Erik: Tack för din berättelse. Verkligen starkt! Ingen vill tala om sorg efter den "akuta" första perioden, både min far och en kompis make har dött i förtidig ålder nyligen, (inte självmord, men plötslig chockande död) folk pratar vänligt en tid och sen är det över. Sorgen får inte synas för att inte störa andra. Men hur hämtar du din kraft, varifrån tar du styrkan att gå vidare?
Lisa Olveby: Tack.' Jag har försökt att prata hela tiden, att vara öppen med det som hänt, sökt mig mycket utåt för att få hjälp, nästan tvingat folk att lyssna på mig.

Sofia: Du är en stark kvinna Lisa . Stå på dig ! Vi alla är bakom dig . Kampen går vidare . Själv har man vart med om självmord två gånger . Först min pappa 2001 och nu mina barns pappa 2007 . Men dom har vi aldrig märkt nåt på . Hur kommer det sig , med två livnadsglada människor ? systemet är sjukt idag . Inte mycket hjälp. En präst och kriscentrum . Tack på förhand / Sofia
Lisa Olveby: Tack för dina ord. Det är samma för oss, en präst som kallades in på akuten, sen har vi fått sökt hjälp själv, skulle vilja att sjukvården bara hade hört av sig någon gång efter det som hänt. Sök info och hjälp via nätet, där kan det finnas mycket hjälp att få.

Caroline: Hej! Tack Lisa för att du så starkt berättade om din dotter! Jag lever med den här oron hela tiden. Min dotter har skurit sig mycket för ett par år sedan men kommit på att det inte är fint.... Hon verkar fortfarande deprimerad och jag vet inte hur jag ska kunna hjälpa henne eftersom hon inte vill prata med någon utomstående. Det är tungt! Hon är fortfarande självdestruktiv i mångt och mycket. Jag älskar ju henne sååå mycket. Tack igen, och jag fattar inte hur du orkar!!!
Lisa Olveby: Tack. Måste orka, vi har inget annat val, har ju flera barn som jag måste finnas för. Jag hoppas att din dotter får hjälp, gå på din magkänsla och kräv hjälp. Jag hoppas verkligen det vänder för er.

M: Jag har ingen fråga, men jag vill bara säga att jag känner med dig. Jag känner så väl igen din berättelse om behandlingen/bemötandet på BUP, har själv (som patient) blivit bemött så då jag mådde dåligt. starkt av dig att vara med i tv. All lycka till i livet önskar jag dig. kram
Lisa Olveby: Tack för din respons. Kram

Carolinaa: Jag behöver hjälp . jag har vart mobbad , utfryst ett tag nu . kan inte sova längre om nätterna . jag har funderat på självmord . vad ska jag gööra ?
Ullakarin Nyberg: Det låter som att du har det svårt och då ska man alltid prata med en vuxen. Ibland kan det kännas som att det är omöjligt att sätta ord på hur man mår, men de flesta som försöker prata märker att det hjälper. Om du inte kan prata med dina föräldrar kanske det finns någon annan vuxen som du känner förtroende för, tex i skolan? Om du vill ha kontakt med en professionell person kan du titta på vår hemsida, www.ungaisorg.se, där finns länkar till olika ställen där man kan få hjälp. Lycka till

Maria: Starkt av dig Lisa att berätta om din dotter! Jag och min dotter kämpar för hennes överlevnad efter ett självmordsförsök där hon svalde nästan 300 tabletter. Varje dag är en kamp där jag är konstant rädd att förlora henne.....
Lisa Olveby: Jag förstår din rädsla fullt ut, jag hoppas min berättelse kan få upp ögonen för många. Jag hoppas verkligen att du en dag kan få släppa din rädsla och att din dotter mår bra fullt ut.

Elisabeth: Känner med dig. Stor kram
Lisa Olveby: Tack

Jimy Nejd: Hej Lisa! Jag undrar om BUP är anmälda för att de inte gav er rätt hjälp.
Lisa Olveby: Hej. Ja de är anmälda, kuratorerna fick varsin erinran i hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd. De överklagade och länsrätten hävde deras erinran. Vi överklagade till kammarrätten men kom inte längre. Verksamhetschefen är anmäld til hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd och än inget svar.

Marianne Anders: Hej LIsa! Träffade dig på FEBE i Stockholm i samband med att ni startade er grupp. Jag blev starkt berörd av din berättelse och tacksam för att du sätter ord på så svåva saker. SJälv förlorade jag min son Markus 21 år, inte i självmord, men det fanns andra tråkiga omständigheter omkring, bland annat alkohol och droger. Jag sökte mig till FEBE för att finna en väg att hjälpa andra, Så blev det inte för mig. Saknar idag forum för att få prata om Markus, min sorg, omständigheter omkring. Han finns "liksom" inte för andra, det gör mig så ledsen. På vilket sätt håller du din dotter vid liv och i vilka sammanhang? Stor kram från Marianne
Lisa Olveby: Jag har hennes hemsida www.lisa.dinstudio.se och jag skriver mycket på min blogg http://blogg.aftonbladet.se/mammatill3

Pia: Lisa! Otroligt starkt och bra av dig att ta upp det här! Se till att DU och din familj får hjälp, ni har fått lida alldeles fullständigt onödigt mycket! Och du ska ha hjälp, för du har så mycket mer att ge därute. Kram på dig, och stort tack för att du delar med dig! Från en som har studerat mycket om just detta, och som har erfarenhet oxå..
Lisa Olveby: Tack. Vi kämpar på för att överleva denna nya familj vi tvingats bli. Kram

