I dagarna kom det dessutom fram att en skattefinansierad forskningsstiftelse betalat festfixaren Micael Bindefeld 9,3 miljoner kronor för att fixa deras fester under tre år.


- Media har legat lågt med granskningen ett tag. Det var ju väldigt mycket med Mona Sahlins toblerone då allting granskades ett tag. Nu har vi börjat igen, och man har väl släppt loss och tummat lite på reglerna. Ja stiftelsen har ju tummat på upphandlingsreglerna vilket är väldigt allvarligt, säger Lotta Gröning.


- Det är ju allvarligt att det spridit sig en sorts vidlyftig representationskultur i myndighetssverige och även på departement verkar det som. Men samtidigt så finns det en risk att pendeln slår över för mycket åt andra hållet och att all representation blir misstänkliggjord, säger Anna Dahlberg.

Vems är ansvaret?


I förra veckan uppmanade näringsminister Annie Lööf generalsekreterarna i alla sina myndigheter att skärpa upp sin representation. Några dagar senare kom det fram att Annie Lööfs egen stab också slarvat med representationen. Har då ministrarna, som trots allt är de som tillsätter myndigheter, något ansvar för det här?


- Ministrarna sätter ju reglerna naturligtvis och det har de ju gjort. Sen måster ju regeringen och ministrarna utgå ifrån att de tjänstemän och de chefer som de tillsätter följer gällande regelverk. Själva kostnaderna för representationen, även om det kan låta mycket, är ju ingen katastrof. Det som brister är etiken och moralen, säger Lotta Gröning.

Svårt att sätta tydliga tak


- Jag har svårt att se något direkt polistiskt ansvar eftersom vi har fristående myndigheter i Sverige och det finns inga tydliga riktlinjer. Det finns någon uppmaning från staten om att man ska representera måttfullt, men annars så låter man myndigheterna själva utverka en representationspolicy. Jag tror det är svårt att sätta tydliga tak, säger Anna Dahlberg.


Rubrikerna har vållat starka reaktioner, men frågan är hur upprörda vi faktiskt bör vara? Det och mer i ämnet kan du se i klippet ovan.