att detta tabubelagda ämne lyfts fram och görs synligt. Utan en öppen diskussion kring detta kommer ej heller förändringar i exempelvis bemötanadet av nyblivna mammor att inträffa. Detta gäller redan på mödrarvården, BVC, förlossningen och sedermera på BB. Hur kommer det sig, trots att så många kvinnor upplever det du och många andra upplever, att inte kunskapen kring detta "existerar"?
Maria Wigbrant: Hej! tack det värmer! Det finns inget enkelt svar på din fråga men jag tror att vi är många tjer idag som lider av duktighetssyndromet där vi ska klara allt och inte be om hjälp. Pressen på oss är hög och många saknar idag ett bra kontaktnät med nära släktingar som kan var till hjälp. Kunskapen har blivit bättre men det behövs mycket mer resurser för att kunna ta hand om detta som ju faktiskt ökar i samhället. En orsak tror jag är den rädsla de flesta känner inför psykisk sjukdom. Vi måste börja prata om det det är ju först då det finns på riktigt! //Maria

Magda: Kan inte pappan ersätta mammans roll och bounda/knyta sig an barnet, under den första spädbarnstiden, så att pappan går in o så att säga övertar mammans traditionella roll (förutom amning)?
Anna Malmquist Saracino: Jo och det gör papporna också oftast när mamman inte mår bra, barnet behöver minst en person som engagerar sig i barnet på heltid men oftast brukar pappor varaoroliga för mamman coh får ett tung ansvar och kanske inte heller orkar fullt ut att vara lyhörd för spädbarnets behov. Sedan kvarstår att mamman och barnets anknytning får brister vilket gör både barnet och mamma ledsen

Britt-Marie: Hur kunde din syster vara hos dig hela dagarna? Det är mkt ovanligt att ha sådana familjeresurser idag. Har massor att säga och fråga. Jag blev övergiven när jag väntade barn och sedan fick barnet mkt svår kolik dygnet runt, vilket påverkade mitt psyke mkt så klart. Inte så jag gick in i psykos men kraftig utmattningsdepression. Som ensamstående är det inte Ok att söka hjälp ute i små kommuner - frågan om barnets omhändertagande är vad de klarar att ställa upp med.
Maria Wigbrant: Hej! Min syster beviljades semester och var hos mig 14 dagar! Jag blir så ledsen när jag hör att du inte får den hjälp du har rätt till. Tyvärr är det ju så att när man är deprimerad så orkar man ju inte ta tag i saker själv. Har du någon som kan vara ditt språkrör? Stå på dig du har rätt att vara en glad mamma /Maria

Nathalie: jag fick förlossningsdepression med min son. nu väntar ja mitt andra barn o är rädd för att få de igen.. är chansen stor att ja får de me detta barn igen?
Maria Wigbrant: Hej! Forskning visar att man löper 40-50% risk att drabbas igen. Det är därför jätteviktigt att du berättar detta för din MVC barnmorska sådu kan få den hjälp moch stöd du behövaer för att inte drabbas av detta igen. Tex kan man sjukskriva dig och papan kan var föräldraledig för att avlasta och minska pres och stress. Försök och fokusera på positiva sker coh bestäm dig för aatt det inte ska ske igen :-) Maria

My: Hur kom du ur förlossningspsykosen?
Maria Wigbrant: Hej! Jag fick elbahandling vilket var min räddning/Maria

sandra: hej! jag är 23 år och har plander på skaffa barn.har hört talas om förlossningsdepression och de hindrar mig nästan från att skaffa barn för jag är jätte orolig att jag skulle drabbas av det och eller ångra att ja skaffade barn
Maria Wigbrant: Hej! 10-15% tjer drabbas av detta, det är inte jättevanligt. Jag tycker inte detta ska ta bort glädje i en ev graviditet, även om du skulle drabbas så går det att bli bra! Maria

Berit: När ni talar om detta känner jag att jag kanske varit kvar i förlossningsdepression i 20 år. Jag fick inte kontakt med min son vid födseln, var livrädd för förlossningen och det slutade med akut snitt. Vid 6 mån visade det sig han var allergisk och jag har suttit vid många "dödsbäddar" med honom. Jag fick aldrig slappna av. 20 år av hög stress.Nu är jag utbränd och deprimerad. Min mamma kunde inte knyta an o kunde aldrig krama el vara gullig m mig. Vad gör jag. Jag lider och har lidigt så.
Anna Malmquist Saracino: Det är aldrig försent för dig och din sons relation. Tala med någon om detta. Vänd dig till vuxenpsykiatrin eller till en privat terapeut en konstnadsfråga förstås. Be att få tala med en bvc psykolog / bup mottagning och få tips på någon terapeut för att tala om och gå igenom barnafödandets period och din egen anknytningshistoria med dina egna föräldrar med någon som har erfarenhet av detta. Stå på dig och ha modet unna dig att få börja från början i den egna spädbarnstiden även om det kommer att väcka känslor och ta tid innan det ger resultat. Lycka TILL!

