Lisa Davidsson: Tycker du att du blev starkare av att skära dig? Jag skär mig.
Sofia Åkerman: Jag vet inte om jag tycker att jag blev starkare av att skära mig, men däremot tycker jag att jag är starkare idag när jag har slutat!

Emelie: Vars fick boken att få tag i ?
Sofia Åkerman: Den borde finnas både i bokhandeln och i internetbokhandlar som tex adlibris.se

Hanna: Hej Sofia, jag håller på att skriva en Cuppsats ang självskadebeteende hos unga pojkar då jag tycker att de hamnar i skymundan, då många ser det som ett "tjejproblem". Har du tips på var jag kan finna information och forskning om just pojkar/män. har de gjorts ngt i sverige?
Sofia Åkerman: Det finns tyvärr väldigt dåligt med forskning på självskadebeteende generellt, och i synnerhet bland män. Men jag vet att det finns några artiklar om könsskillnader, så prova att använde dig av sådana sökord så kanske du hittar något!

Marianne: Min dotter har samma självskadebeteende som du talat om.Jag undrar: var det bra för dig att vara på behandlingshem( för det var väl det du var på i flera år?) genom BUP eller tror du att du kunnat bli frisk ändå?
Sofia Åkerman: Jag fick tyvärr aldrig komma till något behandlingshem, utan det var på BUP:s akutavdelning jag var i 2 år. Det är naturligtvis individuellt vad som är bra, men jag skulle säga att det bästa för personer med självskadebeteende är korta inläggningar. Det börjar bli alltmer känt att självskadande personer oftast inte blir bättre av att stanna i månader och år på psykiatriska avdelningar.

ywonne: vad heter boken?
Sofia Åkerman: För att överleva- om självskadebeteende

anna: din bok e fantastisk!! försöker bygga upp en styrka men d e tufft. vad kan man göra när man känner att man inte orkar kämpa,när d bara blir för mkt. kram
Sofia Åkerman: Jag tror att det är viktigt att också unna sig att vila! Man måste inte kämpa alltid, utan ibland kan man bara stanna kvar där man är och samla kraft för att orka kämpa igen sedan. Att bli av med självskadebeteende är som en vals, med två steg fram och ett tillbaka. Det är viktigt att komma ihåg.

katarina: Hej Sofia, Tack för ditt mod och ärlighet. Hur har du kommit förbi skamm och skuld när du har skadat dig. Hur kommer du förbi rädsla för vad andra ska tycka och bedömma när dom ser dina ärr. Har liknande erfarenhet och som har hört ihop med bl a ätstörning och ångest och självbestraffning från tidig barndom. Håller med dig om att man egentligen älskar livet men att ångesten tar över och blir för svår.
Sofia Åkerman: Jag har upptäckt att folk faktiskt inte har så mycket fördomar som jag hade trott! Jag brukar svara öppet på folks frågor och jag är ju överhuvudtaget väldigt öppen med mina erfarenheter, och även om jag någon enstaka gång har fått en klumpig kommentar är de allra flesta väldigt positivt inställda. Och långt fler än man kan tro har liknande erfarenheter själva!

ärrrrrrrr: hejs jag har skärt mej ett tag, är 14 nu & jag undar om det finns något som kan ta bort ärren? någon salva eller om man kan sola bort dom etc..
Sofia Åkerman: Jag skriver lite om det här i boken faktiskt, men om jag ska svara kort så är det tyvärr så att möjligheterna att ta bort ärr är väldigt begränsade. Ta kontakt med en läkare så kan han/hon hjälpa dig vidare.

Lasse: Hej Sofia, min 19-åriga dotter har skurit sig. Hon säger nu att hon vill ha antidepressiv medicin. blev du hjälpt av sådan medicin ?
Sofia Åkerman: Jag personligen blev inte så hjälpt av mediciner, men om man har en depression i botten är jag öppen för att det säkert kan vara till hjälp. Jag är inte emot mediciner, men tycker att det ska ges i måttliga mängder och kompletteras med annnan behandling.

