Krisztián och Ildiko Varjú ville absolut inte träffa sina fosterföräldrar, som plågade dem fysiskt och mentalt under fyra år.

Men de besökte huset där de växte upp tillsammans med tre andra adoptivbarn. Huset där de dagligen kunde misshandlas och bestraffas utan minsta anledning.

Och de besökte barnhemmet dit de kom efter vistelsen hos fosterfamiljen. Härifrån fanns ljusa minnen – men inte bara.

15 års pina försvann

Krisztián har i 15 år tyngts av hemligheten om vännens död, alldeles intill barnhemmet. Tillsammans retade de ett gäng större killar, vilket slutade i att kompisen dränktes medan Krisztián själv kom undan.

Nu kunde han berätta om händelsen och fick dessutom veta att förövarna hittades och dömdes bara dagarna efteråt.

– Det är något jag har burit på länge. Nu känns det som att jag äntligen kan gå vidare. Det var 15 års pina som försvann, säger Krisztián.

– Det här var det bästa stället och tillfället för att prata om det. Det har känts helt irrelevant att ta upp det med en psykolog i Sverige.

"Märktes att vi är familj"

Sedan fortsatte sökandet efter syskonens biologiska storebror. Och de hittade honom, i huset där han bodde med sin flickvän.

– Mötet med vår bror blev helt magnifikt, det var som i en saga. Hur fint som helst... det är omöjligt att förklara.

Det kändes som om de hade känt varandra under hela livet.

– Vi har aldrig glömt varandra. Vi har alltid funnits i varandra, även om vi inte har träffats. Det klaffade bara så bra i alla situationer. Det var lite som att träffa "den rätte".

– Vi behövde inte förklara något för varandra om varför det blev som det blev. Vi förstod varandra med bara en blick. Det är man verkligen inte van med i vardagen. Men vi har varit med om samma saker. Det märktes att vi är en familj.

Vinklad förklaring

Det visade sig också att deras mamma bodde i närheten. De återförenade syskonen gick dit ihop. Och mamman slängde sig om halsen på både Ildiko och Krisztián.

Mot mamman fanns känslor av besvikelse och ilska. Samtidigt ville de ha svar på en rad frågor om varför det blev som det blev. Varför de tvingades skiljas från sina föräldrar i så tidig ålder.

– Det är lätt att tro en massa när man har flyttat iväg och inte vet något om vad som har hänt. Hon hade sina skäl till att vi hamnade ifrån varandra och nu förstår jag lite bättre varför.

Alkohol och dålig ekonomi gjorde att föräldrarna tvingades lämna i från sig barnen. Men de hälsade på dem på barnhemmet, regelbundet, innan de helt plötsligt slutade komma.

Mamma Ildiko lade skulden på sin före detta make – som inte tyckte om sina barn.

– Samtidigt kändes det lite vinklat från hennes sida. Det var hennes version om vad som hände. Det är enklast att skylla på farsan, kändes det som, även om det säkert kan stämma.

– Jag förstod redan som liten att han var den värre av dem. Men föräldrarna bär skulden tillsammans när det blir så här, inte bara den enskilde.

Vill flytta tillbaka

I dag, efter hemkomsten till Sverige, har syskonen kontakt med varandra på Skype, genom videosamtal på Msn och via sms.

I mitten av juli åker Krisztián och hans sambo tillbaka och hälsar på. Då ska storebrodern Laszlo ha barn.

– Vi pratar mycket om hur tråkigt det är att vi bor i olika länder och om frustrationen över att vi slets isär. Vi har ju två helt olika liv i dag. Vi konstaterar att vi får hälsa på varandra.

Och hade Krisztián inte haft sitt etablerade liv i Sverige, med sambo, jobb och familj, är chansen stort att hade flyttat till Ungern. Åtminstone en tid på försök.

– Helst skulle jag vilja jobba med något som rör båda länderna. Då kunde jag resa emellan och vara på båda ställena.