Moderator: Nu drar chatten alldeles strax igång! Jana och Lennart är på väg upp från studion.

Jerzy: Hej.Mina barn är väldigt understimulerade.Har ingen lust med nånting verkar det som.HAr inga hobbies.Bara se på TV eller spela data.Har ni några tips för att få dem att känna mera självförtroende och göra dem mera aktiva i sina egna intressen.
Lennart Matikainen: Hej! Ta kommando och tala om vad du ser. Skapa utrymme för att lyssna på hur de mår och varför det är som det är. Bjud in till att du begär en nystart där du lovar lyssna och tillsammans samverka i atta skapa regler för hur ni ska ha det. Sätt regler ihop och erbjud själv tid för yttre aktiviteter och låt barnen själva bsetämma aktivitete som INTE handlar om sitta still vid t ex TV! Lennart

olle: vad är självkännsla ?
Lennart Matikainen: Självkänsla är förmåga att vara här och nu och lyssna på sina känslor och ttrucka dem utan konflikt. Att värdesätta sig själv och även andra, att älska sig själv...utan detta kan du inte älska eller älskas! L

Amelie: JAG KÄNNER ATT DETTA ÄR MITT KALL! Hur blir man samtalsterapeut eller relationscoach för sedan jobba med barn?
Jana Söderberg: Kolla med olika coacher och terapeuter vilka utbildningar som finns och känn in det som är bäst för dig - om det är KBT, psykosynts, gestaltterapi etc. Anmäl dig kanske till inspirationshelger eller kvällsföreläsningar om ämnet. Ta reda på om det är coaching eller terapi du vill syssla med. Jag önskar dig varmt lycka till. Kram, Jana

Camilla: En son växer upp, glad och trygg, god självkänsla. Sen plötsligt vid 14 år så tycks allt vända. Mag problem, ångest, slut på idrottande och allt det som betydde något tidigare. Och ständigt hemma från skolan med magproblem. Den fysiska biten är nu löst men den psykiska desto mer problem. Vi har kontakt med skolan, BUP och magdoktorn. Men VEM tar ansvaret för en tonårings välmående fullt ut? V tycks ramla mellan stolarna ständigt. Hur kan man coacha tillbaka en femtonåring till livet och sin självkänsla att "Du kan", "du duger"?
Lennart Matikainen: Det är bara att ta tag i tiden där du erbjuder att lyssna på tonåringen öppet och närvarande. Öva dig på att vara här och nu, uttryck vad du ser och vilket stöd du erbjuder. Längtan efter att bli sedd och hörd kan försvinna i all stress som finns runtom...Ibland behöver unga få tid till att bara vara...försök skapa det utrymmet och kanske även åka bort ett par dagar så utrymme blir att bara vara och vila..

carina: Ni säger "se till att föräldrarna kommer till föräldramötet" Fråga: Hur skall skolan helt praktiskt få dit alla föräldrar?
Jana Söderberg: Min erfarenhet bekräftar det du skriver att det kan vara svårt att få föräldrarna in i skolan. Men kolla med den lokala kyrkan om ni kan träffas till en föräldrakväll i församlingshemmet eller i kyrkosalen. Många kommuner har börjat med kreativa lösningar för att möta föräldrar utanför skolans miljö. Viktigt är också ordvalet för ett sådant möte - att det blir en inspiration snarare än pekfinger. Börja med en föreläsning som ni kan diskutera kring efteråt. Lyck till! Hälsningar, Jana

Susanna: I programmet sägs att man som förälder måste ha bra självkänsla för att kunna ge det till sina barn. Så om man vet med sig att man inte har det så kan man lika gärna sluta hoppas på att ens barn får det, är det så jag ska tolka det?
Lennart Matikainen: Du som förälder har varje stund på dig att ta kommando och träna din självkänsla! Ta några minuter varje dag och skriv ner de bästa budskap du skulle vilja ge till dig själv och läs upp det högt och bestäm dig för att börja tro på det...öca och öva!

