”Som multisjuk känner jag ett utanförskap. Inte nog med att jag har drabbats av kroniska sjukdomar, jag är inte längre delaktig i samhället som förr” skriver en av de som svarat.

 Sju av tio svaranden uppger att deras familjeekonomi påverkats och nästan nio av tio, 87 %, att deras fritidsaktiviteter påverkats.

 ”Min son har autism och utvecklingsstörning och behöver någon vid sin sida hela tiden. Han har haft assistent i åtta år med 348 timmar i månaden men plötsligt har alla timmar försvunnit. Alltså noll timmar” skriver en anhörig.

 På frågan om man själv eller någon närstående tvingats gå ner i arbetstid svarar 64 procent ja.

 ”Det är väldigt konstigt att familjer får leva utan den rätt till hjälp som man så klart behöver. Jag som mamma har fått sluta arbeta för att hjälpa dottern som är 11 år. Pappan jobbar så mycket som han orkar för att vi ska kunna bo kvar samt avlöser mig här hemma. Är frustrerad och ledsen!”

 Omkring hälften av de som svarat på Kalla faktas enkät, som utfördes under januari, uppger att de har fått annat stöd från samhället som till exempel hemtjänst eller kommunal assistans. 

 ”Det är en mardröm om kommunen tar över, jag vill inte hamna där” skriver en person.

 90 procent av de som fått kommunalt stöd upplever det som sämre än det statliga, visar enkäten.

 ”Min son förlorade all sin assistanstid och är betydligt mer orolig nu. Han har fler utbrott eftersom det inte finns kompetens hos personal att ta hand om honom” skriver en annan.

 Att oron bland funktionedsatta och deras anhöriga är stor framgår av enkäten. Omkring 1200 personer beräknas ha nekats statlig assistans sedan regeringen tillträdde.

 ”Jag läser en utbildning men är rädd att jag ska behöva ta hand om min sju år yngre syster istället för att jobba. Jag är rädd att jag kommer att behöva ge upp mig själv men jag vill inte se henne lida. Det gör mig även rädd att skaffa barn själv”