Sandra: Hej. Jag har en fråga som gäller min älskade dotter. Jag är ensamstående med min dotter som är 8år och helt underbar, men jag har så svårt att få henne att lyssna på mig. Jag har försökt med att göra regler och satt upp dom på kylskåpet, dom funkar ibland när hon känner för det. Men ofta får man tjata och bli irriterad. Och som sagt så är jag ensamstående och är sjukskriven pga en otroligt massa värk och problem i kroppen så jag orkar bara inte ibland. VAD kan jag göra för att få henne att lyssna på mig bättre??? Jag är jätte tacksam för ett svar. MVH/Sandra.
Jenny Klefbom: Hej Sandra!
När du beskriver din familjesituation, så får jag bilden av två personer som helt oförskyllt har drabbats av att krafterna, orken och lusten bara inte räcker till riktigt. När man, som du, har värk, så brukar det betyda att man ibland tappar humöret och tålamodet, och att man kanske inte alltid orkar hänga med på allt roligt som en 8-åring vill. Och det är klart att det väcker känslor av besvikelse hos din dotter - även om ingen bär skulden till detta. Jag tycker att du ska satsa mer på att du och din dotter ska hitta tillbaka till kärleken er emellan. Att komma varandra nära genom att ha det fint tillsammans så ofta det går. Lyckas ni med det, så kommer lyssnandet på köpet. Att däremot försöka vinna hennes förtroende och respekt genom "hårda" metoder som regler, kontrakt eller hårda ord har mycket liten chans att lyckas när du redan har provat det utan framgång.

sofia: hej vart ska man vända sig om man vill prata med någon, om tex att jag aldrig känner mej tillräcklig att det känns som att jag bara tjatar och tjatar, jag känner mej inte lika glad som jag gjorde för några år sedan. jag är gift och har 3 barn ( 11år,8år,3år )
Jenny Klefbom: Hej Sofia!
Börja med att gå till vårdcentralen för en bedömning. Du behöver få veta om det är så att du uppfyller någon diagnos, såsom depression. På många vårdcentraler finns också möjligheten att få en kortare samtalskontakt - undersök det! Har du ekonomiska möjligheter kan du också vända dig till en privatpraktiserande psykolog/psykoterapeut. Var bara noga med att det är en legitimerad vårdgivare (som står under Socialstyrelsens kontroll). Det finns en massa "samtalsterapeuter" och liknande som ibland har mycket bristfälliga utbildningar, och ofta arbetar med metoder som helt saknar vetenskaplig grund. I bästa fall har man då lagt ut en massa pengar på ingenting, i värsta fall får man större problem än man hade innan. Sök efter psykologer på www.psykologiguiden.se (Psykologförbundets hemsida).

Tina-Marie: Hej, jag är 17 år och och tjej och går en yrkesutbildning inom fordon. Det bästa att säga till unga innan dom kommer upp i högstadiet är att påpeka att man inte kommer någonstans utan en utbildning. Man kan inte ens börja på komvux utan en gymnasieutbildning. Och innan dom ska välja ett val måste dom tänka. Det är svårt för en 15 åring att göra sitt livs val. Låt dom få besöka 2-3 linjer i 2-3 dagar! Det tror jag är bäst! Mvh Tina-Marie
Jenny Klefbom: Hej Tina-Marie!
Jag tror att du har rätt i att det blir lättare att välja om man vet vad man väljer mellan. Mer studiebesök och mer av att träfffa vuxna inom olika yrken. Sen vill jag gratulera dig till att du uppenbarligen är stark och modig som vågar välja utbildning utifrån dina intressen och talanger, i stället för att följa gammaldags normer som bara begränsar oss människor.