micke: Hej Maria det låter hellt själv-uppoffrande när du gick med på att skaffa barn fast du inte ville det...det måste ha varit väldigt jobbigt för dig....?
Maria Wigbrant: Tråkigt att du missuppfattat mig, det var inte på något sett själuppoffrande men jag brottades med ambivalenta känslor. Idag är jag enormt glad att jag har mitt tredje barn. Maria

sophia: Hej Maria! Vad du är duktig. hör av dig när du får tid. kram sophia :)
Maria Wigbrant: Pussgurka hur har du det? Kram

Annette: Kände igen mig i vad du berätta Maria, hade samma år 1981 sökte aldrig hjälp, för jag trodde också att barnet skulle tas ifrån mig, men jag led av svår ångest o rädsla i många år o har sviter än. Tårarna kom bara du berätta , kan jag må bättre nån gång?
Maria Wigbrant: Hej! Jag är helt övertygad om att du kan må bra igen, men jag tror du behäver hjälp med tex samtal med en bra terapeut där du får möjlighet att gå igenom dina upplevlser och känslor. Du har rätt att må bra! Lycka till /Maria

Kajsa: Tycker du att din depression har påverkat förhållandet med ditt barn?
Maria Wigbrant: Hej! Märkligt nog på ett positivt sätt. Jag är en mer närvarande mamma och värderar livet annorlunda idag. Jag tar inte saker för givet utan vet idag att varja stund är viktig. Jag tror jag har blivit bättre på att njuta av att vara priviligerad att ha barn. Maria

Oro: Undrar varför min fråga inte fått komma med när vissa fått fråga två gånger om sina saker? Jag skickade den precis när chatten hade öppnat. Fick mitt första barn för fyra år sen och fick i samband med den förlossningen en förlossningsdepression. Nu är jag gravid igen och undrar hur orolig jag behöver vara för att få en depression igen?
Anna Malmquist Saracino: dET BEROR PÅ OM DU TALADE MED NÅGON DÅ OM DET DU UPPLEVDE OCH OM DU TYCKER ATT DU KUNDE SLÄPPA FRAM KÄNSLORNA OCH BEARBETADE DEM ELLER OM DU TRYCKTE UNDAN DEM DÅ KAN DE KOMMA TILLBAKA. FRÅGA BARNSMORKSAN OM ETT SAMTAL MED MVC/BVC PSYKOLOGEN KURATOR DET HAR DU RÄTT TILL, ELLER TA KONTAKT MED DEN LOKALA BUP MOTTAGNINGEN

Eva: Jag har en son på 5 år och undrar hur han drabbas om jag drabbas av en förlossningsdepression när hans syskon kommer. KAn jag förbereda något?
Maria Wigbrant: Hej! Om du känner dig orolig inför detta aå är mitt bestämda råd att ta kontakt med MVC/BVC för att få den hjälp du har rätt till. Maria

Lennart: Hej! Jag har en fråga, som egentligen gäller mig som far. Jag är 40 år, har två barn sedan tidigare äktenskap och har träffat en ny kvinna som inte hade något barn. Naturligtvis ville hon ha barn, men jag kände mig klar. Till slut blev det ändå så att vi bestämde oss för att skaffa ett barn. Han är nu 6 månader och jag känner igen känslorna ni beskrev. Kan mannen drabbas av en förlossningspsykos?? /Lennart
Anna Malmquist Saracino: Javisst. Många pappor drabbas av depression men talar inte så mycket om det, ta kontakt med bvc/mvc psykolog eller kurator eller lokal bup mottagning. Det finns även privata terapeuter med fråga efter någon som kan något specifikt om föräldrablivandet. Det är vanligare att pappot idag frågar efter hjälp i sitt pappablivande. Lycka till.

Lina: 3-4 mån efter att jag fött vårt andra barn började tankar om döden infinna sig. Är helt fixerad vid detta fortfarande, 1år o 4 mån senare. Tror hela tiden att jag ska drabbas av cancer o att jag ska behöva överge mina barn. Är verkligen jättejobbigt. Är detta vanligt?
Anna Malmquist Saracino: Det är vanligt men inte att det är så envist och inte ger med sig över tid som du beskriver det. Berätta om detta för bvc begär ett samtal med psykolog eller kurator. Det är synd om rädslan ska överskugga vardagen och vardagsglädjen med dina små barn

Gunilla i Sala: Hej! För något år sedan gick den amerikanska skådespelerskan Brooke Shield ut och berättade om sin förlossningsdepression och skrev även en bok "När regnet faller". Det orsakade rabalder men också en debatt om tabut i detta ämne. Kan ni se att det har påverkat debatten även i Sverige? Eller är det så att det blivit vanligare med depr/psykos senaste åren?
Maria Wigbrant: Hej!Det finns nog inget enkelt svar på detta. Jag tror att vi har blivit bättre på att diagnostisera depressioner isamband med graviditet idag men också att fler har börjat våga tala om detta. Vi lever i en av de bästa världar och ändå ligger Sverige i topp vad det gäller depressioner.Detta bör vi verkligen fundera kring! Om Brooke Sheilds bok på verkat depatten i Sverige kan jag inte svara på men jag hoppas att det gjort/gör det! //Maria