Johanna: Hej! Jagh ar en fråga till Ullakarin Nyberg, jag undrar om självmord är ärftligt. Min farfar försökte begå självmord tre gånger när han levde. Jag är nu 30 år och kan känna mig lite nedstämd ibland och har ångest, men är inte deprimerad. kan det finnas en heriditet för mig att begå självmord eftersom farfar försökte? Tacksam för svar!
Ullakarin Nyberg: det är en viktig fråga. Det finns en ärftlighet för självmord som är oberoende av psykisk ohälsa tex depression som ju också kan vara ärftlig. Man har sett att det är dubbelt så vanligt att anhöriga till personer som tar sitt liv själva avlider i självmord. För din egen del tycker jag inte det låter som att du behöver vara orolig, tvärtom är det bra att vara medveten om risker om man själv skulle drabbas för då ökar chansen att man söker hjälp. Det är aldrig så att man tar sitt liv helt utan att själv vara medveten om att man mår dåligt, om man får självmordstankar ska man alltid söka hjälp och det finns bra hjälp att få. De flesta som tar sitt liv lider av en depression, det är därför självmordstankarna uppstår

Annica: Hej Lisa! Vilken otroligt vacker dotter du har! Du har inte kunnat gjort mer, men tänk om ni fått hjälp i tid.. Du är världens bästa mamma låter det som! Var rädd om di och din familj och tack för att du berättar! Kram Annica
Lisa Olveby: Tack för dina varma ord. Ja nog är hon vacker allt, men ändå så såg hon ned på sig själv, jag hoppas verkligen vi har gjort allt vi kan. Kram

Arbetskamratern: Hej Lisa! Du skötte dig bra. Alla hälsar från sömn/avd 7
Lisa Olveby: Tack så mycket kära vänner, såg ní hälsningen.

Biggan: Du är en stark kvinna som orkar gå igenom det du har gjort, jag hoppas att du får all hjälp som du behöver, Det är du värd.. Stor kram på dig
Lisa Olveby: Tack, jag försöker verkligen ta för mig av den hjälp som jag lyckas finna själv. Kram

Mamman: Tack Lisa för att du berättar. Jag grät när jag hörde dig berätta, lever själv med en ständig skräck och ångest att min dotter en dag ska "lyckas". Hon har levt med depression, ångest m.m i fyra år och har kontakt med öppenpsykiatrin, har även under sommaren varit inlagd under 9 veckor efter ett självmordsförsök. Önskar även att vi anhöriga vart erbjudna stöd och hjälp när en närstående mår så dåligt, vi lever i en ständig sorg, ångest och oro. Man undrar ständigt vad/hur man ska göra för att hjälpa sitt barn. Hjälper jag för mycket? Ställer jag för höga krav? Det är en evig balansgång där man inte vet om man gör rätt. Psykiatrin behöver mer resurser!! Något måste göras när så många unga människor mår så fruktansvärt dåligt. Återigen ett stort tack för att du ger oss anhöriga en röst.........
Lisa Olveby: Tack, stå på dig, ni har rätt att få all möjlig tänkbar hjälp, det är våran rättighet som människa. Jag hoppas verkligen att det vänder för er. Kram

Victoria: Lisa!!! Vilken enorm styrka du måste ha som vågar gå ut i tv och berätta om din dotters själmord! Jag är helt imponerad och saknar ord!!!! Tråkigt nod är det ju så himla tabubelagd med självmord. Jag har oxå en vän som tog sitt liv och ingen pratar mer om det och nu har det gått 5 år sedan. Men inom mig har jag fortfarande många frågor och funderingar som jag inte törs prata med någon om. Efter att ha hört dig i tv nu kanske jag tar mod till mig och pratar om detta! Vill bara önska Lycka till med dina verktyg du får hon den du pratar med (psykolog el. kurator) och hoppas ni håller ihop som familj!!!
Lisa Olveby: Vi jobbar på att hålla ihop som familj, det är svårt för det är en ny familj vi skapar men vi måste. Kan jag med mina ord förhindra en enda att råka ut för detta så har hon inte dött förgäves.

Anita: Hej! En mycket stark berättelse om din dotter, blev mycket berörd. Önskar allt väl i livet för dig och familjen. En stor varm Kram.
Lisa Olveby: Tack för kramen.

My: äntligen slut på skam till själmord. Alltid denna tystnad å kamp, men för oss med barn så måste vi väl kunna ändra på systemet. Tack.
Lisa Olveby: Det hoppas jag också, det ska inte vara skam att ha råkat ut för självmord.