Lisa: Jag har en son som idag är 18 som hade bra själkänsla och förtroende tills han kom upp i 11-årsåldern och började bli mobbad. Hans självkänsla och själförtroende var lika med 0. Vi har gått på bup sen det började. Skolan såg aldrig mobbningen men en fritidsledare såg det. Jag tycker det är synd att ni bara tar upp att det är förädrar som gör så att självförtroendet-självkänslan försvinner. Jag har fått bekräftat att det ej var så i det här fallet utan det var i skolan det försvann. Det gick så långt så min son ville ta livet av sig. Men mår nu idag bra efter att han fått en jättebra vård i ett så kallat DBT team för tonåringar.
Lennart Matikainen: Vi säger att grunden finns hemma, men även att uttrycken kan komma i skola och annat...en stor del är givetvis att barn och unga utvecklas vidare i det de möter utanför hemmet. En samverkan mellan skola, hem och samhälle krävs förstås...vilket vi ovkså sa i programmet:-)

Tove: Jag provade att arbeta på ett läger för barn med ADHD. Är det någon skillnad på dessa barn och andra. Pedagogiken grundade sig i att inte bekräfta barnen, så att de inte skulle tro att de kunde saker som de inte kunde och att de inte skulle ta för mycket plats.
Lennart Matikainen: Bra att du har erfarenhet ...i mina ögon är de lika värda och behöver uppmuntran och höra att de duger som de ÄR! Att ge tid för lyssnande och närvaro är viktigt!

Heli: Min man har en 12-årig son som är underbar. Han är kärlekfull och glad men har väldigt svårt att prata om hur han mår, även om vi sitter med honom i timmar ibland för att få honom att berätta så kommer det ut i tårar trots att vi försöker ge allt stöd vi kan. Han har oerhörda prestationskrav, detta ser vi genom att han blockerar sig när han ska svara på de enklaste läxfrågorna som t ex matte, vad är 10 % av 100. Han kan detta men svara fel och säger att han inte kan. Fotbollen är också en sak som får honom att må dåligt speciellt när han ska spela en viktig match, då får han magkatarr symtom och spyr galla. Vad gör vi för fel? Jag tror att han har dålig självkänsla och till viss del dåligt självförtroende, har ni några tips på vad vi kan göra i varjefall hemma hos oss varannan vecka? Har ni boktips eller liknande. Tack så jättemycket på förhand. En orolig plusmamma.
Lennart Matikainen: Hej och tack - ja det är ett vanligtproblem där man gör så gott man kan, men det ändå ser svårt ut. Känn efter om NI blir stressade när det är så här och lita på att han i så fall lätt kan känna av den stressen fast ni håller masken. Kolla bakåt om ni själva presterat mycket och han då Lärtsig detta omedvetet. Börja prata om hur ni själva kan ha preseterat men insett felen och ta med honom i att ni då förstår honom och kanske ska hjälpa till att åka iväg ibland så ni får vara borta från alla krav och fårtid att då lyssna och pratat ut!

Ann-Christin: Varför blir barn så fort vuxna i dag?nästan direkt när dom börjar 1:a klass så för svinner en massa barn lekar och dom går in i vuxenvärlden, låt barnen vara barn.låt dom leka utan en massa tvång om utseende fixerat
Jana Söderberg: Jag håller med dig att barn idag tidigare glider in i vuxenvärlden på gott och ont. Några aspekter vi behöver tänka på är att t.ex. hålla sig till åldersgränsen när det gäller filmer, att vara med och diskutera klädköp genom att vara bollplank (lyssna på barnets önskemål, bekräfta att du respekterar men du behöver inte godkänna alla önskemål), att beränsa datatiden och skapa förutsättningar för barn att vara barn. Bjud in barnets kompissar till pizzabakandet eller en pysselkväll. Det gäller även som förälder att släppa fram det lilla barnet. Jag önskar varmt lycka till! Kram, Jana

Jerzy: .Hej Tack för ett intressant programinslag.Jag är frånskild pappa till 2 tjejer 10 och 12 år.Problemet är att de är mycket passiva och vill inte engagera sig i nån verksamhet eller hobby hur mycket man än påpekar det.Den yngre dottern har i perioder varit utsatt för mobbing och jag tycker att skolans hjälp i fråga inte räckte ända fram för att lösa situationen.Hon är i dag mycket passiv och stillasitande vilket gör att hennes viktproblem ökar.TV och Dataspel online är det enda nöje för dem.Är rädd att den äldre dottern blir mer passiv hon med p.g.a detta.Har ni några tips hur man kan gå tillväga.Tacksam för svar
Lennart Matikainen: Det är lätt att se och påpeka det man ser och bli frustrerad. Ta kommandå och tala om vad du ser och fråga vad de känner och behöver. Våga ställa kärleksfulla krav i att detta inte går och presentera vad du iställer vill erbjuda. Planera aktivitetesdagar där ni gör roliga saker tillsammans och fråga vad de själva vill välja i detta. Ibland behövs yttre hjälp och gå in på www.punktkomhem.se där ni kan få gratis coach till de unga. Ta stöd av bra coacher!

