Big Brother var programserien som fick dokusåpagenren att kulminera 2006. Sexchocker, spritfester och psykiska sammanbrott - allt skedde under storebrors vakande öga och sändes ut till en lika delar förfärad som förtjust tittarskara. Tre år senare har TV400 bestämt att det är dags igen och repriserar såpan. Vi har pratat med programchef Crille Andersson om varför vi helt enkelt inte kan få nog av Big Brother.

Varför Big Brother?

- Det är ett av 2000-talets mest kända programvarumärken bland unga. Det känns därför helt naturligt för TV400 att utforska programmet en gång till. Det var ett tv-fenomen som blev karriärmässigt startskott för en uppsjö, numer etablerade, svenska programprofiler och kändisar. Big Brother är dokusåpornas dokusåpa och markerade, tillsammans med Robinson, en helt ny genre i svensk tv.

Varför nu?

- Det har gått tillräckligt lång tid för att anse det som kult och nostalgi samtidigt som det inte var längre sedan än att man kommer ihåg programmet och vissa av deltagarna.

Hur daterat känns programmet?

- Det känns extremt daterat och omodernt, och det är det som gör det så roligt. När man ser programmet nu känns det helt ofattbart att programmet visades för bara några få år sedan. Nostalgikänslan är påtaglig!

Tror du att programmet kommer få helt nya anhängare nu – kanske till och med beredas en comeback?

- Det vore förstås underbart.

Vilken är din egen favoritsäsong och favodeltagare?

- Mina bästa minnen från Big Brother är snarare kopplade till speciella incidenter eller händelser i huset. Jag är speciellt svag för Anton Granlunds bombastiska känsloöversvämning när han oefterhärmligt framförde låten ”Raise me up” i Big Brother 2006. Kolla in det på Youtube! Sen finns det massor av klassiska Linda Rosing-klipp, inte minst när hon byter sida från fattiga till rika sidan i huset.