SAMAHAT: jag heter samahat jag är våldigt rädd,och mycket konstiga olika känslor för mina barn det började under min sista graviditet som är fyärde, som förtsätter nu också. det var febrauari i år som jag var gravid. jag är rädd trött på det, men vågat inte prata om hjälp mig snälla.
Anna Malmquist Saracino: Hej Det låter verkligen som att du behöver tala med någom om hur du haft det och hur du har det. Du kan vända dig till din bvc sköterska eller någon barnmorska du haft kontakt med eller någon professionell som du känt förtroende för eftersom du verkar rädd för att söka hjälp. Du kan vända dig till den lokala bup mottagningen eller till socialtjänsten också. Sök hjälp du och dina barn har allt att vinna på det. Det är inte mänskligt att gå och bära på tunga känslor själv under lång tid. Jag önskar dig lycka till.

Karin: Jag undrar hur man vet att man ligger i riskzonen att drabbas av dylika problem? Själv misstänker jag starkt att jag gör det. Jag är inte gravid, är inte ens säker på att jag vill ha barn, just pga att jag tror att jag psykiskt inte skulle klara en graviditet. Jag lider från och till av depression, lider av ångest och medicineras för detta. Jag är livrädd för de fysiska och hormonella förändringar en graviditet skulle medföra, och framförallt för att föda! Min sambo vill dock mkt gärna ha barn.
Maria Wigbrant: Hej! Man vet idag att om man tidigare har haft problem med depressioner ökar rsken att drabbas men det är oerhört viktigt att veta att man kan "Mota olle i grind" genom att prata om detta med barnmorsakna på MVC kan du få bra hjälp och stöd och du behöver inte drabbas! Maria

Fia: Hur bearbetar man ett hemskt trauma på BB samt förlossningen förutom att anmäla till Patientnämden? vem kan hjälpa mamman att komma över hemska tiden på dessa avd? har även förlossingsdepp.
Maria Wigbrant: Hej! ta hälp av BVC eller MVC ni kan också kontakta barn och ungdomspsykiatrin för att få hjälp att bearbate dessa upplevelser vilket jag tror är av största vikt//Maria

Johanna: Hej Maria! Jag jobbar på SATS i Göteborg och har gått på utbildning som du har haft. Jag vill bara säga att det var väldigt starkt av dig att berätta det du upplevt. Stark gjort!!!! Må väl //Johanna
Maria Wigbrant: Tack Johanna!

Susanna: känner samma som ORO...varför besvarar ni intefrågorna i tur och ordning. skrev direkt och har inte fått svar... kan en drpression påverka min och min son på tre år fortfarande? S
Anna Malmquist Saracino: Det är svårt det kommer oerhört mycket frågor vilket visar på hur vanligt det är med att känna oro kring barnafödandet. En depression påverkar alla i omgivningen. Men det viktiga är att be om och fråga efter hjälp. På bvc/mvc psykolog kurator där eller på lokal bup mottagning. Barnet kan vänta tills mamma mår bättre och sedan och anknytningen kan bli trygg. Dett förutsatt att man gör något åt sin situation och tar hjälp förstås.

Pernilla: Hej, jag undrar hur du fick dagarna att gå då du kände dig sådär nere? Hur var det att prata om detta och älta dina känslor för en specialist? Jag fick barn för 5 veckor sedan o är 39 år. Jag kämpar varje dag med mina tankar o känslor om ångest, ensamhet o uppgivenhet. Jag längtar efter mitt liv före detta 3:e barn. Har 10-åriga tvillingar o älskad sambo. Denna lille tar all kraft...Vill ha hjälp!!
Maria Wigbrant: Hej! Om jag ska vara ärlig så minns jag inte hur jag fick dagarna att gå, allt var ett töcken och dagarna flöt ihop. Jag hade snälla väninnor som hjälpte mig att prata. DU; SÖK HJÄLP! Det är så mycket värt att få möjlighet att bearbeta känslor med någon som arbetar med detta heltid! Lycka till Maria

Eva: Jag käner igen mycket av detta ,även om jag inte var så illa däran som du berättar.En tröst och tanke kan vara att nu 25 år efter är mitt barn sedan många år en person som jag alltid längtar efter att få vara med. Hon ger så mycket glädje ,jag f år känna mig delaktig i hennes liv ,och aldrig en sekund finns det som jag tyckte jag var jobbigt när hon var liten. på något sätt finns en speciell relation mellan oss, kanske beror det på den första jobbiga tiden, vi är liksom på samma nivå.
Maria Wigbrant: Härligt att höra! //Maria

Vanja: Hur ska man våga söka hjälp när allt ska journalföras? OM jag skulle berätta för någon att jag inte tycker om ett av mina barn så kanske jag förlorar alla. Har letat efter hjälp där man inte för journal men då kostar det så mycket. Törs inte söka hjälp.
Anna Malmquist Saracino: All offentilg vård för journal det är sant. Privat behandling kostar. Sök hjälp ändå.

Moderator: Hej! Tack för alla frågor och tack till Anna och Maria för att de tog sig tid att svara. Ni kommer inom kort kunna läsa chatten i sin helhet på tv4.se.