Maria Holmqvist: Min dotter är 18 och har skurit sig sen år 2000 då hennes morfar gick bort. Jag vet intee hur jag ska hantera det..Hon kommer till mig efteråt och berättar. Vi har varit i kontakt med Bup och Psyk akuten. men nu har hon fått tabletter men inte mer. Hon bor inte hos mig utan sin far och det är svårt för mig att se alla gånger. Hur ska jag göra för att få henne och sluta????
Sofia Åkerman: Det är jättesvårt att ge dig ett snabbt svar på denna frågan, men en sak jag tycker är viktig är att försöka ta tag i det som faktiskt fungerar i hennes liv och stärka det. Finns det NÅGRA intressen kvar? Några kompisar? Jag tror mycket på att försöka bygga upp de resurser och styrkor som finns, medan man samtidigt arbetar för att reducera problemen.

Nata: En mycket bra intervju Sofia! Vad har du numera för strategier istället för att skada dig?
Sofia Åkerman: Numera behöver jag inte anstränga mig så mycket, jag tror att jag hanterar mina problem ungefär som de flesta andra. Men i början använder jag mig mycket av strategier som att lyssna på glad musik (barnmusik) och tankeavledning genom att tex beskriva rummet jag befinner mig i högt för mig själv. En lista på sådana här tips finns i boken och även på www.shedo.org

Ellen: Hej. Jag har varit beroende av självskadande i över sex år, sen två år tillbaka har jag aktivt försökt sluta. Jag hade mitt senaste återfall för över ett halvår sen, men har dom senaste dagarna kämpat emot impulser att skära mig igen. Från det att du börajde kämpa för att bli frisk, har du haft många återfall? Hur lång tid har du låtit bli? Eller lyckades du sluta rakt av?
Sofia Åkerman: Jag slutade inte rakt av, det tror jag är ganska ovanligt (även om det förekommer). Jag hade många bakslag av både ätstörningar och självskadebeteende, men mot slutet när jag var mer motiverad försökte jag att lära mig något nytt av varje bakslag som jag kunde använda mig av för att det inte skulle hända igen.

lillemor: jaf har läst din bok "för att överleva" och jag tycker den var så bra ;-)!!
Sofia Åkerman: Tack, vad roligt att höra!

zandra: Hej! Har själv haft självskador och missbruk,ätstörning, tycker att du beskriver det bra,att det är enda utvägen, jag mår bra idag och utbildar mig till behandlingsassistent. Har du haft svårigheter med ex jobb och utbildning pga dina problem? mvh zandra
Sofia Åkerman: Faktiskt inte! Jag hade kortärmat på båda mina senaste anställningsintervjuer och båda arbetsgivarna bemötte mig väl. Jag tror att det handlar mycket om att ärren är blekta idag och att det även på andra sätt syns att jag mår bra och är en helt vanlig 25-årig tjej. Lycka till i ditt fortsatta arbete!

Maria: Jag har en brorsdotter som hösten 2007 var inlagd på sjukhus för anorexia. Vet inte riktigt hur hon egentligen mår idag. Törs jag fråga henne...?
Sofia Åkerman: Absolut, fråga henne! Jag tror hon blir jätteglad för att du bryr dig, och extra viktigt är det faktiskt att våga se och fråga när hon har börjat gå upp i vikt och när allt ser ut att vara bättre.

Elisabet Norlin: Hur kan jag få kontakt med dig för att eventuellt boka in dig och din mamma som deltager på ett seminarium?
Sofia Åkerman: www.sofiaakerman.com

Hej: Vilken sorts hjälp fick du av BUP ? Jag tycker inte att man får någon hjälp av dem här jag bor.
Sofia Åkerman: Vad tråkigt att höra! Tyvärr är det många gånger ett problem ovanpå problemen att försöka få rätt hjälp. Mitt bästa råd är nog bara att fortsätta söka, och om inte annat leta efter privata alternativ.

"mostern&q: Är moster till en fantastisk tonårstjej. Hur kan jag bäst förhålla mig till henne ,som har skurit sig ett par ggr? Ska jag prata om det o fråga saker..eller hålla mig neutral?? Vi har alltid haft god kontakt.
Sofia Åkerman: Jag tror absolut att du kan prata med henne om det, men det viktiga är att fokusera på tankarna och känslorna BAKOM såren och inte såren i sig. Självskadebeteendet får inte bli det enda sättet för henne att visa att hon mår dåligt. Så prata med henne om tankar och känslöor, och visa att du också finns där för henne när hon mår bra och inte skadar sig.

