Maria: Jag har en 16 åring som inte vill komma upp på morgonen blir hemma från skolan han har haft det så här länge.Han har ett mycket dåligt humör man kan inte säga så mycket för då får man höra alla dåliga ord och man är dum i huvudet.Han är mycket ledsen tror jag han tala inte med oss. Avundsjuk på sin lillebror som är 9 år.Han tycker att vi är orättvisa men det tycker inte vi. Jag behöver hjälp han kommer att åka ut ur skolan hur går det då inga pengar inget jobb. Det andra jag undra över är hur mycket av studiebidraget ska dom ha,han får 700 kr. men får köpa delar av sitt behov av kläder,parfymer och deo själv. Hoppas på något svar!
Jenny Klefbom: Hej Maria! Det låter som att du behöver hjälp på flera plan med din son. Skolan först och främst: Jag antar att han går i 9:an, och då är det förstås väldigt viktigt att få godkända betyg så att man kommer in på det gymnasieprogram som passar en. Där behöver du ta hjälp av skolan så att han får det stöd han behöver även där. Men det som låter mest akut är att han känner sig orättvist behandlad hemma. Du skriver att ni inte håller med honom om det. Jag tänker att det inte behöver vara på det ena eller andra sättet. Samtidigt som ni gör ert bästa för att vara rättvisa, är det fullt möjligt att han skulle vilja ha det på ett helt annat sätt för att känna sig respekterad. Ni måste alltså lyssna mycket noggrannare på vad det är han faktiskt känner. Och försöka bemöta honom på ett respektfullt sätt. Jag tror att ni kanske kan behöva ha hjälp med att kommunicera bättre med varandra. Boka en tid på BUP, och tala om för dem att ni önskar få hjälp med att komma till tals med er son för att kunna hjälpa honom. Den här hjälpen kan man ibland också få av kommunen.

Jonas: hej jennny, jag har 2 frågor. Den först lyder, Kan det någon gång vid yngre ålder vara nödvändigt med fysisk tillämpling enbart för markering så som smisk och liknande? Fråga nummer 2, Tycker du att barn med adhd och liknande nedsättande tankefunktioner borde sättas i större fokus och i så fall varför. Tack på förhand
Jenny Klefbom: Hej Jonas! På din första fråga är mitt bestämda svar: NEJ! Dels så visar all forskning att våld inte hjälper för att påverka beteenden på annat sätt än att barnet själv tenderar att bli mer våldsamt. Du får alltså våldsamma och utagerande barn om du själv brukar våld. Dessutom vittnar vuxna som varit offer för våld, även milt våld i form av örfilar, smisk, att någon "tar hårt" osv om vilka fruktansvärda kränkningar de upplevde våldet som. Det är kanske inte så konstigt. När man är mycket mindre, och dessutom helt beroende av den som slår, är man verkligen monumentalt maktlös. I vilket annat sammanhang i samhället skulle det vara okej för någon i en sådan maktposition att börja slåss? Din andra fråga är en väldigt vid fråga, och jag är inte riktigt säker på exakt vad du menar, så jag avstår från att svara på den.

Johan: Hej Jenny! Hur stort inflytande har samhällets uppbyggnad med barns utveckling att göra , så som dom inbyggda funktionerna av skillnader av människors förutsättningar som jag tror driver en slags utveckling av människan(inte speciellt bra tyvärr) , tex HUR lär sig barn att mobbas ??? jag har mycket svårt att tro att utstötande och mobbning är en hos barn en egenskap som formas av mänsklig natur... jag tror det är en fråga om inlärt beteende som börjar redan hemma/förskolan/dagis... jag tycker personligen att barnskötare , dagisfröknar osv borde ha den högsta instansen av lärda beteendevetare med tanke på människans utveckling... tex exempel tror jag inte att tex ADOLF HITLER inte föddes elak maktgalen osv
Jenny Klefbom: Hej Johan! Du tar upp ett stort, men mycket intressant ämne: Det om arv kontra miljö. Mitt svar blir att forskningsläget idag är att det knappast går att åtskilja exakt vad som är arv och vad som är miljö bakom varje beteende. Samspelet är för komplext, helt enkelt. Däremot är man ganska säker på att det bakom så gott som alla beteenden finns både ärftliga och inlärda (miljöbetingade) faktorer. Exempelvis finns det dels biologiska mekanismer som går ut på att skydda den egna familjen/gruppen, där utstötning/främlingsfientlighet kan vara ett inslag för att nå målet. Människor är också, genetiskt, utrustade med olika mått av empatisk förmåga, vilket förstås i hög grad påverkar deras sociala förmåga. Och sen är det också så som du säger; att normer och värderingar förmedlas via både föräldrar, syskon, dagispersonal och kamrater. Inte så enkelt, alltså.

