22-åriga Sofia Frykenstad från Eskilstuna har alltid upplevt sig som annorlunda. Hon har alltid känt till att hon är adopterad. Det syns på henne.

– Det var tydligast under tonåren, när man ändå har en massa funderingar kring identitet och utseende. Man vill passa in och det kände inte jag att jag gjorde, säger hon.

– Jag skämdes över hur jag såg ut, över att jag var annorlunda jämfört med alla andra. Jag hade bara svenska kompisar och jag har alltid blivit behandlad som en av dem, så problemet låg bara hos mig. Det hade bara med utseendet att göra, att jag inte såg svensk ut.

Nyfiken väcktes när hon blev mamma

Under hela uppväxten hörde hon människor i omgivningen peka ut likheter mellan kompisarna och deras syskon och föräldrar. Själv har hon inte kunnat relatera till någon annan person på det sättet.

– Därför har jag undrat om jag ser ut som min biologiska mamma och pappa, eller mina tre syskon som jag vet att jag har.

– Det blev extra tydligt när själv fick barn och plötsligt hade någon att jämföra mig själv med. Det väcktes en nyfikenhet kring vad jag har fått av mina föräldrar, och även vad min son har fått, som kanske inte syns hos mig, säger Sofia.

Dessutom vill hon lära sig mer om landet Korea, och kanske få inblick i hur hennes liv kunde ha sett ut – om hon inte hade blivit adopterad av svenska föräldrar, några månader efter födseln.

– Det hade inte alls sett ut som mitt liv här. Mina föräldrar var fattiga och levde väldigt knapert. Att plugga på högskola som jag gör nu hade varit otänkbart under de förhållandena.

Spårlöst-resan är första försöket

Trots nyfikenheten har hon inte gjort några egna, tidigare försök att spåra sin biologiska familj. Men känslan av att det någon gång kommer att ske har funnits länge.

– Jag har skjutit det på framtiden, och jag är ju fortfarande inte så gammal. Tidigare tänkte jag att det skulle ske efter att jag fyllde 18 men jag blev gravid som 19-åring och under hela den karusellen som småbarnsförälder har det inte funnits tid.

– Det är så svårt att veta vad man ska börja också. Det är inte som i Sverige där man kan få fram adressen med hjälp av bara personnumret. Men jag hade absolut sökt efter dem senare i livet om jag inte hade fått denna möjlighet. Att det ska ske någon gång har jag bestämt mig för.