Tillsammans med Spårlösts Ulrika Eriksson besökte Sandro folkbokföringen, polisen och andra myndigheter i sökandet efter sin biologiska familj.

Han fick återse det barnhem där han levde sina första år. Och rundvandringen i byggnaden, som nu bara rymmer administrationen, blev mycket känslosam.

– Eftersom det bara är kontor nu hade jag lite svårt att föreställa mig att jag hade varit där. Jag kunde bara konstatera att "jaha, här bodde man en gång i tiden...". Men när vi lämnade stället blev det något annat. Det slog på mig på något sätt att jag faktiskt har varit här som liten, säger Sandro Frennesson.

– Jag tror att jag fick någon form av chock och från ingenstans började jag grina. Det gick från att vara cool och happy till att myntet vändes helt, och alla möjliga känslor kom över mig. Det var en intressant upplevelse.

Mörka motiv till bortlämningen

När han tillsammans med Ulrika Eriksson studerade adoptionsdokumenten noggrannt kom information fram som han tidigare inte hade upptäckt.

Hans mamma är vit, vilket Sandro aldrig hade föreställt sig. Och det kom också fram helt andra, mörka motiv till att han som liten blev bortlämnad.

Det var hans biologiska morfar som tvingade sin dotter att göra sig av med det nyfödda barnet, eftersom det var mörkhyat.

– Jag hade ju en annan bild av orsakerna till att jag lämnades bort, så visst förändrades den när jag fick det här berättat för mig. Men det betydde egentligen inte så mycket. Det var inte direkt "oh shit, det berodde på att jag är neger!".

– Men det förändrar ingenting för mig eller min syn på mamma. Det var morfar som hade issues med färgade människor. Det får stå för honom och det är tråkigt att en del har sådana värderingar. Man kommer nog inte så långt i världen om man är sådan. Men det är deras problem.

– Det känns väldigt omodernt att tänka i utseende, raser och kategorier när alla är av samma kött och blod.

Men när Sandro efter flera återvändsgränder lyckades spåra sin mammas syster betydde hudfärgen ingenting – han togs emot med glädje av hela familjen.

"Det största jag upplevt"

Kramen från mamma beskriver han som den absolut bästa kramen han någonsin fått. En genuin mammakram. Och mötet med den stora familjen som det största som hänt i hans liv.

– Jag hade ingen aning om det här. Allt fokus låg på att hitta mamma och nu visar det sig med facit i hand att jag har en ganska stor familj där nere. Det var så mycket mer än bara mamma. Och moster i alla ära, men kom igen – en lillasyrra! Hur häftigt är inte det? Det är så stort. Jag kan inte förklara det på ett bättre sätt än så.

I dag, en tid efter återföreningen med den biologiska familjen, håller han en tät kontakt med mamma, bror, syster och kusin via Msn. Att prata i telefon fungerar inte av språkskäl, och även chattande måste ske i korta, enkla meningar.

– Vi måste ta det så eftersom hennes engelska suger och min portugisiska suger ännu värre. Jag skriver någon mening i taget och använder översättningsprogram på nätet. Tyvärr suger de också, de är helt katastrofala. Så det blir mycket hur mår du, hur är det och vad har du gjort? Det går inte att sitta och berätta vad har gjort under veckan och hela brev skulle jag absolut inte kunna skriva.

Pluggar språk

Men dagen efter hemkomsten från Lissabon anmälde han sig till en kurs portugisiska som precis skulle börja, och kom in. Så nu pluggar han språk en gång i veckan för att kunna komma närmare sin nya familj.

– Jag har också kollat på resor och bestämt mig för att åka ner till dem ett par veckor i augusti. Det blir fresh.