Eva: Kan jag få tips för att öka självkänslan hos min dotter som nu är över 30? Hur gör jag för att öka min egen självkänsla?
Lennart Matikainen: Du kan inte öka självkänsla hos din dotter utan att själv öka din och visa upp detta. Ta gärna Mia Törnbloms bok "Självkänsla nu" till hjälp för konkreta övningar. Mitt tips är att du avsätter tid att skriva positiva budskap till dig själv och sätt dig sen framför en spegel och träna dig på att uttrycka dessa till dig och välj att tro på det!

isabelle: Hej! Jag har ett par tvillingkillar (enäggstvillingar)på snart tretton år som har det svårt att ha självkänsla själva utan varandra. De har byggt upp en relation där de hela tiden kan bolla tillbaka på varandra. De har dessutom haft det tufft i skolan med läs och skrivsvårigheter och deras självkänsla har legat i att spela lite pajas i stället, samt att hävda sig på bästa sätt. Hur klär vi föräldrar av dem sina negativa roller i vardagen och där de kan stärkas utan att hävda sig? För övrigt så är de idrottskillar som hela tiden jämförs med varandra i dagens samhälle (man lär prestera det bästa för att bli uttagen till ishockeymatcherna). Kan jämförelserna av prestationerna ha utav betydelse? Mycket tacksam för svar
Jana Söderberg: Hej! Mitt spontana svar är att skapa ofta förutsättningar där killarna kan vara ifrån varandra genom olika fritidsaktiviteter, att välja olika skolklasser och tillbringa ensam tid med varje barn. Det viktigaste just nu verkar vara att bygga en egen JAG-upplevelse innan de kan arbeta med olika rollbeteenden. Bekräfta ofta vad ni ser hos dem utan att dömma. T.ex. Säg att du såg att de skojade bort en situation som kändes obehagligt, för att ge dem en bättre medvetenhet om sig själva. Sedan kan ni diskutera mer konstruktiva roller. LYCKA TILL! Varma hälsningar, Jana

nancy: Min son har så höga krav på sig själv, eller rättare sagt, när han är osäker på något, så är han övertygad om att han inte kan, utan att försöka. Det går nästan inte att övertyga honom om att han åtminsstone kan försöka. Vad kan jag göra åt detta.....?
Lennart Matikainen: Kolla om du själv har höga krav på dig....Ta tid att samtala och lyssna på honom i detta. Ställ frågor om hur han mår och fortlöpande uttryck merom hur underbar han är som ha ÄR! Berätta gärna om din egen erfarenhet av prestation och försök hjälpa varandra i att tillsammans skapa regler för hur ni kan arbeta fram uttrymme för tid i mindre stress.

förälder: Min dotter slutade med fotboll redan i 12 års ålder pga hon fick spela så lite jämfört med de andra klasskamraterna. Vad gör det med våra barn? Vuxna visar barnan tidigt vilket värde de har. Vi kan inte tro då att barnen behandlar varandra bättre än vad vuxna behandlar barnen. Vilken syn har Ni. tack
Lennart Matikainen: Ja detta är tyvärr ett vanligt problem och det är viktigt att föräldrar berättar att de ser detta. Det är inte fel på barnen att de inte får rätt stöd, så hjälp till med att vara mned och vägled barnet till en annan aktivitet. Ni ska också kunna ställa krav och ha insynd med lagledare att ni önskar mer gott samspel med de unga. Hon var uppnebart i fel lag!

Lillemor: Är det OK att föräldrar lämnar barnen på dagis när de själva har semester? Vems behov går först - föräldrarnas eller barnens? Detta förekommer i vart fall i storstäder och försvaras av bl a Malin Alfvén, som är flitig expert i radio&Tv.
Jana Söderberg: Hej! jag håller nog med malin och tycker att det är mycket viktigt att ni som föräldrar ser till att ni har det bra för att kunna behålla gladjen i föräldrarollen. 1-2 egna semesterdagar innan sommarlovet börjar kan göra en stor skillnad för hela familjesemestern. NI själva kommer att känna var gränsen går. Fördela enstaka lyxdagar under hela året bara för parrelationen. Barn behöver också känna att vi vuxna har egna behov. Lycka till! Kram, jana

Tove: Hej Jag arbetade på ett läger för barn med ADHD Ledarna lyfte systematiskt fram barnens brister, så som bristande koncentration eller motorik och förlöjligade framför vänner o vuxna. Vad grundar de sin pedagogik på? Är det endast fysiskt våld som är olagligt?
Lennart Matikainen: Det så trist att höra hur det negativa får vara med när stöd ska ges. Misshandel är även psykiskt och ska anmälas! ALLA unga är lika värda och alla vuxna ska vara mogna att värdera alla utefter detta!