-: Hej! Väldigt gripande historia. Jag har en fråga till Ullakarin. Jag har själv mått väldigt dålig under en lång tid. Med självmordsförsök osv. Det hela började med att jag blev mobbad av mina lärare i högstadiet. Nu går jag i gymnasiet, men har svårt att släppa det. Jag har gått till kurator i skolan, vilket inte hjälper särkillt mycket. På bupp är det över ett års väntetid. Finns det något annat ställe man kan vända sig till där man kan riktig hjälp snabbt? Något ställe som inte efter en viss tid nästan tvingar en till att må bra. Ha det bra!
Ullakarin Nyberg: Många unga som gör självmordsförsök har en historia av mobbing bakom sig. Det är väldigt positivt att du försöker få hjälp och oacceptabelt att det ska ta så lång tid. Det finns privata alternativ till BUP, men då kostar det ju pengar. Jag tycker att du ska ta kontakt med BUP igen och säga att du inte orkar vänta så långe, finns det någon vuxen som kan hjälpa dig att tjata? Enligt vårdgarantin ska man inte behöva vänta långe på att träffa en specialist och det kan ni hänvisa till. Det kan vara svårt att själv ringa och tjata så be kuratorn på skolan att hon hjälper dig. På vår hemsida www.ungaisorg.se finns adresser till olika ställen dit man kan ringa för att få råd och hjälp. Lycka till

mogge: jag undrar vart jag kan vända mig som vuxen om jag har barn och familj..och väldigt starka tankar om att skada någon annan så jag får ta ansvar och då kanske få hjälp inom psyk...tack lisa för att du väckte min tanke om hur den anhöriga känner sig!
Lisa Olveby: Vänd dig till psykiatrin i din kommun, din vårdcentral eller något, berätta för någon hur du känner.

P: Jag jobbar på en akutmottagning o ser så ofta många som mår så dåligt o inte får någon hjälp på psykmottagningen o kommer till oss. Vi tar kontakt m psyk o många gånger så tar dom inte emot dessa som mår så dåligt. Detta är så fruktansvärt. Psykvården måste bli bättre, o att vi pratar öppet om just självmord.
Ullakarin Nyberg: jag håller verkligen med dig, vi måste agera mycket snabbare och ägna mer tid åt att ta emot de som söker vår hjälp istället för att slussa vidare till andra instanser.

socionom/psykot: såg tyvärr slutet. är hemma själv med dottern 15år som inte går i skolan, skära sig, ätstörning.... Har gått sååå många rondar med sjukvården och med min utbildning ser jag vilka och var de stora brister finns. Pga dessa brister mår hon sämre än om vi hade fått rått hjälp från början. Ekonomi krassat, relationer runt om oss ansträngd eller krassat. Hade jag inte haft min utbildning och bättre vetande hade hon troligen varit död idag. Vi kämpar vidare för att få ett slut på hennes lidandet och vi tvinga på oss den vården vi ska ha! Mitt hjärta går ut till Lisa. Din berättelse om din dotters öde kommer att rädda många andra unga liv. Det är något som hon säkert skulle vara glad för. Jag kan inte föreställa mig hur du känner men hoppas du leva vidare för så att hon inte dog utan att något gott kommer. Jag kämpa vidare.. Eviga kramar
Lisa Olveby: Fortsätt kämpa, jag hoppas verkligen att Jessicas död inte är förgäves. Kram

Mimmi: Tack för din berättelse, otroligt starkt. Är själv en ung tjej som hade liknande problem som din dotter under många år. Försökte ta mitt liv ett flertal gånger, men fick i sista stund rätt hjälp och är idag frisk och glad. Min mamma och jag satt och tittade på dig nu tillsammans och hon kände verkligen igen sig i dig, angående den i princip icke existerande hjälpen från psykiatrin. Det vilar fortfarnade ett moln av skam, och förvirring och okunskap kring dessa problem inom psykiatrin. Inte ens läkarna vet vad de ska göra, det är fruktansvärt. Det måste ske förändringar. Innan jag kom till ett fantastiskt behandlingshem bestod min vård i slutenpsykiatrin enbart av tung medicinering och förvaring, ingen terapi överhuvudtaget. Det här blev jättelångt nu, men ville iallafall bara säga att du är beundransvärd och jättestark! Kram Mimmi
Lisa Olveby: Vad glad jag blir att du fått hjälp och glad att din mamma inte behövde uppleva det jag upplevt. Kram

Eva: Vilken styrka du har, mitt i din sorg..Du är den röst,många väntat på. Önskar dej och din familj, allt gott framöver..Kram
Lisa Olveby: Tack och kram

Mamma: Jag har en fråga ang DBT. Vår dotter går på sk DBT behandling o är 13 år. Vad tycker du om sådan behandling på så ung tjej? hon går i grupp med 17-18 åringar med självdestruktivt beteende vilket hon har/haft själv. Nu är läget"lugnt" men självmordtankar finns kvar samt beteende, hon ser ner på sig själv m.m usch jag är så orolig för vad som kan hända nu när hon är med äldre tjejer så är det också spännande att ta efter dem.
Ullakarin Nyberg: jag förstår din oro och det är mycket bra att ni är medvetna om risken för att man tar efter andras beteende. Kan du prata om det med din dotter och/eller med gruppledaren? DBT är en bra behandling och det är värdefullt att lära sig alternativ till självdestruktivitet när man mår dåligt. Många har väldigt stor hjälp av behandlingen och när man är 13 är man ju läraktig åt det positiva hållet också så jag tror att värdet av behandlingen är större än risken.