Elisabeth: Hej! Tack Sofia och din mamma för era ord! Jag behövde verkligen få höra något som kan ge tröst och stöd. Kanske har min dotter kommit ur sitt självskadebeteende och i så fall i jämförelse med dig Sofia lindrigt. Jag frågade henne här om dagen om hon var så glad som det såg ut för jag vill inte gå ovetandes en gång till. Hon sa att hon tyckte att livet var rätt ok, men på min fråga om hon skulle kunna berätta för mig om hon började må dåligt igen svarade hon nej. Hon log visserligen och jag tycker att vi har kommit närmare varandra, men det gör så himla ont att man finns där men att man ändå inte kan få hjälpa, trösta när det är tufft inombords. Förstår hon att vi finns där ändå? Mamma som älskar sin dotter så gränslöst mycke
Sofia Åkerman: Jag tror att jag sade det i intervjun, men det är viktigt att komma ihåg att man som förälder står i en väldigt svår position. Du verkar ha en fin relation med din dotter som ändå till viss del kan prata om sådana här saker. Förstår att det känns oerhört svårt för dig som mamma att hon inte vill komma till dig när hon mår dåligt, men jag tror alldeles säkert att hon vet att ni finns där för henne! Så var det i alla fall för mig och mina föräldrar, som inte heller fick komma nära när det var som svårast. Men vi har en fin relation idag.

mamma: Vår dotter 23 årvill bo i sin egen lya till hösten. Ska hon få det? Hon tar antidepressiva och sömntabltter mn har inte skadat sig själ sen mycket länge men har varit läkemdelsberoende. Vi bor alldeles nära i ett hus så vi kan titt till och ringa henne.
Sofia Åkerman: Det är ju väldigt svårt att svara på, men jag kan säga att fö egen del så var det faktisikt väldigt bra att tillslut flytta hemifrån och tvingas ta ansvar för sig själv. Att ni bor nära är ju en fördel, så det kanske är värt att prova?

jan: hej kan det inte vara ett grupptryck .bar för att andra gör get
Sofia Åkerman: Jag tror inte det är enda orsak i alla fall. Jag tror att en grundläggande förutsättning för att man ska skada sin egen kropp är att man inte är rädd om den.

mia: jag undrar om din mamma fått någon hjälp med att kunna stöta dig
Sofia Åkerman: Nej, inte direkt. Jag tror dels att mina föräldrar sökte sitt stöd hos andra i liknande situationer (föräldrarna till mina medpatienter etc). Min mamma (som sitter bredvid mig) säger också att det underlättar om man emellanåt kan få avlastning, om man är några som kan turas om att ha ansvaret.

Nanna: Hej Sofia! Jag har läst din förra bok Zebraflickan. Boken var bra men jag blev lite orolig att den kunde fungera lite som en lärobok i självskadande. Har nämligen själv haft den erfarenheten av böcker om ätstörningar. Vad jag förstår är din nya bok skriven på ett helt annat sätt. Har du någon erfarenhet av detta?
Sofia Åkerman: Jag har tänkt mycket på sådana här saker i båda mina böcker. att "Zebraflickan" skulle kunan fungera som en lärobok i självskadande har jag mycket svårt att tro eftersom jag är väldigt försiktig med att skriva ut detaljer om självskadebeteende. Men det stämmer att min andra bok är skriven ur ett helt annat perspektiv. Det är en faktabok skriven utifrån personliga erfarenheter.

Lasse: Fick på ett ganska sent stadium veta att min dotter skär sig. Känner mig som en dålig förälder. Blir ledsen över att hon inte kommit till mig och min fru med sina problem utan suttit i sin ensamhet och gjort sig illa istället. Kunde jag gjort något annorlunda?
Sofia Åkerman: Jag förstår verkligen att det känns svårt! Men precis som jag sa i intervjun står man i en väldigt svår situation som förälder - om det är någon man vill skydda så är det mamma och pappa. Att hon inte berättade berodde förmodligen inte på att hon inte litar på er, utan på att hon skäms och vill skydda er. Jag tror inte du ska vara rädd att du eller ni har gjort något fel, bara fortsätt finnas tillhands vare sig hon vill det eller inte!