Nina: Vår son, 7 år, mkt empatisk och emotionell, tycker vi har en relativt bra självkänsla och verbalt kan använda orden stopp och sluta när något annat barn går för hårt fram, verbalt eller tyvärr som vissa barn rent fysiskt går till angrepp utan orsak. Men, om någon fysiskt går för hårt på är det svårt att veta hur vi som föräldrar skall lära honom försvara sig. Vi har ju lärt honom att inte ge igen, men i vissa fall känns det som om han måste få ge igen, när barn inte alltid slutar när de hör orden stopp och sluta. Han ska ju inte behöva stå och ta emot andras frustration. Vad gör vi som föräldrar? Säger vi att det är okej då att ge igen??? Tacksam för svar!
Lennart Matikainen: Jag själv som gammal elitidrottare inom kamp och kraftsport tränar ibland unga i självförsvar. Alla har rätt att sätta en gräns fysiskt när det verbaka inte duger. Många föräldrar har sett till att deras unga i samma läge börjat med kampsport, inte för att de ska lära sig slåss, men kunna försvara sig. Barnen brukar då utstråla detta och ingen vågar ge sig på. Bara den unge VET att denne kan försvara sig, räcker långt!

Jerzy: Bara en fråga Programledaren sa att en dokumentär om självkänsla skulle visas i kväll 20:10?kan inte hitta den i programtablån nånstans eller har jag fattat fel tid eller dag?
Moderator: Den visas 20:00 i TV4 Fakta!

Christina: Om ett barn inte kan ta till sig all uppmuntran och feedback som ges, utan bara svarar med "det säger du bara för att du är min mamma/pappa" - vad gör man?
Jana Söderberg: Hej! Prova att repetera det barnet har sagt så här: "Så, när jag säger det här till dig så tror du att jag bara säger det för att du är mitt barn och att jag inte menar det?" Sedan kan du vänta en stund och bara säga om det. "Naturligtvis är jag extrastolt över dig för du är mitt bárn. Och just för att du är mitt barn vill jag ge dig feedback. Men en sak vill jag att du vet. Det jag säger menar jag verkligen..." Prova om ett sådant kommunikationssätt gör en skillnad. Annars kan du bara prova att berätta för ditt barn vad du observerar när du ger komplimanger. Dvs. att du ser att barnet inte vågar lita på din bekräftelse. jag önskar lycka till! kram, jana

Jim: Kan minnas att alla utom en i min klass hade skilda föräldrar hur tror ni det har påverkat "min" generation?
Lennart Matikainen: Förr skilde man sig inte - numer "vågar man det". Det var nog inte bara på gott att leva ihop förr! Idag kanske människor ger upp för lätt istället. Så båda lägren är på gott och ont!

Monica, Lund: www.adressen om gratis coaching verkar inte stämma. Vilken är den rätta?
Moderator: Den rätta adressen är alltså http://www.punktkomhem.se

Orolig mamma: Hej! Min son är 16 år och har tidigare varit en riktig sportkille. Hållit på med fotboll och hockey. Han har nu valt att slut pga att han inte är intresserad att satsa så mycket som krävs på denna nivå. Nu lägger han istället all sin energi på att sitta framför datorn. Först var det bara spelet WOW som tog hans tid. Nu är det även musik, filmer, msn, face book, etc. Han pratar med kompisar medans han spelar på datorn. Men för övrigt är det väldigt lite som han träffar andra. Större delen av hans tid förutom skolan är framför datorn. Han är också väldigt skoltrött. Kan detta problem vara ett uttryck för att han han låg självkänsla? Hälsningar från en orolig mamma
Lennart Matikainen: Hej - att han vaäljer att sluta är hans val. Tyvärr kan det då bli för mycket passivitet eller mentalt gödsel med dator. Vi får acceptera att det finns mycket stimuli på gott och ont i dagens dator-värld. Men stimulera hans självkänsla, genom att visa att du bryr dig, berömmer honom för den han ÄR och berättar vad du känner och upplever. Säg att du förstår hans behöv av WOW m.....men säg också att du vill ha balans. Han får köra, men mer begränsat och erbjud andra samaktiviter pratstunder tillsammans.

