Påskhelgen 1959 träffades svenska Siw och amerikanen Charles Whitaker i Paris. De blev förälskade, umgicks ett tag men tvingades skiljas åt när Charles skulle återvända till USA.

Nio månader senare föddes Peter . Mamma och pappa hörde aldrig av varandra igen och den enda kontakt Peter haft med sin far är ett fotografi, där han poserar i amerikansk fotbollsutrustning.

– Jag vill först främst jag få en pappa, att han inte bara är ett foto utan en person. Jag vill visa honom mitt liv, säger Peter.

Inte många år kvar i livet

Att försöket att spåra honom kommer nu, vid 50 års ålder, är just av tidsskäl.

– Framförallt min pappa har kanske inte så många år kvar, om han är i livet. Åren går och ska jag göra det här måste jag göra det nu, så att man har en ärlig chans att få ut någonting av varandra.

Men Peter har faktiskt letat även tidigare, flera gånger. Senast i höstas då han skrev brev till en adress han hade fått fram. Men där fick han inget svar.

Och för 15 år sedan anlitade han en privatdetektiv som heller inte lyckades hitta pappan. Mycket av informationen om honom är sekretessbelagd eftersom han spenderat sitt yrkesliv inom det militära.

– Man vet ju att USA över huvud taget inte är så pigga på att lämna ut personuppgifter, framförallt inte efter 11 september. Men förhoppningen är givetvis att vi ska komma längre denna gång och inte motas i grind igen.

Pappan kände till Peter

Med kunskapen om att pappan har jobbat inte bara inom armén utan även för polisen gissar Peter att han är en ordningssam och sträng gubbe, lite auktoritär.

Några andra föreställningar har han egentligen inte. Det finns absolut ingen ilska eller besvikelse. Trots att pappan helt uppenbart har känt till honom – hans namn finns på faderskapsbeviset – men aldrig hört av sig.

– Rent krasst har jag klarat mig utan honom. Visst har jag saknat honom – han finns ju där någonstans – men jag har inte tänkt så mycket på det.

– När mamma gick bort märktes det att han saknades. Varför var inte han där? Jag hade ingen att ställa frågor om honom till. Men jag har aldrig känt agg eller anklagat honom för något.

Att Peter nu gör ett sista försök att hitta sin pappa är för att få svar på de grundläggande frågorna – var kommer jag i från, vem är han, hur är han?

Men också för att kunna ge 12-åriga dottern My en farfar.

– Hon har ställt en massa frågor som jag inte kunnat svara på. Vem är han, vad gör han, lever han ens? Det är sådana frågor som dyker upp hos henne, i och med att de flesta andra jämnåriga har en farmor och farfar. Och någonstans där ute kanske hon också har det.