Donia: Hej Sofia. Först måste jag säga att jag verkligen tycker att din bok "Zebraflickan" är helt fantastisk. Just nu bara längtar jag tills jag kan få tag i "För att överleva - om självskadebeteende", för jag tror verkligen att den skulle ge mig mycket och hjälpa mig mycket på vägen bort från mitt eget självskadebeteende. Vad jag vill fråga dig är egentligen en ganska stor fråga, men om du skulle lyckas att svara lite kortfattat vore det till mycket hjälp. Finns det något slags mantra du har upprepat för dig själv alla gånger du har varit på väg att falla tillbaka mot självskadebeteendet, som ex. att fokusera på de fina stunderna i livet eller så? Har du någonting som du kan tänka på som direkt får dig att inse att du inte ska skära dig? Tack för att du delar med dig av din styrka! Kram!
Sofia Åkerman: Jag har nog inte något tips som är enkelt och alltid fungerar (vi är ju alla olika), men en sak som hjälpte mig ibland var att tänka på det liv som jag önskar mig, på mina drömmar. Hur går det ihop att vara sjuksköterska och ha självskadebeteende? De flesta av mina drömmar var ganska oförenliga med att skada sig själv, och det kunde få mig att hindra mig ibland.

mamma: Vad klok du har blivit så mycke du vet idag. Tack! Hälsa din fina mamma
Sofia Åkerman: Tack fina du! Mamma sitter bredvid och hälsar tillbaka.

Marica: Hej Sofia, vad anser du var den bästa behandlingen ? Samtal, enskilt eller terapigrupper? Våran dotter ligger inne på Bup just nu och jag vet inte hur vi ska gå vidare. Tack för en bra intervju.
Sofia Åkerman: Det finns ju ingen behandling som hjälper alla, men en bra behandlingsforum för just självskadebeteende är DBT, dialektisk beteendeterapi. Kan vara värt att kolla upp!

Sofia: hej! vad ska man göra om man byter ut ett sätt att skada sig mot ett annat för att istället sluta? hur slutar man då?
Sofia Åkerman: Alla sätten du använder men som du skiftar mellan står ju egentligen för en osh samma sak. Jag tror det är viktigt att fortsätta arbeta på att hitta nya, friska sätt att hantera svårigheter. Det går inte över en natt, men så småningom kan du kanske använda dig av dem mer och mer och släppa det självdestruktiva.

Jessica E: Hur fick kuratorn på din skola tag på dig?
Sofia Åkerman: Jag minns inte riktigt, men hon hade nog fått lite vinkar både från mina kompisar och mina lärare. Tillslut kom hon och hämtade mig.

Anomyn: Hej Sofia! Hur mår du idag? Har du någon gång fått ett återfall och börjat att skära dig igen? Ha en fortsatt trevlig påsk. Vill vara anomyn
Sofia Åkerman: Ja, jag har haft återfall. Självskadebeteendet trappades ut långsamt. Men idag mår jag bra, lever ett helt normalt liv och hoppas att jag aldrig mer ska få några återfall.

Linda Nyman: Hej Sofia, hur kan man få tag på dig för föreläsningar?
Sofia Åkerman: www.sofiaakerman.com

Mariane: Stort tack till dig och din mamma för att ni vågar prata om detta!
Sofia Åkerman: Tack! Visst är hon bra, min mamma?

Alexandra.: Har varit inlagd på BUP avd i över ett år, ingenting verkar hjälpa. Lider av djup depression och självskadebeteende...nu pratar de om behandlingshem, det är bara det att jag har inte motivation till det. Är det nån ide att ens försöka då? Jag vet inte vad jag ska göra, hört mycket dåligt om beh hem, fast det finns säkert bra också.
Sofia Åkerman: Jag tycker du ska försöka prova att flytta till ett behandlingshem! Förstår om du har rotat dig på avdelningen där du befinner dig, jag blev själv väldigt hospitaliserad. Men förr eller senare måste man ju därifrån och det blir inte lättare ju längre tiden går. Behandlingshem kan kanske vara ett steg på vägen?

Lovisa: Tack för att du gjort min dag att sitta och berätta. Jag känner mig så ENSAM! Jag skäms över mitt själv hat. jag skäms för det jag lever med. Jag har många gånger kännt att det är kört efter att bollas som en jävla boll mellan olika pyskologer, vrådhem m,m Men jag vägrar att ge upp och jag håller med på att skriva en bok. Du är en förebild Sofia! Ps! Himlans söt mamma du har :)
Sofia Åkerman: Du är INTE ensam! Du skulle bara veta hur många det är som lever med de här problemen. Förstår att det känns uppgivet ibland, men saker och ting kan verkligen förändras när man minst anar det. Klyschigt, jag vet, men många gånger är det faktiskt någonting i livet självt som får det att vända. Lycka till med din bok och med livet!