Nina: Hej! Hur tänker man i skolan när det gäller barn med ev. npf (neuropsykiatriska funktionshinder) Blir lärare upplysta, informerade, utbildade inom detta? Det handlar ändå om ca 3 barn per klass. Eller är det bara special lärare som har den här kunskapen på skolorna? Alla studier som är gjorda på barn med adhd är baserade på pojkar, vet man i skolan hur det kan se ut för en flicka med adhd? Jag har själv 2 barn med 2 olika diagnoser och har stor erfarenhet av hur skolor där jag bor arbetar, vad de gör och vad de inte klarar av p.g.a outbildad personal. Vad säger skollagen om detta? Till sist vill jag också säga att det är även föräldrars ansvar att bli involverad i skolan om det uppstår problem, lämna inte bara bort problemet. Min erfarenhet är att skolan är mycket tacksam för engagerade föräldrar vilket också kan göra enorm skillnad för ett barn/ungdom. MVH Nina
Jenny Klefbom: Hej Nina!

Min erfarenhet (som är begränsad - jag har ju inte varit på alla skolor i hela Sverige), säger att det ser väldigt olika ut med kunskaperna kring neuropsykiatriska funktionshinder. En bra sak är däremot att den nya skollagen ställer krav på att det ska finnas psykologkompetens på skolan (det kravet fanns inte i gamla lagen), och skolpsykologens roll är ju bland annat att handleda och utbilda personalen. Så kanske kan vi hoppas på en mer upplyst lärarkår om några år? Tack också för dina ord riktade till föräldrar, som jag instämmer i.

Anni: Har 2 pojkar 10 o 11 år, vid sängdags igår berättade storebror att lillebror har rökt flera ggr m en av hans klasskompisar... : ( storebror vill inte att jag golar dit honom... snälla ge mig ettt gått råd hur jag ska ta upp och bemöta detta
Jenny Klefbom: Hej Anni!

Det är väldigt allvarligt om en 10-åring röker, så här får du verkligen tänka till. Att inte ta upp saken med din yngre son är inte något alternativ. Kanske kan du "få informationen" från något annat håll - så att du inte behöver hänga ut din 11-åring. Men går inte det så måste du förklara för 11-åringen hur allvarligt det här är. Kanske kan det föra det goda med sig att även han förstår allvaret (ifall att han också har tänkt att pröva). När saken väl är uppe på bordet behöver du ha samtal både med skolan, kompisen och kompisens föräldrar. Ni måste kunna känna er säkra på att det här inte händer igen.

Jeanette: Jag har en 4 månaders grabb som vi får vagga till sömns skrikande nästan varje kväll. Finns det något tips för att bryta denna trend. Tycker så synd om honom och hoppas du har tips att hjälpa oss. Detta har hållit på i några veckorna och det märks att han är så trött så det är därför. Känns som han gör allt för att inte somna.
Jenny Klefbom: Hej Jeanette!
Jag undrar om du inte läser in lite "vuxenbeteende" i din mycket lilla bäbis. Det är inte så att små barn som skriker nödvändigtvis är ledsna eller förtvivlade. Det är ju deras nästan enda sätt att kommunicera. Jag tycker att det låter positivt att ni vaggar honom till sömns, så fortsätt gärna med det. Ännu bättre blir det om ni kan göra det utan att själva känna er oroliga och ledsna samtidigt (och kanske därför ha en rynka mellan ögonbrynen, som signalerar till er bäbis att något är fel). Det är en helt naturlig fas i ert liv tillsammans, som ni hanterar bäst genom att vara vuxna, lugna och helt försäkrade om att det kommer att gå över med tiden.

Sandra: Hej jag har en dotter som är 8 år som på senare tid fått väldiga humörsvängningar, hon blir jättearg för ingenting och vet själv inte varför. Detta gör henne jätteledsen :-( och även oss.. Men att hon blir så ledsen oroar mig. Jag undrar nu vad man kan göra för att förbättra för henne och oss som familj? Ingen vill ju se sitt barn ledsen. Familjen består av mamma, pappa, flicka 8 år och flicka 10 månader.
Jenny Klefbom: Hej Sandra!
Jag tror att du behöver ta reda på lite mer om din dotters tankar och känslor i samband med att hon får sina utbrott. Däremot tror jag inte att du får reda på det mitt under pågående utbrott. Prata i stället när ni är lugna och har det bra tillsammans. Prata om skolan, kompisar, lillasyster - ja allt som rör sig i hennes liv. Försök att förstå mer av hur hon upplever sitt liv, och om det finns sådant som hon skulle vilja förändra. Sen tror jag att det också är bra om du samtidigt försöker hjälpa henne att inte hamna i de här lägena av tappad kontroll - de tycks bara leda till en ond cirkel där hon lägger skulden på sig själv. Se till så att hon inte "gör bort sig" bland andra människor, t ex. Kanske kan ni också prata med andra i hennes närhet; äldre släktingar, skolan, kompisars föräldrar, för att lägga lite pussel kring vad det är som plågar henne just nu.

