Livet hos fosterföräldrarna var en mardröm. Krisztián jämför de fyra åren med historien i Dave Pelzers bästsäljare Pojken som kallades Det.

Han och hans yngre syster utsattes för konstanta övergrepp. Föräldrarna slog och sparkade dem, skickade hunden på dem, bestraffade dem för sådant de inte kunde rå för.

– Misshandeln pågick ända från början. Det kan ha handlat om ett par dagar efter att vi kom dit, sedan satte det igång på allvar, säger Krisztián.

Tvingades äta spyor

Det fanns redan fem biologiska barn i familjen. Men föräldrarna adopterade Kristián, Ildiko och ytterligare tre barn för att sköta sysslorna i hemmet. De biologiska barnen slapp jobba hemma – och utsattes inte för samma godtyckliga, brutala behandling som adoptivbarnen.

– De var människor som njuter av att bestraffa och slå. Det var bara fantasin som begränsade vilka bestraffningar de kunde hitta på.

Det gick så långt att Krisztián hamnade på sjukhus på grund av sina skador. Men det var inte bara den fysiska misshandeln som plågade syskonen.

Vid ett tillfälle när han var magsjuk kräktes Krisztián upp kvällens ärtsoppsmiddag. Och tvingades att äta upp sina egna spyor.

Sedan den dagen äter han inte längre ärtsoppa.

Föräldrarna missbrukade alkohol

Från tiden med de biologiska föräldrarna minns han inte så mycket, inga detaljer. Inte mer än att de hade det eländigt.

Det var framför allt på grund av deras alkoholmissbruk som barnen togs i från dem.

– Jag har varit arg och besviken. Jag har inte vetat exakt vad som hände. Vi känner det som att de lämnade oss och att de hade möjlighet att ta hand om oss, om de bara ville lite mer.

Resan tillbaka till Ungern är ett försök att få svar på frågorna som funnits ända sedan de adopterades till Sverige.

Skiljdes från storebror

Men framför allt också ett sökande efter den storebror som de skiljdes från i tidig ålder.

– Jag och Ildiko har inget annat biologiskt än varandra. Därför känns det väldigt viktigt för oss att söka det biologiska bandet i Ungern.

– Vi två har levt två olika liv, ett där och ett här i Sverige. Vi vill kunna knyta ihop de liven.

Nu hoppas Krisztián på att brodern och mamma och pappa ska finnas kvar, att de är rena från alkohol, att de lever goda liv med bra standard.

Och att de ska vilja träffa honom och systern.

– Jag hoppas att de är glada och lyckliga. Jag tänker mer på dem än på mina egna känslor nu när jag ska åka dit.