Lisa: Är mitt i en jobbig tid just nu och undrar om det kan hjälpa mina föräldrar att förstå om jag låter de läsa di bok?
Sofia Åkerman: De skulle säkert tycka det var skönt att kunna läsa lite om vad de ska göra och hur de kan förstå. Ett förslag kan ju annars vara om du själv läser boken först, och om du gillar den kan du ge den vidare till dina föräldrar!

sofia 14 snart: hej! jag vill verkligen veta hur ärren blir på sommaren , syns dom mer eller vadå? jag går och oroar mig över de här hela tiden och vill i prinsip inte att de ska bli sommar då man ska sola :'( kram
Sofia Åkerman: Jag tycker ärren ser likadana ut hela året. De syns ju betydligt mer om de är lila, än när de är blekta (vilket de blir inom 1-3 år). Jag tycker absolut att du ska ut i solen och bada, det gör jag!

Anicka i Umeå: Hej!Finns det ngn föräldraförening till ungdomar som är dep, destruktiva etc. Har en son på 17 år som har generalisrat ångestsyndom, o ang pojkar o psykisk ohälsa finns absolut INGEN inforamaton. Jobbar inom psyk själv sen 25 år men att vara anhörig är en annan sak. Tack för en underbar intervju o lycka till i livet. Kramar
Sofia Åkerman: Jag driver en förening som heter SHEDO (Self Harm and Eating Disorders Organisation) som du kan besöka på www.shedo.org. Om inte annat finns det lite länkar att finna där.

anna: hejsan sofia! jag är 14,år och har skurit mig sen en td tbx, har slutat nu och mår väldigt bra! men jag blir "deprimerad"när jag ser mina ärr på armarna :( har oxå ett namn in skuret på låret. de syns inte så mkt och kommer nog gå bort . men ärren på armarna, kommer dom någon gång försvinna? hur blir ärr ¨på sommaren??
Sofia Åkerman: Det beror så mycket på hur dina ärr ser ut. Ytliga ärr försvinner ofta helt efter en tid, djupare ärr får man dessvärre lära sig att leva med. Men foilk har mycket större förståelse än man kan tro och själv ser jag mina ärr som en del av mitt liv. Ibland behöver jag dem för att inte glömma bort att ta vara på mitt liv!

MammaMia: Är mamma till en tjej som fyller 20år och som har haft bulimi och självskadebeteende sen hon var ca13 år. Hon bröt totalt med mej 2007 men vi återfick kontakten 2008 tack och lov men det är fortfarande helt och hållet på hennes villkor. Hon vägrar prata om alla år hon mått dåligt, hon säger att jag kommer att få läsa om det när hon skriver en bok...nästan som ett hot...Jag har gjort allt i min makt för att hon ska må bra. Jag hjälper henne så fort hon ringer och vill ha hjälp, hon bor i egen lägenhet och trivs med det även om det är tufft ekonomiskt. Hur ska jag nå henne och "prata ut"?? Ps. Ska köpa din bok omgående, har letat sådan här litteratur i åratal.
Sofia Åkerman: Vad skönt i alla fall att ni har återfått kontakten! Jag tror kanske att det kan vara svårt att få henne att prata ut, som jag sa i intervjun skäms man många gånger inför sina föräldrar eller så vill man skydda dem. Det beror inte på att hon inte älskar dig eller inte litar på dig. Kanske man istället kan erbjuda henne möjlighet att prata ut med någon utomstående, tex en psykolog? Du verkar vara en fin och engagerad mamma. Stå på dig.

Bea: Hej jag har en kompis hon skar sig när hon redan var 10-11 nu är hon 12 jag vet ej om hon skär sig nu men jag undrar vad ska jag säga till henne för att hjälpa till jag vill så gärna hjälpa henne hon behöver det? Hon kan nämligen tyvär inte pratta med sina föreldrar.
Sofia Åkerman: Jag tycker du kan säga att du har sett och erbjuda dig att hjälpa henne att få kontakt med någon vuxen som kan hjälpa henne vidare. Skolsköterskan, skolkuratorn kanske? Du kan också prata med dina egna föräldrar, så kanske de kan stötta dig i hur du kan göra som vän.