Veronica: Hej Jag har en flicka som är 8 år hon är så bunden till mig och har varit mycket länge hon sover hos mig varje natt å är orolig hela tiden hon har heller inte så mycke vänner hon har alltid varit lite utsatt tex du får inte vara med för du är för tjock osv nu i aug miste hon sin pappa och jag min man så nu har allt blivit värre hon är ännumer bunden till mig å tjatar hela tiden om allt hon vill inte lägga sig på kvällen och jag ska nu börja jobba natt för att lösa omsorgen då är hennes stora syster hemma så finns jag när hon vaknar hur ska jag göra för att få henne att varva ner och släppa taget om mig lite alla fall??? ja är helt slut du får gärna skriva ett svar MVH Veronica
Jenny Klefbom: Hej Veronica!
Du och din dotter har verkligen varit utsatta för mer sorg än vad man orkar med. Utöver att hon redan innan har haft det jobbigt länge. Jag tycker därför inte alls att det är konstigt att hon reagerar som hon gör. Men jag tycker också absolut att du ska se till så att ni får professionell hjälp med det här - som annars riskerar att bara växa. Ring till BUP och boka en tid!

Sofi: Hej Jenny, Hur får man en nästan 6-månaders att sova större delen av natten, utan att han behöver mat någon gång mellan ca 01.00-03.00. Och ibland redan igen vid 04.00. Det som kanske är knepigast är att han ca en timme innan mat börjar knöla osv. Det som endast hjälper då är att lägga handen på bröstet på honom. Han ligger i egen säng, men alldeles bredvid, så man kan sträcka ut handen. På bvc säger de att "ja, han är kanske sån" osv. Tänkte om det fanns någon annan slutsats och om man kan göra något? Ursäkta det blev en lång fråga.
Jenny Klefbom: Hej Sofi!
Jag är rädd för att jag inte har mycket att tillföra BVCs analys. Det är verkligen inte alla 6-månaders bäbisar som sover hela nätter, snarare hör det till ovanligheterna i den åldern. Och faktum är att ni föräldrar kommer att kunna hantera sömnbristen mycket bättre om ni anpassar era förväntningar och er ambitionsnivå lite mer till hur det är med små barn. Satsa mer på att följa honom i hans rytm, och mindre på att ändra och omforma - än så länge.

Maya: Hej Jenny, Är en ensamstående mamma till en 12 årig pojke vars pappa dog i december 2009 efter en långtidssjukdom. Utöver det dog min mamma i juni förra året helt plötsligt. Jag har tänkt att flytta till Stockholm och det innebär att min son får lämna sitt hemort. Själv vill jag flytta men jag undrar hur flyttet skulle påverka honom. Tänkte vi kunde får en ny start, börja om. Tack för återkoppling.
Jenny Klefbom: Hej Maya!
Din son är 12, så jag tycker att du ska föra en dialog med honom kring att flytta, utan att för den skull överlåta ansvar för flytten på honom. En bra mellanväg kan också vara att lämna en dörr öppen till att flytta hem igen. Om det av någon anledning inte skulle falla väl ut. Det kan kännas bra för ett barn att veta att den möjligheten finns, och kan göra att han blir lite modigare och mer benägen att ta för sig.

