Om tre veckor föder 32-åriga Ombeni Rusomeka sitt femte barn. Hon står bakom disken i sin lilla affär och väntar på kunder. Hon säljer mjöl, ris, bröd, tvål, matolja, nötter och bläckpennor.

Både det faktum att hon kan stå och att hon har en affär att stå i kräver sin förklaring.
Det var under kriget 1996 som Ombeni en gång skulle gå och hämta vatten. Hon var 19 år, gift och mamma till ett barn. När hon skulle lämna brunnen klev hon på en mina och fick båda benen bortsprängda. Tryckvågen slängde iväg henne in i regnskogens täta grönska och det tog ett tag innan någon hittade henne. Trots det överlevde hon.
Hennes man uppskattade inte en fru utan ben, utan sa till henne ”Nu kan du inte längre arbeta. Jag har ingen användning för dig.”

Så Ombeni flyttade hem till sin mammas lilla hus där också flera av hennes systrar och deras barn bor. Huset är byggt av enkla brädor, det är jordgolv och köket är en öppen eldstad utomhus. I den smala gränden bredvid huset blommar kaskader av Blomman för dagen i blåaste blått. En brun höna letar efter något ätbart på marken.

Hemma inne i huset förflyttade sig Ombeni med hjälp av två låga pallar. Hon satte sig på den ena, flyttade den andra framför sig och satte sig sedan på den. Igen och igen.
Fortfarande står hennes gamla rullstol i ett hörn av rummet. Den drivs genom cykeltrampor som man vevar runt med händerna. Men eftersom vägarna i Bukavu mer består av mer hål än slät väg var det svårt för Ombeni att ta sig fram i rullstolen.

Så för 1,5 år sedan fick hon benproteser med hjälp av Internationella Rödakorskommittén, ICRC. Med ens blev hon mycket rörligare, även om hon behöver kryckor när hon går.
- Jag tycker mycket om mina nya ben! Jag ska vara rädd om dem, säger hon och ler.
Tittar man noga ser man att Ombeni har målat protesernas tånaglar med glittrande rosa nagellack för att vara fin.

Proteserna går inte att böja i knäna, så det är besvärligt när hon ska sätta sig ner och ställa sig upp, men Ombeni tycker ändå att de är att föredra framför rullstolen.
Efter att hon förlorat sina ben fick hon tre barn till, utan att leva med någon man. ICRC förstod att hon hade svårt att försörja sina barn och såg därför till att hon fick en mikrokredit som har gjort det möjligt för henne att öppna affären som ligger alldeles i närheten av hennes bostad.

Men avundsjukan frodas bland grannarna. När vi passerar ett grannhus hör vår tolk Tareck hur människorna tisslar:
- Titta på Ombeni, nu får hon besök igen. Ombeni är rik nu. Titta bara.
Natten därpå har någon slagit sönder två fönsterrutor i hennes butik, men ingenting är stulet och Ombeni verkar inte bekymrad. Hon drömmer om en ännu större affär.
Om barnet i magen säger Ombeni Rusomeka:
- Det blir en pojke, för jag har vanan att föda pojkar.

Text av Christina Wahldén