Michelle: Tack för din berättelse! Det är viktigt att detta tas upp och det är hur bra som helst att 'Efter tio' handlar om detta hela veckan. Jag undrar om du är med i SPES? Jag har själv tänkt börja gå dit på träffar och så, men tycker att det är väldigt svårt att "ta tag i det". Har du några tips på hur man "klarar av det" /Förlorade sin pappa i självmord 2005
Lisa Olveby: Jag är med i SPES men aldrig varit på några träffar då de inte riktigt finns i närheten där jag bor. Är även med i FEBE där jag träffat många föräldrar som råkat ut för det jag gjort. Vi har även startat upp ett ’FEBE-nätverk i våran kommun.

socionom/psykot: Ullakarin! Glöm inte vårdgarantee om det blir längre an 3 mån vänte tid kan man få intyg och söker privat direkt!
Ullakarin Nyberg: jag skrev precis till en ung kvinna om det, många säger att väntetiden till BUP är ett år och det ska man inte acceptera! Tack för din kommentar

Zannah: Säger som alla andra; du är verkligen stark som orkar berätta om detta och jag berördes starkt av det du hade att berätta och tårarna föll på mina kinder. En undran: På Jessicas sida (som du länkade till) står det vad som hände med henne. Var det inte det ni inte ville gå ut med i tv? Kämpa på. Kramar!
Lisa Olveby: Jo det står där, men inget vi går ut med offentligt dirket i TV, vad som hände kan man alltid hitta svaret på ändå. Kram

D: Tack Lisa. Känner igen mig . Förlorade en lillebror för nio år sedan. Önskar att vården kunde göra mer för de som mår dåligt o stötta deras familjer om det sluttar i tragedi...
Lisa Olveby: Tack och jag är ledsen för din lillebror, ledsen att vi är så många som ska behöva vara med om detta.

Anne-Li: Lisa, tack till dig och andra "änglaföräldrar" som berättar om sin sorg och sina känslor, både här och i era bloggar. Ni har fått mig att avstå! Ni har fått mig att inse att jag trots allt har många omkring som älskar mig. Kram
Lisa Olveby: Tack och vad glad jag blir. Att du läser våra bloggar och avstår, då har våra barn inte dött förgäves för visst har du många omkring dig som älskar dig. Kram

Sanna: tack för sanningens ord!!! jag har en fråga vart jag som privat person skulle kunna vända mig om jag vill hjälpa andra unga.. jag är 22år och har varit i samma sitts som din dotter men klarat mig och jag skulle så gärna vilja hjälpa andra unga och visa dom att det finns en annan väg.. kramar Sanna
Lisa Olveby: Tack, vet inte riktigt men på nätet finns det många hjälpforum där du kan erbjuda din hjälp och där de kan slussa dig vidare. Kram

Eva: Tack Lisa för att du finns!Jag är orolig för min 18åriga dotter.Hon hotar om att ta livet av sig senast igår 16/11-2009.Hon har gått på BUP,samt sjuksyster på skolan.Hon och jag pratar öppet om det men jag vet inte hur jag ska förhålla mig.Hon har även varit med om en våldtäkt,att hon går till kvinnojouren.Men hon struntar att gå dit.Hon mår väldigt dåligt!Och jag känner mig maktlös.Tack för att du finns,du ger mig styrka.
Lisa Olveby: Du måste hävda och tvinga sjukvården att agera, de måste hjälpa henne, ge dig inte, bli en besvärlig mamma bara de tar dig på allvar. Hoppas verkligen det går bra.

Karin: Vad gör man eller hur handlar man, om den självmordsbenägne personen i fråga inte ställer upp på något läkarbesök inom vare sig Primärvård eller inom Psykiatrin.Utan svaret på om ett läkarbesök blir : Jag är inte sjuk....
Ullakarin Nyberg: det här är en svår fråga. Vårdinsatser bygger ju på frivillighet så länge tvångsinsatser inte är aktuella och det är de bara när det finns en så allvarlig psykisk störning att det finns risk för livet (eget eller andras). Det man kan göra som närstående är att inte ge upp, fortsätta att påminna om att det finns behandling att få och att det lönar sig att söka hjälp, skaffa kunskap om psykisk ohälsa. Om du bor i stockholm har vi föreläsningar om psyksiks ohälsa för allmänheten "NSP lär ut" på S:t Görans psykklinik. Kan du få följa med på ett besök till vården?

Marie: Hej! Jag blir så tagen av berättelsen om din dotter. Jag har en dotter som är 26 år som har haft jobbigt sedan hon var i tonårstiden med ätstörningar och självskadebeteenden. Hon gick på BUP som tonåring men efter gymnasiet så blev det bättre ett tag. För två år sedan kom hennes första självmordsförsök och följdes av två till. Hon låg inlagd på psyket efter det sista men vi har haft tur. En lyhörd läkare på Vrinnivi i Norrköping förstod vår dotters rop på hjälp och med föräldrar som var pådrivande fick vår dotter en diagnos, IPS : instabil personlighetsstörning . Om vi såg utefter skadebeteendena och delar i hennes personlighet så kunde vi få veta att vår dotter hade en medfödd sårbarhet. Hon blev erbjuden DBT: dialektal behandlingsterapi och vi föräldrar får gå något som heter Familjeband. Vår dotter har gruppterapi 1 gång/ vecka och enskild terapi 1 gång/vecka. Hon når sin terapeut 24 timmar om dygnet. Vi föräldrar träffar samma terapeut och två andra där vi talar om den skuld bland annat som präglar familjer som drabbas. Just nu lär vi oss att radikalt acceptera det som hänt för att kunna gå vidare Jag har lärt mig massor men jag har också min dotter kvar i livet men hade önskat att detta även funnits när din dotter fanns i livet. Ett stort tack till dig för din berättelse....Marie
Lisa Olveby: Tack för din reaktion och jag är glad att din dotter får hjälp och även ni i familjen. Kram

Anna-Karin: Tack för du orkar berätta om din sorg i tv, sänder varma kramar till dig och din familj. Anna-Karin
Lisa Olveby: Tack, jag hoppas den kan förändra något.

