När hon gick mot mamman, mot det första mötet med sitt biologiska familj sedan timmarna efter födseln för 22 år sedan, stannade tiden. Nervös gick Sofia in i ett slags vakuum, helt oförberedd på de starka reaktioner hon skulle mötas av.

– Det går inte att föreställa sig ett sådant möte på förhand. Jag vet inte alls hur länge vi stod där och hon grät, kramade om mig och bad om förlåtelse.

– Jag hamnade i chock tror jag. Väldigt mycket handlade om hennes reaktion och själv kunde jag bara stå där. Men jag fick en uppfattning om vad hon har gått igenom, om hur tacksam hon var över att få se mig igen. Det var verkligen överväldigande, säger Sofia.

"Insåg hur mycket jag påverkade dem"

Dagen innan hade hon mött sin morbror och hans fru. Även det ett möte med mycket starka känslor. När Sofia satt på golvet i morbroderns lägenhet blev hon nästan stum.

– Jag hade inte förberett mig på deras starka reaktioner, så jag försökte mest smälta mötena, försökte inse hur mycket jag påverkade de här människorna och deras känslor. Själv var jag bara så tacksam över att få träffa dem.

– Ser man på situationen utifrån tycker man förstås att det måste finnas tusen saker att fråga om. Om adoptionen, om vad som hände, om varför det blev som det blev. Men kanske just eftersom jag förväntades ha så mycket att säga kom det ingenting.

Togs emot som familjemedlem

När gråten och chocken lagt sig gjorde de biologiska föräldrarna och syskonen tydligt att Sofia var helt välkommen hos dem. De tog i henne, höll henne i hand och kramande om henne. Hon blev direkt en del av familjen.

– Till en början kändes det ganska konstigt. För trots blodsbandet är de ju helt nya människor. Men jag förstod ändå deras reaktion. De hade saknat mig och velat hitta mig länge. För dem var jag en dotter som kom hem.

– Det var inte direkt obekvämt med kändes märkligt inledningsvis. Men när de bara fortsatte på det sättet drogs jag också med och det kändes till slut ganska naturligt.

Men även om hon är glad att ha tagits emot så direkt av de biologiska föräldrarna, är hennes egna känslor av tillhörighet och samhörighet delvis andra.

– Jag har svårt att se dem som min familj. Det går inte alls att jämföra med mamma och pappa här hemma, som har funnits hos mig i hela mitt liv, säger Sofia.

Överraskades av systrarna

Kontakten med familjen har fortsätt efter hemkomsten från Sydkorea, framför allt via mejl med de tre systrarna. De berättar för varandra hur de har det, hur det går i skola och jobb, hur det är med barnen.

Men språket är givetvis ett hinder. Nu skickar Sofia de koreanska de mejl hon får till en tolk, som översätter dem till engelska, innan hon kan läsa dem. På samma sätt skriver hon sina brev på engelska och får dem översatta innan hon kan skicka dem vidare till familjen.

– Dessutom ringde de och överraskade mig på min födelsedag, strax efter att jag kom hem från resan, vilket var jättekul. Jag pratade med min kusin vars engelska är ungefär som min, och som kunde översätta en del mellan mig och de andra.

Och det blir en resa tillbaka till Seoul, det är bestämt.

– Men inte inom den närmaste framtiden. Det är ingen liten resa utan kräver en del planering. Jag har en känsla av att det bli samma stämning nästa gång jag kommer dit. De ser mig som sin dotter.