22-åriga sjuksköterskestudenten Martina Nilsson har vuxit upp strax utanför Göteborg. Hon föddes i Colombias huvudstad Bogota men adopterades av sin svenska familj när hon var två bara månader gammal.

Hon har alltid stått sin mamma mycket nära och tillsammans pratade de ofta om att Martina någon gång skulle söka upp sin biologiska familj.

Lämnad två gånger

Men för åtta år sedan avled mamman i en bilolycka.

– Jag blev inte arg, men väldigt ledsen över att bli lämnad en andra gång. Men att jag blev det är ingens fel. Min första mamma hade inget val, hon var tvungen att lämna bort mig. Och den andra hade heller inget val, säger Martina.

Efter moderns död växte sig behovet av att söka de biologiska rötterna allt starkare.

– Jag minns inte riktigt varför mamma tyckte att det här var viktigt, jag var för ung då. Men att göra det här blir som att fullfölja en dröm som vi båda hade tillsammans.

Bara mamma kan svara

I Colombia hoppas Martina få svar på frågor som bara den biologiska mamman kan svara på. Frågor om utseende, genetiskt arv – och varför hon blev bortlämnad. Sådant som hennes pappa i Sverige inte kan hjälpa till med.

Frågorna har funnits ända sedan hon var åtta, nio år gammal.

– När jag blev äldre utvecklades de och nu förstår jag mer. Okej, hon kunde inte ta hand om mig. Och jag har det mycket bättre här än vad jag skulle ha haft det där. Här har jag mamma, pappa, syskon, allt som är välbekant för mig. Det har inte varit jobbigt att vara adopterad.

– Jag ser det inte längre som att jag blev bortadopterad utan att jag blev hemadopterad. Sverige är mitt hem.

Känner sig annorlunda

Ändå har hon alltid känt sig lite annorlunda. Åtminstone till utseendet.

– Av någon konstig anledning känner jag att jag sticker ut här, trots att det finns väldigt många människor från andra länder, med andra utseenden. Man vänjer sig men i Colombia kan jag verkligen smälta in. Där kan jag känna hur alla andra i Sverige känner det.