Tillsammans med sin man satt 52-åriga Lisbeth Arneberth framför Spårlöst en kväll. Hon funderade på att söka till programmet, för att komma i kontakt med sin halvbror som bortadopterades innan hon föddes.

Då hittade hennes man ett namn i ett gammalt dokument. Hennes brors namn.

Det var mammans gamla skilsmässobevis som Lisbeth hade hittat i ett fotoalbum efter föräldrarnas bortgång.

Och hon bestämde sig för att själv söka upp sin bror.

– Han har varit med mig under hela min uppväxt. Jag fick veta om honom som barn, men det var den enda gången mamma pratade om honom. Senare nämndes han aldrig, säger Lisbeth Arneberth.

– Jag har låtsaslekt med honom och han har varit med mig vid högtider, som när jag gifte mig. Jag har alltid pratat med honom i mitt eget huvud.

Fick napp direkt

Lisbeth kontaktade tv4.se för att få svar på var hon skulle vända sig med broderns namn. Efter ett samtal till justitieministeriet i Köpenhamn träffade hon häpnadsväckande rätt – på första försöket.

En kvinna hjälpte henne att ta fram adoptionshandlingarna och med att fråga broderns familj om de godkände att Lisbeth kontaktade honom.

– Veckan när jag väntade på besked var hemsk. Jag intalade mig att hålla mig lugn men det var svårt. Jag ville kontakta honom själv men det var bäst att vänta. Och han berättade senare att han fick en chock när han fick höra om mig.

Men det blev en positiv chock. Brodern ringde upp Lisbeth samma sag som han fick veta om henne.

De pratade om barn, barnbarn, om hur de var som små.

– Vi skulle ha haft jätteroligt tillsammans om vi hade fått vara det. Båda var lika vågliga och skulle alltid klättra högst upp i träden. Fortfarande i dag har vi liknande intressen, som att meka med bilar.

Finns äntligen bara ett samtal bort

Och ett par veckor efter den första kontakten fick Lisbeth och hennes man besök av brodern och hans fru.

– Första kvällen var lite spänd men redan nästa morgon lossnade det, när vi gemensamt besökte vår syster. När han sedan åkte hem på söndagen kändes det som att vi hade känt varandra i evigheter.

Nu kan Lisbeth slappna av. Hon vet att var brodern finns och hur hon ska kontakta honom. Vill hon prata är det bara att lyfta luren.

Och nu kan hon äntligen prata med honom på riktigt. Inte bara för sig själv, inuti sitt eget huvud.

– Han såg inte alls ut som jag hade föreställt mig honom, och han var inte alls samma person. Men ett barns fantasier och den vuxna verkligheten är ju inte riktigt samma sak. Och han var bara till det bättre.

– Men han sade till mig innan vi sågs att jag inte fick bli besviken på honom, på vårt möte. Han är ju en gammal man, som dessutom hade råkat ut för en olycka för några år sedan. Men det är klart att jag inte blev besviken. Det yttre har ingen betydelse. Det är inte det som gör en bror, eller en människa. Det är det som finns inuti som spelar roll.

Och det känns faktiskt som att hon har en bror nu.

– När han åkte hem efter helgen hade jag en bror. Och han sade till mig att jag skulle sluta kalla honom för halvbror. Han var min bror, och jag hans syster. Det säger rätt mycket tycker jag.