Karina: Jag är en av de få som utbildar mig till EQ lärare just nu, och får betala min utb själv. Jag arbetar på en förskola utanför eskisltuna där vi arbetar med EQ dagligen och även med EQ dockorna -det syns resultat på en gång :) Att kunna tala om redan som liten hur/vad man tycker och tänker är HELT rätt - men sen när de kommer till skolan så får de INTE säga någonting. skolan behöver ändras. Jana - jag var på Statt i Eskilstuna och lyssnade på dig .du var kanon. För att en bra självkänsla så behöver man kunna sätta ord på vad man känner därför tycker jag LIVSKUNSKAP -EQ är viktigt redan ifrån förskole åldern. Kämpa på jag är med er. Ska ner på ett ALOPECIA läger för barn och prata om självkänsla och kännslor som man har när man är sjuk,både till barnen och även föräldrar. Vet ni någon bra saga om känslor?
Jana Söderberg: Hej! tack för dina fina ord. Självklart kämpar vi vidare. Angående känslor,jag vet inte om du fick boken Våga vara. Där finns en bar saga kring ilska och vrede. Alternativt kan man arbeta gestaltande övningar som teckningar för att arbeta med känslor. Om du inte har boken så kan du gå in via min hemsida www.janasoderberg.se och beställa en via mailen. Skriv i så fall TV4 som kod så skickar jag en gratis till dig! Lycka till! Kram, jana

Gunnel Granströ: Mycket känsligt och svårt! Min son, utsatt för övergrepp av sin far vid 10-års ålder, nu 16, blev inte rättssak, ord stod mot ord /far/son). vi gick på BUP 2 år. och han fick lära sig säga nej!!! Han kännde sig inte trodd, tappade tillit till vuxenvärlden trots att både polis och åklagare bedyrade att de trodde honom, Nu isolerar sig, svårt med kroppskontakt, svårt att lita på vuxna, självkänsla utåt men inte inuti (min tolkning) Psykologen menar att vi ska vänta ut det hela. Ska jag söka hjälp för honom eller? (Verkar som detta är mycket tabu, när det inte blivit någon dom)
Lennart Matikainen: Jag har sett detta förut - där den unge får ta smällen. Jag tycker att man aldrig ska vänta ut! Det ska vara stöd och det finns gratis coachning för unga. Gå in på www.punktkomhem.se för kontaktdata! Lycka till!

Annica: Hej, jag har syskonbarn som jag ser mår dåligt. Skulle vilja hjälpa till men hur gör man utan att stöta sig med föräldrarna. Det blir direkt kritik mot hur de uppfostrar sina barn. De tar alltid den enkla vägen och är sällan konsekventa + att de ofta tycker olika i hur man uppfostrar sina barn, de motarbetar varandra i stället för att stötta varandra. Har en god relation med både barnen och föräldrarna. Skulle så gärna vilja hjälpa till men vill inte riskera min relation till min syster. Kan inte bara passivt titta på! Ska jag hålla mig utanför eller ska jag lägga mig i?
Lennart Matikainen: Lägg dig i på rätt sätt: Gå inte på föräldrarna utan visa syskonbarnen hur man kan vara som gid vuxen. Ge dem dig som förebild, genom att erbjuda tid, ta med dem, lyssna, lek, prata och låt dem få känna trygghet i dig. På så vis kommer de själva på och kan börja sätta gränser hemma. Förebilda och ge din del av en god bild, men aldrig genom att du förtalar deras föräldrar. Bara var, lyssna och låt dem berätta om de vill!

nancy: Tack för svar! En annan sak som jag är lite orolig för, är att min son är ganska mörkrädd, och vill helst inte sova i sitt eget rum. Av detta följer också att han inte vill sova hos kompisar, eftersom han säkert att han skulle vara otrygg på natten. Han är 9 år. Vad kan jag göra för att hjälpa honom med detta?
Lennart Matikainen: Prata med honom i förståelse om detta och fråga hur han önskade ha det. Genom att som vuxen avdramatisera det hela och tala om sin egen upplevelse kan den unga påverkas positivt. Man kan träna sig tillsammans, genom att sitta i lite mörker ihop och han får beskriva sin upplevelse i detta. Fråga om han vill träna bort det med dig och gör "mörkerövningar" ihop....