Kicki: Kommer bara vissa inlägg med
moderator: Hej! Ullakarin och Lisa svarar så snabbt de kan men det är svårt att hinna med alla frågor.

Maria: Hej, otroligt stark berättelse. Är hemma idag för att min dotter mår dåligt och jag vågar inte lämna henne! Tog slut med hennes pojkvän för ett år sen och efter det har hon hotat ett par gånger att ta sitt liv. Försvinner ut på kvällarna och svarar inte i mobilen. Har varit på BUP och fått svaret att det "bara är ett rop på hjälp". Vad ska man göra?
Lisa Olveby: Blir så förbannad, det är minsann inte bara ett rop på hjälp och är det det så måste hon få hjälp. Stå på dig, det är du som är mamma som vet och känner ditt barn bäst. Kram

M: Hej Lisa! Vill bara säga att jag tycker du är fantastisk stark, som pratar om det här. Du fick mig att förstå min mammas tankar, hur hon kände det när jag utsatte henne för ett självmordsförsök. Usch... jag skäms så! Stå på dig och fortsätt prata om det här, det hjälper både föräldrar och de som går i dessa tankar... man får en chans att tänka om. TACK
Lisa Olveby: Du ska inte skämmas, för du var inte frisk när du hade tankarna vilket du är idag. Glad att din mamma slapp uppleva detta som vi går igenom.

Marie Uhre: Hej Lisa, blir förtvivlad när jag hör din berättelse.Har hört den alldeles för många gånger nu. Arbetar själv ideellt sedan 13 år med patientföreningar inom psykiatrin och vet hur dåligt det fungerar i verkliga livet. Informationen om att det finns mycket hjälp inom patientföreningar borde lyftas mkt mer. Att du inte blivit informerad om att SPES. Hjälplinjen m.m. finns av vårdpersonalen är katastrofalt. Ser nu att den infon iaf finns på denna hemsida, Det tråkiga är att de hela tiden får kämpa för sin överlevnad gentemot bidragsgivarna läs regeringen. Kram till dig och din familj. Marie Uhre, v ordf Ångestsyndromsällskapet i Sthlms Län Var med och startade upp Hjälplinjen 2002 bl.a tillsammans med SPES. Ledamot i Sthlms Södra Psykiatrins Brukarråd Ledamot i E-Å-V Handikappråd
Lisa Olveby: Tycker det borde vara så att sjukvården ska kunna vara de som förmedlar hjälpen men som det är idag får man söka den själv. Tråkigt och hemskt för den som inte har orken att söka information.

Johanna: Hej Ullakarin! kan som som anhörig förhindra att en person i omgivningen tar sitt liv? Förutom att ta kontakt med vården? Man brukar ju säga att "han" skulle ta sitt liv för eller senare eftersom han mådde så dåligt. Hälsng Bea
Ullakarin Nyberg: Man kan aldrig ta ansvar för en annan människas liv men det finns mycket man kan göra, texatt visa att man bryr sig om, att påminna om attt söka hjälp, att prata om bristande livslust och eventuella självmordstankar, att avlägsna eventuella verktyg för att utföra ett självmordsförsök tex tabletter. Man ska inte heller glömma sig själv, man kan behöva stöd för egen del och råd om vad man ska göra. Det viktigaste är att komma ihåg att det inte är farligt att prata och att man aldrig utlöser ett självmordsförsök genom att fråga om personens tanakr eller planer.

Taina: Starkt av dig att ställa upp. Många kramar. Alla hälsar.
Lisa Olveby: Tack, hälsa alla tillbaka.

Sussie S: Tack för att du delade med dig av din dotters öde. Lever själv med en psyksjuk 19 åring, som efter flera års kämpande äntligen kommit till ett behandlingshem. Lever dock ständigt fortfarande med skräcken inom mig efter hennes planerade självmordsförsök sommaren 2007. Känner inte att hon någonsin kommer att vara utom fara. Senast igår ville hon dö för att bli fri sin ångest. Hon har tagit medicin i ca 2 1/2 år, och har ändå stark ångest och psykosgenombrott emellanåt, vägen tillbaka är lång och känns ibland omöjlig. Vad jag vill förmedla till dig Ulla-Karin är att du verkligen gjort ALLT, och att ditt sk "självförverkligande" inte varit avgörande. Jag har funnits hemma dygnet runt för min dotter i de senaste 10 åren, och det har inte kunnat förhindra att min dotter mår som hon gör. Man gör vad man kan! Du/ni har gjort ALLT!!! Jag beklagar er förlust av hela mitt hjärta, och jag hoppas att ni kan bli hela igen... Kramar, Sussie
Lisa Olveby: Tack, vi kämpar på att bli hela, det ska gå. Jag hoppas verkligen det vänder för er. Kram

Hanna: Hej Lisa! Jag såg lite på Efter Tio idag och blev väldogt gripen av den historia du berättade om din dotter. Det är så fruktansvärt tragiskt och sorgligt. Jag har ingen fråga utan ville mest säga att jag tycker att det är hemskt. Jag tycker inte att du ska känna skuld, men det är ju enkelt att säga kanske. Det måste vara förfärligt att ens eget barn tagit livet av sig. Det finns nog få ord som kan beskriva det och jag kan nog inte förstå, bara ana den sorg du känner. Ta hand om dig! Vänliga hälsningar, Hanna, 21
Lisa Olveby: Tack för dina ord, skuldkänslan kommer nog alltid att finnas kvar, den blir man nog aldrig fri ifrån. Önskar bara att jag kunde krama om Jessica en gång till och be om ursäkt för ev fel jag gjort.

