Efter några återvändsgränder i letandet spårade Carl-Fredrik Schilde och Hans Fahlén upp pappan, som gärna ville träffa sin son. Men det blev inte den tårfyllda återförening som vi sett tidigare i Spårlöst.

– Vårt första möte blev precis på den nivå jag ville ha det, lagom. Jag hade aldrig föreställt mig att vi skulle slänga oss i varandras armar och berätta hur mycket vi hade saknat varandra, säger Carl-Fredrik Schilde.

– Snarare hade jag undrat vad jag egentligen hade fått på halsen om han hade agerat på det sättet, haha.

Hur upplevde du honom när ni sågs?

– Han var väldigt enkel att prata med, vi connectade bra. Som han själv sade så känns det som att vi är gamla goda vänner som ses igen. Och det är väl det bästa man kan göra av situationen. Det går inte att ersätta en barndom eller ta igen 40 år.

Du pratade om panikkänslor inför träffen. Hur kändes det?

–Jag var hypernervös inför mötet, över vad jag skulle säga och göra. Det var väldigt tydligt att båda höll uppe en barriär till en början, att vi kände på varandra. Jag kände absolut inte att jag ville vara först med att släppa på den. Det hade kunnat bli en väldigt pinsam sitution. Och det blev han som bröt barriären genom att ge mig en kram.

Vad pratade ni om?

– Vi pratade om mitt och hans yrkesliv, om företagsamhet eftersom vi båda driver företag. Vi promenerade runt och pratade länge och han var väldigt rak och ärlig, exempelvis med hur hans familj såg på att vi träffades.

–Hans fru var inte speciellt förtjust i det och hans son var mer neutral. Men redan andra dagen berättade han att frun hade blivit neutral och hans son hade blivit nyfiken på mig. De förstod att jag inte var någon som skulle klampa in och vara med på julafton.

Hur hade du reagerat om han inte ville träffa dig?

– Jag hade blivit sur och lack, men vad skulle jag ha gjort? Jag hade fått det bara. Jag hade inte trängt mig på honom men hade krävt att få med mig ett foto åtminstone.

Ser du några likheter mellan er?

– Han är väldigt lättpratad och har en öppenhet, ett normalt och ohindrat sätt, som jag också har. Det är väl den enda beteendemässiga likheten. Fysiskt är jag nog en blandning av honom och min morfar. Andra har sagt att vi har liknande hållning och vissa gemensamma drag, en lite neandertalaraktig look, haha.

– Men jag gick inte precis in och frågade om han hade några ärftliga sjukdomar i släkten - "hej har du hjärtproblem?". Det var inte ens något jag tänkte på då.

Hur ser er kontakt ut nu?

– Vi mailar varandra var och varannan dag. Det blir ett par mail i veckan fram och tillbaka. Men jag har mycket lättare att prata tyska än att skriva, så det tar en jävla tid för mig att bara dra ner ett mail på fem rader. Jag vill gärna att det ska vara korrekt.

– Hans familj funderar på att komma till Sverige i sommar och då ska vi ses. Inte så att de kommer och bor hos oss men de kommer och ser Stockholm. Det känns som att vi har ett lagom tempo där vi inte börjar planera för gemensamma högtider. Det går lugnt framåt och det passar mitt liv.

Har du och din "nya" bror haft någon kontakt?

– Vi har inte pratat någonting men båda vill. Det är han som driver familjens företag och de kommer att besöka Stockholm i affärer i framtiden. Då kommer vi också att träffas.