Eva: Hej! Jag arbetar som förskollärare sen 13 år tillbaka och jag är inte alls förvånad att många föräldrar idag är osäkra i sin föräldraroll. Samhället tar ju bort föräldraansvaret för föräldrarna redan när barnen är små. För att få plats på förskolan "måste" barnen placeras redan vid 1 års ålder. Eftersom det är så viktigt att skaffa en hög materiell standard så "måste" båda föräldrarna arbeta heltid, vilket innebär uppemot 50 timmar/v på förskola. Vansinnigt! Sen är det ju också klart att barn som får syskon måste vara kvar på förskolan medan nya syskonet är hemma med ena föräldern. Hur byggs relationer när man aldrig träffs? Såklart orkar man inte ta en konflikt med sitt barn som man i bästa fall träffar en timme innan barnen ska lägga sig. Hur gör man då som förälder när barnen plötsligt är tonåringar och det verkligen blir meningsskiljaktigheter?
Jana Söderberg: Hej! Ja, du har rätt. Det är observationer som speglar utvecklingen i samhället. Samtidigt som jag träffar många otroligt engagerade föräldrar som går till föreläsningar, läser många böcker och verkligen vill möta sina barn. jag har aldrig förr sett så många deltagande pappor i föräldrarollen som idag. Så, det finns å andra sidan många positiva trender också. Men det jag rekommenderar ofta är att möta barn i sin vardag. Var med minst en gång per termin i skolan, satsa inte på "kvalitetstid" utifrån ditt perspektiv genom att måste leka med barnet utan var bara närvarande med ditt barn när ni ses. Lyssna mer vad barnet har att säga! Hälsningar, jana

: Min son som är 18 år har hoppat av gymnasiet för han trivs inte i skolmiljön. Nu sitter han hemma,han är väldigt blyg,osäker och har svårt för förändringar. Hur ska vi göra för att peppa honom,hur gör man med utbildning som är så viktig idag när han inte mår bra i skolan?
Lennart Matikainen: Undvik att peppe, utan gå in mjukt, lyssna och ge plats. OM han behöver stöd finns gratis coacher han kan få egen tid med. Fråga om han vill bli starkare och låt honom berätta om sina rädslor och längtan. Ställ öppen fråga om han vill ha stöd och berätta att det finns. Kika in på www.punktkomhem.se där ni kan ta kontakt. Han behöber hjälp med självkänslan och behöver få hjälp i det!

Annika: Jag har en flicka som fyller sex år om några veckor. JAg försöker ge allt jag bara kan till henne. Problemet är ju att jag själv har en dålig självkänsla. Har alltid fått höra hur dålig jag är på grund av att jag har en missbildning i ansiktet. Hur kan jag ge henne en bra självkänsla med mina egna effarenheter i bagaget?? /A
Jana Söderberg: Hej! Prata med henne om dina känslor och din ambition att ge henne allt du kan. Berätta att det inte alltid är lätt och se framför allt till att du kan avlasta dig själv genom att ge henne värdefulla vuxenrelationer med trygga vuxna som ser henne. kanske har du en väninna som du kan be om att ge lite extra stöd eller prata med pedagogerna i skolan om hur ni gemensamt kan hjälpa henne. Sedan är jag inte säker att din flicka är otrygg bara för att du är det. Titta på henne och unna dig att vara stolt över allt du ger henne. Du är precis den mamma hon behöver! Lycka till! kram, Jana

Lilja: Jag skulle vilja att ni höll ett program hur man kan utvecka sin självkänsla. Min mamma har inte bra självkänsla och hon säger att jag inte har bra självkänsla beror på att hon alltid "krävt" / tyckt att det varit bra när jag gjort saker som varit svåra/varit duktig men haft svårt för att ge kramar och säga att hon älskar mig för den jag är. Nu ska jag snart själv ha barn och tvivlar på att jag kan ge barnet bra självkänsla. Självförtroende: Visst, men självkänsla. Hur kan man vara nöjd med sig själv när man ligger på ett sjukhus och inte ens kan sköta de mest basala saker som tex äta, gå, borsta tänderna eller prata? Skulle vara tacksam om ni kan svara mig på det. Tack på förhand! Må så gott! Sonja
Lennart Matikainen: Din mamma har en isnikt och ber om ursäkt genom att erkänna sina brister. Du väljer om det ska drabba dig, eller om du kan förstå att din självkänsla beror på det din mamma erkänt! VÄLJ OM! Börja lyssna på vad du vill tycka om dig. Jag brukar rekommendera människor att ta tid varje dag och lyssna på alla positiva budskap man längtar efter - skriva ner dem, läsa upp dem högt för sig själv gärna framför en spegelt. DU ärden viktigaskte människan i ditt liv - lär dig älska dig! Se det som är gott med din mamma och allt du faktiskt upptäckt tack vare henne....även negativ lärdom är en lärdom! Försök se detta och hitta positiva saker att säga till din mamma ...trots allt, så gördu allt du kan!

