När Kikki Danielsson var fem år gammal blev hon fosterbarn hos Ture och Alba. Då hade hon redan varit placerad hos Tures syster Greta som hade svår migrän och helst ville att hon skulle sitta still på en stol med en docka.

- Det blev ett trauma när barnavårdsnämnden kom och slet mig ur min pappas armar. Jag klamrade fast mig kring pappas hals. Det fick dra mig bort från honom och satte mig i bilen. Jag skrek och bankade hela vägen i bilen, men sedan är det svart. Jag kommer inte ihåg någonting förrän jag satt på den där stolen hos Greta.

Hos Malou berättar Kikki om sorgen av att ha blivit bortvald och om hur hon alltid undrat varför hon blev bortlämnad, när hennes mamma behöll hennes bror. Kikki tror att hennes uppväxt har påverkat henne mycket.

- Jag har dumpat killar snabbt. Jag har isolerat mig. Jag har ingen som jag umgås med här i Bollnäs. Efter skilsmässan känner jag mig inte hemma här, bor bara kvar för barnens skull. Jag har alltid trott att jag måste vara alla till lags annars tycker de inte om mig.