Tillsammans med Spårlöst reste Martina Nilsson från Mölndal till Bogota för att söka upp sin biologiska mamma.

I varje moment – på folkbokföringen, på sjukhuset, på kyrkokontoret – stod hon och stampade och ville otåligt ha alla svar direkt.

– Jag är sådan till min natur. Allt ska hända nu och gärna i går om det hade varit möjligt.

– Jag kände mig inte direkt orolig under sökandet. Men jag tänkte: ”tänk om hon är här, tänk om hon ser mig och bestämmer sig för att det inte är värt det”, säger Martina.

Och hon tänkte på hur hon själv skulle ställa sig till ett eventuellt möte. Vad hon skulle göra och hur hon skulle reagera när de väl stod mitt emot varandra. De egna känslorna går inte att förutsäga.

Hittade sina fötter i en låda

På vägen i sökandet efter mamman lyckades Martina hitta akten med information om sin födelse. Med klockslag och små, blå fotavtryck.

– Det betydde väldigt mycket att få se det. Jag vet ju var min syster är född och hört mamma och pappa prata om det. Men jag har aldrig vetat något om hur det gick till när jag föddes, hur det var när min biologiska mamma förlöste mig. Nu gick det att föreställa sig hur det kunde ha sett ut.

Innan återseendet och den långa kramen hade Martina fått veta att hennes biologiska mamma hade längtat efter den stunden ända sedan hon tvingades lämna bort sitt barn strax efter födseln.

– Det var otroligt skönt att få veta det, en otrolig lättnad. Även om jag själv alltid har velat träffa henne går det inte att sätta sig på piedestal och tro att någon annan längtar lika mycket efter att få träffa mig. Tidigare hade jag tyngts av oron för att bli avvisad, säger Martina.

Svårt förstå vem hon träffade

När de äntligen sågs hade hon svårt att faktiskt förstå vem det var hon hade i armarna.

– Det var avlägset. Jag känner ju henne inte. Jag håller fortfarande på att försöka lära känna henne. Det är svårt att föreställa sig att hon har burit mig i nio månader, den här okända kvinnan som ser ut som en söt mormor. Men tittar man på henne ser man likheterna mellan oss.

Och när de första, största känslorna hade lagt sig kom nästa överraskning. Martinas två systrar – en helbiologisk storasyster och en yngre halvsyster – rusade mot henne och grät, pussade och kramade.

– Jag var fortfarande i chock över att ha träffat mamma, och så kommer plötsligt två till. Jag kände direkt att, nej, nu blir det för mycket, jag vill gömma mig bakom en sten.

Systern: Jag älskar dig

Storasystern Mary Luz sa omedelbart "Jag älskar dig".

– Eftersom vi var främlingar för varandra kändes det lite konstigt att höra det.

– Jag vill inte låta hård, och jag förstår hennes känslor delvis. Hon träffar en helbiologisk syster. Men hon visste bara hur jag ser ut där och då, hon vet ingenting om hur jag är. För mig innebär att älska en människa att man måste älska allt. Och det kunde inte hon göra.

Efter mötet hos den biologiska familjen i Bogota återvände hon till sin svenska i Mölndal. Via epost håller de kontakten fyra, fem gånger i veckan.

Reser tillbaka till Colombia

Martina skriver alltid på engelska, familjen alltid på spanska, men med ett översättningsprogram kan de förstå varandra ganska skapligt.

– Nu fortsätter vi att ha kontakt och jag kanske lär mig lite mer spanska. Nästa år åker jag, farsan, min pojkvän och mina syskon ner igen.

– Alla är jätteglada för min skull men det är samtidigt svårt att berätta för dem vad jag har varit med om, så att de verkligen förstår.