Hon hade rest från Märsta till Taipei för att spåra sin biologiska familj.

Plötsligt stod de framför varandra, Pernilla Jansson och hennes taiwanesiska mamma. Ett par meter i sär, utan att ta i varandra, båda tyst gråtande.

– "Jaha, är det så här hon ser ut", tänkte jag. Det var en väldigt känslofylld situation, ett känslofyllt möte. Man har fantiserat och tänkt på just det här ögonblicket till och från under hela livet. Och nu var stunden här.

– Jag tycker att mötet blev över förväntan, säger Pernilla.

Tidigare hade hon funderat över den eventuellt obekväma situationen att träffa sin biologiska familj.

Hittade ingen närhet

Och det var ett reserverat, försiktigt och ganska tyst möte. Wow-känslan kom aldrig över henne.

Till slut gick mamman fram till Pernilla och kramade om henne.

– Det kändes helt okej. Jag hade förberett mig på att vi skulle kramas, och det var inte obehagligt eller så. Men det kändes heller inte "wow". Jag hittade ingen närhet till henne där och då. Och det är väl klart att jag inte gjorde.

– Det är ju en helt främmande person. Det skulle väl kännas så för de flesta. Att krama en helt okänd person är märkligt, konstigt, och det ingenting man gör varje dag. Man kramar inte bara om någon på pendeltåget.

Chockbesked om adoptionen

Innan Pernilla lyckades spåra sin familj hade hon fått ett riktigt chockbesked. Förmedlingen som handlade hennes adoption hade anmälts för olagliga adoptioner, med fall av kidnappning, under 1980-talet.

Och mycket riktigt. Pernillas biologiska mamma berättade att hon tagits i från henne kort efter födseln.

– Att få höra det blev ett svar. Tidigare hade jag hört att mina biologiska föräldrar lämnade bort mig till följd av den ekonomiska situationen. Nu fick jag reda på sanningen.

– Det började dyka upp frågetecken under tiden i Taiwan, när vi fick reda på mer saker om familjen, till exempel att jag hade yngre syskon. Då började jag fundera på varför de lämnade bort just mig. Och nu vet jag vad som hände.

– Men rent känslomässigt har det ingen betydelse.

Kontakt med familjen

I dag har hon mailkontakt med sin bror och äldsta syster. De utbyter rapporter om det vanliga och vardagliga. Vad det är för väder, vad som händer på jobbet och i skolan, om de gjort något på fritiden.

Föräldrarna känner hon att det räckte att få träffa en gång. Hon ville ha sett dem och bilda en uppfattning om vilka de är.

Syskonen vill hon kanske träffa någon gång igen.

– Just nu kommer vi att ha mailkontakt och sedan får vi se. Vi bor ju jättelångt i från varandra.

– Det är klart att det är en bonus med fler syskon. Det är kul att vi kan ha den kontakten vi har, det känns bra. Men jag har en jättenära relation med min syster här i Sverige. Jag har inget egentligt behov att ha kontakt med mina biologiska syskon. Jag saknade det inte tidigare.