Det var Maria och hennes syster Beata som åkte till Poznan medan syskonen Rafael och Ewelina stannade hemma i Sverige. De adopterades av svenska föräldrar för tjugo år sedan och har alltid undrat över sin bakgrund. I Polen hittade de mormor, morfar, mostrar – och en storasyster.

Hur reagerade dina två andra syskon på nyheterna?

– De blev jätteglada! De var väldigt lyckliga över att det hade gått så bra, att vi hittade vår syster och mormor och morfar. Men samtidigt ledsna eftersom vi även hade en del negativa besked.

Hur reagerade dina föräldrar?

– De blev också glada. De tyckte att det var jättekul att vi fick göra det här eftersom vi hade pratat om det i hur många år som helst.

Hur har kontakten med er biologiska familj sett du sedan ni kom hem från Polen?

– Våra mostrar har skickat epost och sms. Vi har tagit hjälp av böcker för att kunna översätta och förstå vad de skriver. Och vi har planer på att åka ner i sommar för att ses igen. Jag hoppas att det blir av.

Hur har det fungerat med språket?

– Vi ska försöka lära oss så gott vi kan och vår syster skulle försöka lära sig engelska med hjälp en kompis till henne som kunde. Vi har pratat länge om att ta upp polskan men det har aldrig blivit av. Jag vet faktiskt inte varför.

– Hittils har jag snappat upp småord i böcker och det gäller att bättra på det så gott det går. Det finns ju fortfarande vissa ord man känner igen från förr, som bara finns inombords någonstans.

Vad betyder det för dig att ha hittat de här personerna?

– Det betyder väldigt mycket. Man är hel äntligen. Det som har saknats i livet har kommit på plats igen och kanske slutar jag tänka så mycket på det som har varit. Jag försöker att bara tänka positiva tankar i framtiden.

– Jag hoppas verkligen att det håller sig så tight som vi vill. Jag har det på känn att det kommer att fungera. Först och främst ska vi jobba på att hålla kontakten, försöka träffas. Vi hoppas förstås att de någon gång kan komma till Sverige. Vi vill stötta dem och finnas för dem.