Anneli: Har en fråga ang ADHD. Har inte hört ngn benämna denna fråga och hittar inget på nätet. Hoppas nu därför att du vet och kan svara. HUR o NÄR vet man om ett barn, kille på 2,5 år har ADHD.? Han mamma har det och jag som mormor kan se samma mönster hos mitt barnbarn, Även på hans dagis har de uppmärksammat detta problem. Där har de främst sett han konsentrationssvårigheter. Vet du något om ADHD? Undrande mormor.
Jenny Klefbom: Hej Anneli!

Jag jobbar mycket med barn med olika neuropsykiatriska diagnoser - till vilka ADHD hör. Det förekommer att man utreder och ställer diagnos på så små barn som 2,5 år, men det är inte jättevanligt. Den främsta anledningen till det är att det blir viktigare att utreda och diagnosticera i samband med skolstarten, då barnet kan behöva extra hjälp för att skolan ska funka. Kraven på koncentration, att sitta stilla osv ökar ju dramatiskt när man börjar i skolan. Tycker ni att problemen är stora, och att förskolan exempelvis vill ha starkare skäl att söka pengar till en extra resurs för pojken, kan man vända sig till barnläkarmottagningen eller BUP med önskemål om en utredning (det är olika instanser som sköter dessa utredningar i olika delar av Sverige - ring och kolla!). Men det är förstås i så fall barnets föräldrar som ska göra det.

Torbjörn: Hej. Vill bara kommentera att det inte är fritidsledare som jobbar i skolan utan det är fritidspedagoger. Det är en viktig skillnad framförallt för oss fritidspedagoger. Med vänliga hälsningar, Torbjörn Wågstrand. Förskollärare/ fritidspedagog och lärarutbildare på Södertörns högskola.
Jenny Klefbom: Hej Torbjörn!
Det har du helt rätt i! Jag ber om ursäkt för min felsägning! Men håll med om att det finns fler män bland fritidspedagogerna, än bland klasslärarna för de yngre åldrarna? Det är i alla fall en tydlig trend på de skolor som jag jobbar på. Sen är jag förstås tacksam över att män överhuvudtaget vill arbeta med barn.

Fredde i Älvsbyn: Vill bara slänga iväg ett tips till föräldrar som känner att dom kört fast i vardagens rutiner med barnen, och som inte riktigt vet vart dom ska ta vägen. Jag och mitt ex gick en sk. C.O.P.E utbildning i vår kommun där man i grupp med andra föräldrar i samma sits lär sig nya infallsvinklar på problemen. Mycket givande tyckte i alla fall jag!
Jenny Klefbom: Hej Fredde!
Tack för ditt tips! Jag har också märkt att allt fler kommuner erbjuder den här typen av utbildningar till föräldrar. Det som är så bra är att man gör någonting innan problemen har blivit jättestora. Jag känner inte själv till COPE, men har väldigt goda erfarenheter av KOMET, som också erbjuds i många kommuner.

PernillaB: Hej! Vår dotter som är 15 år blir mer och mer osocial med oss övriga i familjen. När hon är hemma sitter hon nästan hela tiden på sitt rum. Då framför datorn (chattar) eller tvn. Hon äter tillsammans med oss men säger att hon tycker att det är tråkigt att umågs med oss. Det känns tråkigt och vi vet inte hur vi ska göra för att få henne att spendera mer tid med oss övriga i familjen. VI kan ju inte tvinga henne... Hon har många vänner att umgås med. mvh Pernilla
Jenny Klefbom: Hej Pernilla!
Visst är det tråkigt när tonåringen inte längre vill vara med sin familj. Själv har man ju inte ändrats, och kanske känner man sig ganska bortstött och ledsen av det här. Och samtidigt så är det precis så här det ska vara i den här åldern. Kanske skulle du vara hjälpt av att läsa lite mer om tonårsutvecklingen. Läs gärna min och min kollegas bok "Tonåringar - om livet med nästan vuxna barn". Och prata, prata. prata med andra tonårsföräldrar. Det hjälper er att se att det inte är er det är fel på, utan att de flesta tvärtom har det som ni.

Jenny Klefbom:

Hej alla föräldrar, mor- och farföräldrar och andra som skrivit in frågor till chatten. Tack ska ni ha för den här gången!
Jenny Klefbom