Marie: Hej Lisa. Jag bloggar på Ab och jag har sett dinoerhört starka berättelse nu. Jag visste sedan du berättade på bloggen att du skulle vara med idag. Du starka beundransvärda kvinna, vill du ska veta att jag finns från hjärtat på AB när du är tillbaka där. Tårar rinner av sorgen du bär... ger dig en varm styrkekram direkt från djupet av mitt hjärta...Kramar Marie..".Rör mig inte"....
Lisa Olveby: Tack, skicka din länk till min blogg så ska jag titta. Kram

Fia: Jag har ingen direkt fråga men jag hörde när du sa att din dotter "straffade" er när hon tog sitt liv. Så såg inte hon på saken, hon ville bara bort från smärtan och fann inte någon annan väg ut, Lisa ville aldrig göra er illa men eftersom hon inte fick någon hjälp från psykiatrin så såg hon ingen annan väg ut.' Du och hennes anhöriga gjorde allt ni kunde och hon kämpade på till hon inte orkade längre. Vet hur hon kände sig för jag har själv suttit i samma sits och det sista jag ville var att såra mina anhöriga men när smärtan och mörkret aldrig verkar ta slut så ser man ingen annan utväg. Tack för att du var stark nog att ta upp detta, betydde mycket för mig.
Lisa Olveby: Tack för dina ord. Ibland känns det som att hon gjorde det så groteskt för att straffa oss och ibland känns det som att hon gjorde det för att verkligen vara säker på att dö.

Eva: Jag har en son på 20 år som till och från pratar om att han inte vill leva och säger att han vill ta livet av sig. Han har ätstörningar, och han har gått på samtal hos en psykolog i ett år. Hon har nu gått i pension och han vill inte fortsätta hos någon annan. Han är mycket fotbollsintresserad, men har en skada som gör att han måste göra uppehåll från träning och matcher. Detta gör honom nedstämd, sorgsen, bitter och aggressiv. Han är adopterad och har mycket med sig i bagaget. Han har också problem med relationen till flickvännen. Senast i förra veckan pratade han om att han inte ville leva längre. Hur ska jag bemöta detta? Hans pappa och jag lever inte tillsammans, och vi har helt olika sätt att se på det hela. Pappan tycker att han är bråkig och "jävlas i största allmänhet. Jag lider oherhört med min son, som aldrig ar riktigt glad.
Ullakarin Nyberg: din oro är befogad och du ska göra allt du kan för att övertala din son om att han måste söka hjälp. Det låter som att han är deprimerad och han måste bedömas av en läkare. Sök gärna information om depression via nätet och låt honom läsa, många känner igen sig och förstår då att det lönar sig att söka. kan du inte be hans terapeut om hjälp att motivera honom? Skriv ett brev till henne och fråga, även om hon har gått i pension. Vi har adresser till olika hjälpinstanser på vår hemsida www.ungaisorg.se . Lycka till

M: Till alla föräldrar till barn med självskadebeteenden: Jag som själv har haft självskadebeteende rekommenderar DBT (Dialektisk Beteende Terapi) starkt! Jättebra terapi. Kram till dig Lisa!
Lisa Olveby: Tack, detta ska jag söka på när jag kommer hem. Kram

...: Ang folk som inte visar nåt då ? Vad gör man åt det, man kan ju inte gå och tro att alla ska ta livet utav sig . :S
Ullakarin Nyberg: nej det är sant, det vore ju hemskt om man gick runt och trodde att alla tänkte ta livet av sig. De flesta gör inte det, det är trots allt ovanligt. Men om någon verkar väldigt nedstämd och uppgiven eller säger något om att livet inte känns värt att leva, då ska man inte tveka att fråga mer och uppmuntra den personen att söka hjälp

