Korvstopparen Lars Hurtig på Piteortens Chark tog emot och pekade på en stor korvmaskin i arbete. Här tillverkas stora delar av Norrbottens chark och efter en grundlig provsmakning började kockarna att fylla bilen. Därefter väntade Svantes Vilt. Charkserveringen kompletterades med björnkorv och renkalv av bästa kvalitet valdes ut till den ena varmrättsserveringen.

På vinst och förlust styrde sedan bilen till Mattebäckens Eko, mitt ute i skogen. På förhand hade kockarna blivit tillsagda att ännu var inget redo för skörd. Mattebäckens Eko hade fel, eller så var kockarna tjatiga. Hem kom de med nyskördad gullök, stora som ärtor, och fänkål.

Potatis var det dock värre med. Färskpotatisen har knappt börjat gro uppe i norr. Tur i oturen så låg Johnssons mandelpotatisodlare, världens största mandelpotatisodlare, runt knuten. Där fanns det rikligt av fjolårets potatis kvar.

En given byggsten på pite-menyn var det svenska guldet, löjrom. Junköfiskarna stod till tjänst och fyllde dessutom den sista korgen med både färsk sik och och vild östersjölax.

På dryckessidan var det lokala sökandet svårare. Det närmsta vi kom Piteå var öl från Kallholmens Maltbryggeri i Skellefteå. Deras Levande Ale passade utmärkt till kvällsserveringen med rökt sik och den Levande Lagern ackompanjerade östersjölax på flygplanslunchen. Till lördagens lunch serverades dessutom RabarberGuld från Alterhedens Rabarberi och Brännlands isCider från Umeå.