Maria Johansson: Hej det är Maria från borås.Jag är 11 år gamml och jag undrar om en ska jag är ensam iskolan och jag lär mig inte och ingen vill prata med mig.Vad ska jag göra
Jenny Klefbom: Hej Maria! När man är 11 år, och har det som du, behöver man se till så att de vuxna får upp ögonen för din situation. Jag tycker att du ska börja med att prata med dina föräldrar och föreslå att de har ett möte med lärarna. En annan väg kan vara att prata med skolkuratorn eller skolpsykologen. Vem du än väljer att prata med, är det viktigaste att de vuxna hjälper dig. Både med inlärningen och med din ensamhet. De kan förstås inte skaffa kompisar åt dig, men det finns många sätt att träffa nya vänner. Att börja på en fritidsaktivitet t ex. Lycka till!

Peter: Vi har tvillingar på 6 år, vi som föräldrar är väldigt olika jag är mer sträng och fyrkantig och pojkarnas mamma är mer mjuk och rund och problemet för mig blir att det inte blir tydligt med regler och struktur i hemmet samt skolan då mamman kan bända lite på reglerna. Hur gör jag då det skapar frustration?
Jenny Klefbom: Hej Peter! Det låter som att ni inte bara är olika. Ni motarbetar varandra också! För era barns skull är det jätteviktigt att ni blir en liten aning mer samkörda. För barn är det okej att föräldrar har delvis olika regler och syn på saker. Men det är inte okej när man kan vända sig till den ena för att få den andras regler upphävda. Eller när barnen märker att ni inte drar jämt. Ta upp saken med pojkarnas mamma, och förklara hur allvarligt och fel det blir för barnen. Om det ändå inte fungerar kanske ni skulle behöva konsultera en professionell för att göra upp lite grundläggande samarbetsregler.

Emmyly 21 år: Vad skönt att TV4 har en expert på barn och ungdomar så att vuxna människor kan få svar på varför vi beter oss som vi gör. Precis som om barn och ungdomar är en homogen målgrupp med ett generellt beteende. Det skulle vara toppen om ni ville ha en medelåldersexpert också så att vi som är unga kan få lite mer förståelse för ert beteende.
Jenny Klefbom: Hej Emmyly! Jag förstår att din kommentar är lite ironiskt menad, men jag vill ändå besvara den. Det är ju just för att barn och ungdomar inte är en homogen grupp som det ibland kan behövas råd och stöd för föräldrar. Och det handlar inte om att vuxna ska få svar på varför, utan främst om att vuxna ska få svar på vad de själva behöver göra för att vara ett stöd för sina barn. Sen håller jag med dig om att barn och ungdomar kan behöva hjälp med att "hantera" vuxna. Jag själv har under många år jobbat med just det, då jag besvarade frågor från ungdomar på Stockholm Läns Landstings sajt www.bup.nu. Och generellt kan jag tycka att vuxna många gånger har något mindre tillgång till sitt förnuft än barn och ungdomar. Vart tar förnuftet vägen? kan man undra. För alla vuxna har ju ändå varit unga en gång i tiden.

Anna: Hej, ang morgonens samtalsämne; har en liten släkting som är på glid, ska snart fyllatonåring men röker och dricker, ser bilder på detta Facebook, men kan inget göra då mamman som är sjuk inte vill ha kontakt. Socialtjänsten bör kopplas in, men det känns som man anmäler och blir utpekad. Han bör få en jourfamilj eller hur?
Jenny Klefbom: Hej Anna! Jag kan förstås inte uttala mig om exakt vad din släkting behöver. Generellt kan jag säga att jourfamilj sällan är det första man prövar. Man brukar börja med att försöka hjälpa familjen att själva komma till rätta med problemen. Nu till vad du kan göra: Man kan göra en anonym anmälan till socialtjänsten. Det är alltid bättre att uppge sitt namn, men å andra sidan kan det ibland vara överordnat att skydda släktrelationerna. När det ligger ute "bevismaterial" på Facebook, kan du ju berätta även det för soc. Då styrks din anmälan. Så som du beskriver situationen, tycker jag att du ska ringa soc NU!

Helena: Min dotter är 4 år och petar sig i näsan och stopppar fingrarn a i munnen hela tiden. Vi förmanar och förmanar utan resultar och funderar på att må¨la naglarna med sånt som smakar illa, medel för nagelbitare för att få henne att sluta, men hon bara skriker när vi försöker måla naglarna med detta medel. Vad ska vi göra?
Jenny Klefbom: Hej Helena! Jag tror ändå mest på att fortsätta förmana och förmana. Förklara också varför: Att andra människor tycker att det ser äckligt ut, att man sprider sjukdomar osv. Det kanske kommer att ta ett tag, men sannolikt kommer hennes känsla för vad som är socialt accepterat att så småningom ta överhanden. Ni skulle också kunna införa ett belöningssystem, där hon t ex samlar guldstjärnor för varje dag som ni inte ser henne peta näsan. Vilket leder till roliga belöningar till helgen. Vill du har lite råd på vägen i hur man kan göra, så har Liv Svirsky skrivit en bra bok i ämnet: Föräldrahjälpen : förändra familjelivet med KBT. Lycka till!