Ingvar Eriksson: Borde inte skolan ta på sig uppgiften att motivera/ lyfta barnen, med rätt inställning kommer man ju ängre i både skolan och övriga livet. Många föräldrar saknar ju ork eller kunskap.
Jana Söderberg: Hej! Mycket viktig fråga. Absolut ska skolan lyfta barnen och motivera till att lära sig, prova på och växa som person. Men det fungerar bara om föräldrar och skolan samarbetar. barnet måste känna föräldrarnas intresse för skolarbetet, behöver svar på varför kunskap är viktig i livet och känna motivation hemifrån när det känns tungt. Livskunskap skulle vara ett bra komplement till den vanliga kunskapsförmedlingen, men vi föräldrar behöver finnas hela tiden som bollplank och stöd. Lycka till! Hälsningar, Jana

Monica, Lund: jag har en 22-årig son med låg självkänsla. Har varit utsatt för kränkningar som barn. Finner inte sin väg i livet flummar framför datorn, arbetar inte, vet inte vad han vill göra med sitt liv, röker hasch. Bor hemma och jag vet inte hur jag ska sätta gränser.. Vad kan jag göra?
Lennart Matikainen: Ta tag i honom och erbjud att sätta regler ihop. Han är vuxen nu och du är medberoende då du har honom där. OM han ska bo hos dig, så måste du sätta krav i det goda. Tala om vad du ser och vad du önskar! Bjud honom att tala om vad han vill ha i det goda, men sätt en gräns för vad du inte accepterar längre. Om du erbjuder gått har du rätt att kräva gott!

Sofi: har en fråga, Vår dotter blir 14 och hon blir så ledsen för hur hon ser ut ibland att hon låser in sig på toaletten. jag få komma in efter en stund.Det är alltid att hon tycker att hon är för tjock. Vi säger att hon inte är det öch hon har alldrig blivit retad i skolan.Hon har en kusin som har anorexi. Hur kan man förklara det för henne och hur ska vi prata och bemöta tjejen som har anorexi?
Lennart Matikainen: Ni kan enbart förebilda genom att fortsätta uttrycka hennes värde som hon ÄR. Erbjud tid att lyssna, var närvarande, ge plats och närhet. OM hon ändå fortsätter så erbjud henne en gratis coach som bara blir hennes...www.punktkomhem.se har kontaktdata

iNGER: Hej! Jag har en dotter på 12år som har haft det jobbigt att gå till skolan och att bli kvar hela dagen. Hon får en känsla säger hon och blir ledsen och vill hem. Hon är inte mobbad eller så. Hon skulle till högstadiet i fredags men det gick inte hon blev ledsen och ingen lärare från hennes skola skulle vara med så det slutade med att jag som förälder fick följa med hela dagen. Hur ska jag göra för att hon ska våga ta för sig och få mera mod och trygghet. Vi har pratat med skolpsykolog och hon pratar en gång i veckan med henne. Hon har allergi och astma och har svårt att få träna på att vara hemifrån och sova över vid kompisar eftersom de har djur hemma. Hon blir orolig ibland när hon ska iväg och litar inte att hon klarar sig själv. Vill helst att mamma ska komma. Hur ska vi träna henne till att bli starkare och våga. Vet inte hur hon ska klara hösten på högstadiet när det inte gått nu i hennes gamla skola? Orolig mor.
Jana Söderberg: Hej Inger! vad säger din dotter när du ställer henne dina frågor? Vad har hon själv för idéer om konkret stöd som hon behöver? Det är viktigt att hon blir lika engagerad i frågan så att inte ni försöker fixa hennes liv och hon abdikerar som offer. Diskutera gemensamt frítidsaktiviteter som hon kan göra för att möta andra ungdomar. Kolla om det finns föräldranätverk för barn med asthma som kan ge tipps och inspiration. Var med i skolan men gör upp en planering och sätt mellanmål så att hon suksessivt får en positiv referensram av situationer som hon klarade själv. Jag önskar er varmt lycka till! Kram, Jana

robert: hej hur skall jag agera när min 15 mån son blir arg när han inte får behålla saker som han vill ha eller vi måste gå in men han vill inte osv. Jag vill inte förstöra hans vilja drivkraft så jag vill hitta balansen
Lennart Matikainen: Ge honom tidd att reagera men backa inte för det. Tala om vad som gäller och lägg en hand på honom mjukt när han reagerar och visar sin vilja! Men fortsätt sedan i eget beslut ändå och berätta mjukt varför detta beslut gäller. Han har rätt till sn vilja och uttrycka sig, men ni ska ändå hålla ramarna!