Anna: Jag är 30 år och har skurit mig sen jag var 15, jag kan inte sluta...Hur ska jag göra?? Alla blir bara jätte arga när jag skär mig,ingen fattar att jag inte orkar...
Sofia Åkerman: Vad tråkigt att höra att du blivit bemött på det sättet! Det grundar sig förmodligen både i okunskap och frustration, för att de i grund och botten bryr sig om dig och inte vill att du ska fara illa. Tyvärr kan jag inte ge dig några riktigt bra råd om hur du ska göra såhär kortfattat, utan får istället uppmuntra dig att läsa boken där det kanske finns lite tankar och tips du kan ha nytta av i din kamp!

mamma: Hej Hur gamma är du nu?. bor du hemma? vår dotter har en lägenhet som hon vill flytta tilli höst, Hon är 23 år men har varit instabil och på behandlingshem för läkemedelsmissbruk och har lite ätstöringar. Vi bor 3 min. gångväg, från hennes lya. Nu mår hon mycket bättre och bor hemma med sina syskon & oss föräldrar. Ska hon få prova och bo själv igen?.Förra gången gick det inte så bra. Hon vill plugga och flytta til hösten, men hon bor nära och ska ha fast telfon. Vad tycker DU?
Sofia Åkerman: Jag är 25 år gammal och bor själv sedan tre år tillbaka. För mig var det ett lyckokast, men det är ju alltid svårt att förutspå hur det kommer att gå. Men generellt kan jag tycka att det ibland är bra att våga prova något nytt - det kan gå snett men det kan också vara det som får det hela att vända. Jättesvårt att veta hur man ska göra som sagt, men hon är 23 år ... kanske det kan vara värt att prova en gång till?

Mamma: Min dotter är 19 år och har under flera år haft ett självskadebeteende, ångest. Hon har hoppat av gymnasiet och söker en plats i tillvaron. Nu är hon på väg att flytta till kompisar och jag är orolig hur hon ska klara av situationen. Eller är det kanske så att hon klarar av situationen bättre om hon får göra det på sitt eget sätt?
Sofia Åkerman: Oj, det är jättesvårt att svara på ... Det kan mycket väl vara som du säger, att det är bra att hon får göra något som honm själv tror på. Skulle det inte fungera får man ta det därifrån. Men som sagt, svårt att ge dig något bra råd.

josefin: jag har inte skadat mej själv fysiskt på många år, men fortfarande straffar jag mej på andra sätt tex kan inte ta till mej kärlek, om jag har pengar så ger och spelar bort dom för att jag inte är värd det. om jag mår bättre en tid så känner jag skuld och framkallar ångest. skulle gärna vilja tala med dig om du kan känna igen detta?
Sofia Åkerman: Jag känner inte direkt igen mig i det nu, då jag tycker att jag har blivit av med min självdestruktivitet i grunden och har numera andra strategier att hantera svårigheter. Man jag kan förstå varför det blir så för dig, egentligen grundar sig väl alla beteendena i ett och samma problem? Hoppas du lyckas bryta mönstret och liksom jag lyckas finna andra, bättre sätt att hantera livets svårigheter!

Felicia: Tack, jag hoppas att många föräldrar, inklusive min egna mamma, såg ditt inslag. Du ger ljus i mörkret.
Sofia Åkerman: Vad roligt att höra!

Lisa: hur vågar man vissa sina ärr?
Sofia Åkerman: Jag tycker inte att folk frågar eller har så mycket fördomar som man kan tro! När såren har läkt och när ärren blekts något kanske det kan vara värt ett försök?

J: Hej Sofia! Jag har haft borderline i många år och har nyligen blivit "friskförklarad". Nu väntar jag och min sambo vårt första barn tillsammans och jag längtar så efter ett "vanligt" liv med min nya lilla familj :) Problemet är att jag är så himla rädd att falla tillbaka i de destruktiva mönstren. JAG som har mått så dåligt - hur jag JAG kunna ta hand om en annan liten person som kommer vara beroende av mig och min styrka? Hur hittade du tillbaka till den tilltron på dig själv? Hur ska jag kunna se mina erfarenheter som något lärorikt och positivt istället för att vara rädd att jag inte ska fixa det, fixa "livet" med allt vad det innebär... Tack för att du tar upp det här ämnet! mvh, J
Sofia Åkerman: Jag kan förstå och relatera till din känsla! Men jag tror att du, med din erfarenhet, verkligen kommer att vara uppmärksam på liknande tecken hos ditt barn. Jobba med din självkänsla (tror också man växer mycket automatiskt när man blir förälder) och älska ditt barn över allt annat - det är det viktigaste.