Birgitta Höglun: KÄRA LISA! Jag känner din sorg och längtan efter din dotter. Har precis som du tre döttrar och en son, alla vuxna nu...Vill stötta dig att förlåta din dotter som inte är i livet längre. Men hon finns ju kvar här som själ! Du har säkert anat hennes närvaro många gånger...Kära Lisa, FÖRLÅT HENNE! När min vän och nära granne och pappa till två, 15 och 12 år, också, en vacker sommardag i år, tog sitt liv på ett väldsamt sätt ...kom orden till mig DET VAR INTE HAN SOM TOG SITT LIV, DET VAR SJUKDOMEN... vilket jat meddelade både barnen och hustrun...Så är det ju. Det sorgliga är att varken han eller din dotter inte fick professionell HJÄLP ATT LEVA av den sk vården. Ingen läkare på ett år...! Hjärtlöst. När hennes inre kände skuld och ropade på hjälp och hennes yttre orkade inte med alla yttre krav och förväntningar tog panikångesten över och DEN tog hennes liv! Snälla Lisa, FÖRLÅT HENNE. Hon längtar efter din förlåtelse. Hon älskar dig. Hon vet och känner allt du och ni gjort för henne. Och gör! Och framför allt. Låt inte omgivningens okunskap och märkliga tyckanden påverka dig. Fortsätt att älska ALLA dina barn lika ovillkorligt. Både de som är här och Lilla Stora Stjärnan på andra sidan. Då finner ni alla den inre frid ni så väl behöver. Och Din Stjärna som har som mycket att lära oss blir överlycklig. I samma sekund! KRAM fr förlåtelsefilosofen Birgitta H.
Lisa Olveby: Jag har förlåtit henne för självklart vill jag inte att hon ska må dåligt, men ibland blir ilskan så stor att hon utsatte oss för detta. Men jag vet ända att det är det sjuka som gjorde att hon gjorde detta.

Jimy Nejd: Jag finner det skrämmande att BUP inte kan ta sitt ansvar och erkänna när de inte gjort rätt. Det måste finnas en praxis för hur de ska gå tillväga i svåra ärenden. Jobbar själv inom socialtjänsten och var först på plats efter ett självmord. Vi hade ett stort möte med läkare och övriga ansvariga för att se vad som kunde gjorts. Jag önskar dig och din familj allt gott i världen!
Lisa Olveby: Det Bup gjorde var att göra en lex maria på sig själva och de fick oerhört kraftig kritik från socialstyrelsen.

Lisa W: Hej Lisa! Jag vet av egen erfarenhet att när man mår så dåligt så man försöker ta sitt liv så tar man inte till någon självmords metod för att göra sina anhöriga illa.man kan inte tänka så då.man tänker bara att man inte ska vara till besvär,man är så deprimerad och man tänker inte klart.Jag vet att din dotter ville dig illa,hon orkade inte leva med den ångesten och hade en fel bild av sig själv för att hon var så sjuk. När jag själv mådde som värst levde jag som i ett tunnelseende och hade svårt att ta in det som sas runt mig.jag tänkte bara att ingen förstår. Jag undrar hur du har det i dag.Får du någon hjälp och stöd? Jag vill bara säga till dig att din dotter älskade dig,kom i håg det för alltid!! Stor Kram på dej Lisa W
Lisa Olveby: Jag förstår också att hon gjorde det i sitt sjuka tillstånd, och inte ville oss illa. den hjälp vi har idag är att jag går till psykolog och pratar regelbundet, vi försöker arbeta oss ihop till en familj, det går sakta men säkert framåt. Kram

HR: Hejsan jag har en snart 17årig lillebror som mår väldigt dåligt. Och han har sagt att han tänker på självmord från och till. Vad kan jag göra för att hjälpa honom på bästa sätt? Han har tankar som får honom att hata sig själv. Vet inte om jag kan med att skriva det här. Han sitter all sin tid framför datorn. klarar inte av att gå till skolan. Han har sökt hjlp men han känner inte att han kan klara av att gå dit. Vår mamma är inte att lita på för hon är alkoholist och trycker ner honom när hon själv mår dåligt. Har en till lillebror boende hos henne som är 10år. Jag vet inte vad jag kan göra. Vill inte ringa socialen riktigt för det skulle knäcka min mamma totalt. Men jag ser ingen annan utväg snart. Jag vill hjälpa min lillebror man känner mig maktlös!!
Ullakarin Nyberg: vad klokt av dig att skriva det här. jag förstår att du är orolig och du får säkert ta att alltför stort ansvar själv. Har du någon vuxen att vända dig till? Det kan vara skönt att be om råd och uttrycka sin oro i ord. Du kan titta på vår hemsida www.ungaisorg.se, där finns adresser dit du kan vända dig för att be om råd. Du kan vara anonym. Kom ihåg, prata med en vuxen, det är inte samma sak som att svika din mammas eller din brors förtroende utan ett sätt att själv orka och att hjälpa till

Åsa Johansson: Hej Lisa tänker på dej och din familj jag miste min bror när jag väntade miitt första barn, ingen frågade hur man mådde och har alldrig fått hjälp med detta .Jag hade senare i mitt vuxna liv sjävmords tankar och då mötte jag en läkare som tog tid och lyssnade därför skriver jag detta brev i dag. Med min erfarenhet så borde din dotter fått terapi,stöd och medecin och kanske varit inlagd under tiden .Man kan som förälder vara där men man behöver stöd. Jag har en vuxen dotter som har det jobbigt jag vet hur det är .Vill du skriva till mej ? jag kan lämna min adress till till tv 4. Kram . Åsa
Lisa Olveby: Tyvärr så glöms många bort när man mistar någon i självmord, syskon, övrig släkt och vänner glöms nästan bort. Lämna gärna din adress så kan de förmedla den till mig. Kram

elisabet: Jag är orolig för min 12-åriga dotter eftersom det är ständiga konflikter runt henne och resten av familjen.Det blir många tillsägelser och diskussioner angående hennes beteende. Jag är rädd att hon skall känna sig som ett hopplöst fall och börja tänka destruktiva tankar.
Ullakarin Nyberg: ja så kan det kännas ibland. man får komma ihåg att konflikter är vanliga och att de flesta klarar av dem, särskilt om det finns en förälder som är medveten om barnens situation. Självdestuktivitet förekommer, men det är inte det vanligaste sättet att hantera en svår situation. tveka inte att ringa till ex BUP för att diskutera din oro om du skulle ha behov av det