Greger: Min son har på senaste tiden börjat uppträda agresivt både mot mig och hans mor, har det något med hans självkänsla att göra?
Lennart Matikainen: Han har ilska i sig och vill få ut den. Det faller då alltid på föräldrar - en fort av frigörelse. Han har rätt att vara arg, men inte hur som helst. ta tag i situationen och säg att ni erbjuder möjligheter till ilska. Många har hängt upp boxsäck dit man tar ilskan och våga sätta reler för att rikta ilskan åt ett bestämt håll. Viktigt att ni också då gör likadant! Självkänsla handlar om att vara i sina känslor, så ilskan är OK men inte riktningen.

Jerzy: Om barnet har varit utsatt för mobbing i skolan som tryck ned självkänslan.Hur kan man hjälpa på bästa sätt om skolans resurser inte har nått ända fram finns det andra verktyg att ta till.Snälla ta upp denna fråga demn är viktig för mig.
Jana Söderberg: Hej! Nu vet jag inte hur gammalt ditt barn är. Men det är viktigt att barnet får sätta ord på det som har hänt och framför allt på sina känslor. Först när barnet ger utlopp för sina känslor och inte låsar in dem så kan han/hon hitta vilja och kraft till förändring. Tveka inte att söka professionell hjälp, en samtalspartner (terapeut, mentor eller en annan vuxen som barnet litar på) som barnet kan möta för att komma vidare. Det viktiga är att barnet själv vill. Vi kan inte fixa livet åt dem. Avlasta dig själv och försök inte vara terapeut och den enda samtalspartnern. Lyssna och finns där - det räcker gott! Jag önskar dig lycka till! Kram, Jana

Tindra: Min dotter, 10 år, har inga kompisar i skolan. Hur mycket hon än försökt och försöker så är det ingen som bryr sig om henne vilket har lett till att hon numera hatar sina raster. Läraren är medveten om problemet, EVK är på gång. Men vad ska man göra när det favoriseras i klassen. Som förälder är det känsligt att påpeka för det kan kanske bli mer komplicerat för barnet. Hon vill heller inte ta sig för med någon fritidsaktivitet. Har ingen kommunicering med pappan då jag gett upp den biten. Jag försöker ge henne självkänsla men känner att jag inte räcker till ibland.
Lennart Matikainen: Det är svårt när våra må står ensamma. Viktigt att du bekräftar henne och att samtal sker med lärare. Skolan har ett ansvar att lära ut om detta, vilöket man ska kräva som förälder. Stöd henne och söätt krav på skolan fortsatt.
Moderator: Nu måste vi tyvärr börja avrunda chatten. Tack till Lennart och Jana som har svarat på alla frågor!

Lennart Matikainen: Tack alla ni för era härliga frågor! Nu stänger chatten, men jag hoppas ni kan ta del av alla svar och hitta rätt. Titta gärna på TV4 fakta kl 20 ikväll där ni kan få fler tips av oss! Bästa hälsningar/Lennart

Lillemor: Till Malin Alfvén! Håller du fast vid det du sade för c:a 3 år sedan att det var OK att föräldrar lämnar in sina barn på dagis under sin semester? Stärker det barns självkänsla?
Jana Söderberg: Hej Lillemor! Nu är inte Malin här. Men jag håller med henne att det är viktigt att vi vuxna se till att vi har en bra parrelation för att orka vara bra föräldrar. 1-2 "relationsdagar" innan sommarlovet kan göra en enorm skillnad för hela familjelovet. Eller några lyxdagar under höstens stress kan vara värdefulla investeringar! Ni kommer att känna var gränsen går. Jag önskar varmt lycka till! Kram, Jana

Jerzy: Hej jag undrar hur mina 2 döttrar kan bli mer aktiva.De har svårt att engagera sig var för sig och har ett fåtal kamrater och ingen hobby att utöva.Vi föräldrar arbetar oregelbundna tider.HAr ni några tips för soo?
Jana Söderberg: hej! Det här är svårt att bedömma utan att vara insatt i er familj. Ett tipps kan vara att lyfta dina tankar under en middagsmåltid och bestäm er för att under tidsperiod (t.ex. 3-4 veckor) inte vara drivande i frågan. Ibland kan föräldrarnas överengagemang leda till en förlamning hos barnen. Integrera t.ex. alla i städningen, i semester- eller helgplaneringar så att ni ändå tvingar barnen att ta ansvar. Viktigt är också att tänka på att inte projicera egna behov (antal vänner, sociala nätverk, aktivitetesnivå) på barnen. De är helt egna individer. Jag önskar varmt lycka till! kram, Jana