Kia: Hej! Jag har en dotter på 3,5 år. Hon är underbar på alla sätt men har såna utbrott av ilska att man ibland inte får kontakt med henne, hon har varit i trotsålder sen hon var innan 2 och jag undrar när det börjar vända? Hon blir jättearg och hon är väldigt överaktiv. Vad kan man göra?
Jenny Klefbom: Hej Kia! Barn är väldigt olika. En del är timida och lugna, medan andra är små kraftpaket. Till tröst kan jag säga att sådana barn som din dotter brukar vara jobbiga att ha hand om som små, men som vuxna blir de initiativrika och självgående. Din tid kommer alltså. Under tiden är det bästa du kan göra att försöka behålla ditt lugn. Och att leva i nuet: inte oroa dig för kommande problem, utan ta hand om dem som är här och nu, och att lotsa din tjej rätt så att hon inte ställer till problem för sig själv. Du bör förstås också kolla med dagis, och så småningom skola, om de tycker att problemen är så uttalade att man behöver göra en utredning eller sätta in specialstöd.

Helen: Jag undrar vad man kan göra för att motivera och hjälpa sina barn med utvecklingen att läsa och skriva och nå framgång med skolarbetet. Även att stötta dem till att våga uttrycka sig och ta för sig i olika sociala sammanhang. Jag försöker motivera mina pojkar på 8 och 12 år att läsa mycket och väljer ut klassiker som jag själv läste för att skapa en läslust och ett bra ordförråd. Jag är även med och stöttar vid olika fritidsaktiviteter barnen vill syssla med för har gett barnen nya vänner och en förmåga att fungera bra tillsammans med andra. Men det jag undrar över är om det finns speciella böcker att läsa om barns utveckling, någon särskild pedagog som är värd att läsa, eller något annat konkret. Någon speciell metod som är bra att använda sig av för att skapa ett intresse för barnen att lära sig nya saker? Låta dem se på nyheter? Resa med barnen? Besöka museer och liknande? Vett och etikett? Finns det någon bra sammanfattning på det hela? Villkorslös kärlek är ju A och O men man måste ju kunna välja att även stötta sina barn mer aktivt, speciellt när det gäller intresset för skolarbete. Ofta blir läxor ett tvång istället för en lust att lära sig mer. En annan sak jag undrar är hur man kan förklara vikten och sammanhanget av studier och ens fortsatta möjligheter i framtiden utan att verka allt för pushande och resultatinriktad. Man vill ju att barnen ska följa sina drömmar men de måste ju ändå på nåt sätt förstå att de val de gör ger konsekvenser i framtiden med arbete, ekonomi osv. Det här var en lång fråga men jag hoppas du kan sammanfatta den på ett bra sätt.
Jenny Klefbom: Hej Helen! Vet du vad! Jag tycker att du helt ska släppa dina tankar på allt du måste göra för dina barn. Barn söker själva upp det de gillar och har talang för. Och de är olika; en del är socialt utåtriktade medan andra trivs i det lilla sammanhanget. För dig gäller det att bara följa med, och vara lyhörd för deras behov och intressen. Med din nuvarande inställning är det helt klart så att du har enorma prestationskrav åtminstone på dig själv. Och det kommer du otvivelaktigt att föra över på dina barn. Prestationshets är inte något vi har för lite av i samhället - det kommer barnen i kontakt med även utan din hjälp. Hjälp dem i stället till att kunna koppla av, träffa kompisar helt förutsättningslöst och att göra ingenting. Börja med att ha en lugn, skön och icke-prestationsinriktad jul tillsammans!

Mamman: Jag undrar om straff är en bra uppfostringsmetod på barn. Jag har en 12-årig pojke som har växelvis boende och som ofta får hårda straff av sin pappa när han slarvat eller gjort fel enligt deras regler. Det resulterar i att han blir uppkäftig/likgiltig och gör saker bakom pappans rygg istället för att slippa nya straff. Här hos mig pratar vi mycket om ärlighet och konsekvens istället och det har lett till att här är han som en liten ängel som alltid gör rätt och talar alltid om vad han gjort, även negativa saker. Vi fungerar bra tillsammans utan regler för allt. Frågan är om det är ett vanligt fenomen att straff leder till uppror, eller kan det vara en naturlig papparevolt hos ett skilsmässobarn (oidipus?) att mamma är snäll och pappa är dum? Borde jag ställa mer krav på min son trots att det fungerar bra här hemma utan stränga regler och straff? Jag brukar påminna om läxor och annat och då gör han dem utan bråk. Samma gäller det mesta här hemma.
Jenny Klefbom: Hej! Jag nöjer mig med att svara mycket kort på din inledande fråga: Nej, straff har visat sig vara ganska verkningslöst när man vill förändra någons beteende. Dessutom är det ju, som du beskriver, risk att bestraffningar upplevs som orättfärdiga och leder till konflikter. Det fungerar mycket bättre att uppmuntra de beteenden som man vill att barnet ska ha. Sen är en grundförutsättning förstås att barnet förstått vad som förväntas, och vilka regler som gäller.

Jenny Klefbom: Tack för alla fina och engagerade frågor! Fortsätt gärna fråga om två veckor, och kom ihåg att inga frågor är dumma! Ha det bra! Jenny