Andreas Hansson: Hej Sofia! Jag studerar till lärare på högstadiet, har också jobbat med detta i 3 år under studieuppehåll. Jag har många gånger upplevt att elever, mest tjejer, kommit och berättat om hur de mår dåligt på olika sätt. Många har ätstörningar, några skär sig osv. Jag har blivit skrämd av hur många det är. Jag tar alla sådana kontakter på högsta allvar och har märkt att jag tenderar att vilja för mycket, när det gäller att hjälpa. Jag är kanske FÖR omtänksam, för på liksom. Jag har tyvärr skrämt bort några som kommit till mig, på detta sätt. Du säger att det inte finns en bra lösning, men har du några tips på vad jag som lärare kan/borde/ska göra?
Sofia Åkerman: Jag håller med om att utvecklingen är skrämmande, att det är så många unga som mår dåligt idag! Men jag tror att det är viktigt att som lärare också minnas sina begränsningar. Du kan visa att du bryr dig, men hänvisa också vidare till annan person, tex skolkuratorn, som kan arbeta vidare med problemen.

Ulla-Britt: Hej! Jag tycker Din bok skulle vara ett bra komlement till behandlingshem,där det finns ungdomar i Din tillstånd för tio år sedan.Starkt gjort av Dig! Mvh
Sofia Åkerman: Vad roligt att höra! Tack!

Monica: hej För flera år sedan såg jag en amerikansk film om en tjej som skar sig. Det verkade nästan som om hon som skar sig var den vettiga personen i filmen, eller att skära sig verkade vara det vettiga för henne att göra i en sjuk tillvaro. Vet du vad filmen heter, jag skulle vilja se den igen. tack
Sofia Åkerman: Vet faktiskt inte vilken film det kan vara.

hur gick det ti: när jag ser på mina ärr kommer jag knappt ihåg varför dem är där & varför jag gjorde det, varför är det så?
Sofia Åkerman: Kan det vara så att du lider av dissociation, dvs att du "tappar kontakten med verkligheten" när du skadar dig själv? I så fall kan det vara orsaken till att du har svårt att minnas.

Frida: Vad berodde det på att du började skära dig?
Sofia Åkerman: Det finns inte en orsak till det, utan det var många ...

Tilde: Hej! Hur slutade du göra illa dig själv?
Sofia Åkerman: Det var en kombination av många faktorer, men om jag ska välja några avgörande saker för just mig tror jag det var att jag hade en stöttande familj, att jag fick träffa en bra psykolog, att jag kom ut i det "friska" livet igen och att allt detta sammanföll under en tid då jag var vansinnigt trött på det självdestruktiva livet. Men för en annan person kan det vara helt andra faktorer, och det går faktiskt bra för de allra flesta tillslut.

Saven: Hejsan Sofia. Mitt namn är Saven, jag går i gymnasiet och håller just på med ett stort projektarbete om självskadebeteende eftersom det är så många som har just det problemet. Jag kommer att hålla en föreläsning och undrar ifall du skulle vilja komma och berätta om dig sig. De här kommer ske i Uppsala, Lundellska skolan. ?
Sofia Åkerman: Information om föreläsningar finns på www.sofiaakerman.com

K: Hej Sofia ! Jag har skadat mig själv tidigare och vill gärna göra det nu med för jag hittar inget annat sätt att hantera det jag känner inom mig. Men jag har lovat min läkare att inte skada mig själv för gör jag det måste jag läggas in och det vill jag inte. MEN hur ska jag hantera alla känlsor och tankar inom mig när jag INTE kan få ur mig dem på något annat sätt än att skada mig för det hjälper inte att jag pratar bara utan måste ha något mer konkret som att t.ex skada sig, jag har ingen trygghet någon annanstans än hos min samtalsterapuet som jag inte har tillfälle att prata med mer än en timme per vecka så hur ska jag hantera allt när jag inte får skada mig ??????
Sofia Åkerman: Förstår att det är en svår situatuion, och det tar tid att jobba sig ur ett självskadebeteende! Både i min bok "För att överleva" och på SHEDO:s hemsida (www.shedo.org) finns en så kallad "Skillslista" med tips på saker man kan göra istället för att skada sig själv.

Joss: Känner du nu att du som sjuksköterska kan hjälpa andra?
Sofia Åkerman: Jag hoppas det!