AnnaX: Hej Lisa och Ullakarin, jag är en mamma till en dotter som är 18 år. Tjejen har mått dåligt sedan dagis,lite mulligare än dom andra och ser då också annorlundaut. Inte "stöpt" i samma form... som din dotter,Lisa,så märkte man markant förändring när ho började högstadiet. Mellanstadiet märktes mer och mer att hon mådde dåligt och inte passade in,men högtadiet ledde till att hon började skära sig.Försök har gjorts att ta sitt liv,ja en lång res som inte är över. MEN,så dök äntligen nåt upp DBT-behandling. Visserligen bara början,men dottern får hjälp,vi föräldrarna får en DBT-kurs,vi träffar andra föräldrar som upplever det vi gör.Underbart!!! Men,det är inte över ännu! Jag beklagar din förlust,din älskade,vackra dotter. Tack för att du delade med dig!
Lisa Olveby: Tack för dina ord och jag hoppas verkligen att ni får hjälp. Det är skönt att kunna träffa andra föräldrar också

Helen: Tack för ditt framträdande !jag är rädd för att folk tycker att jag förstorar upp min sitution! pratar om det hela tiden att jag är rädd för att hon kommr att göra det!vad tyckte du?
Lisa Olveby: Prata på, att våga prata ger också en förändring. Tycker inte du förstorar upp din situation.

Jimmy: Tack för din berättelse, vi professionella har mycket att lära.
Lisa Olveby: Ja, många olika yrkeskategorierar har att lära sig, man måste börja våga se och ta våra ungdomar på allvar.

Iwona Spetz: Min pojk tog sitt liv förra året, han blev 21.Han studierade på annat ort, tjejen va otrogen, gjorde slut. Martin kom hem natten mellan ons.o. tors. Han tog sitt liv på fredag.Han hade ej innan några psykiska problem. Kan man besluta sig så fort som han gjorde? Jag försöker förstå, vi fick aldrig chansen att hjälpa honom. Allt gick så fort. Kan jag få ngn. svar?
Ullakarin Nyberg: jag skulle behöva prata lite längre med dig om detta. Du får gärna kontakta mig på ullakarin.nyberg@sll.se så har jag mer tid. Just med unga pojkar kan det gå fort mellan tanke och handling och det är inte ovanligt att problem i relationen utlöser ett självmordsförsök eller självmord. Unga människor vet inte alltid att livets svårigheter går över. Vi har en förening, www.ungaisorg.se, dit kan du vända dig för att prata mer. Vi har föreläsningar, man kan vara stödperson, chatta osv. hör av dig igen!

E: Fråga till Ullakarin: jag har en klasskamrat som mår jättedåligt. Han knarkar ibland, skär sig och dricker alldeles för mycket. Vi är inte så nära kompisar. Vad kan jag göra för att hjälpa honom utan att såra hans stolthet, för han behöver verkligen hjälp?
Ullakarin Nyberg: vad bra att du frågar om det. Det bästa du kan göra är att prata med en vuxen du kan lita på tex skolsköterskan. Det är inte att svika hans förtroende, han behöver verkligen hjälp och din oro är befogad. Du kan också ringa till någon professionell person och diskutera vad man kan göra. Vi har adresser på www.ungaisorg.se, titta där. Det viktigaste är att någon i omgivningen reagerar, man ska inte bära sådan kunskap själv för att man inte vill svika ett förtroende utan prata med en vuxen. Lycka till

Inga-Stina West: Ett sätt att minska antalet självmord: låt folk TALA om sina självmordstankar! (utan att bli hysterisk och t.e.x ringa polisen.) Det heter ju fortfarande att man är "farlig för själv". (trots att självmord sen länge inte är kriminellt.) Men då vägrar man ju se att denna akt (dessa tankar) är ett utslag av FÖRTVIVLAN. Och hur ska den som får höra att hon är farlig för sig själv reagera? Börjar hon bli rädd för sig själv? (inte särskilt konstruktivt för att komma ur depression och dålig självkänsla.) I övrigt (och här talar jag ur egen erfarenhet): egentligen vill man ju inte DÖ. Man ser bara ingen UTVÄG. Så ni som vill hjäpa folk i detta: hjälp dom se en utväg! (utan att pracka på dom ER uppfattning.) P.S. Jag jobbade en gång på RSMH:s tidning Revansch! (patientorganisation.)
Ullakarin Nyberg: jag håller verkligen med dig. Vi i omgivningen ska påminna om att förändring är möjlig och att det inte är farligt att prata om hur man mår, särskilt när det gäller psykisk ohälsa. Alla kan drabbas och ingen behöver skämmas!

Anna: Hur hantera sin sorg när man inte vet om det var ett menat självmord eller en olyckshändelse? Min bror hittades död för ett år sedan med en spruta i armen. Han var blandmissbrukare och djupt deprimerad. Obduktion visade att han hade olika sorters narkotika och läkemedel i kroppen. Hur vet vi att det var en menad överdos av heroin eller om det var en feldosering? Han hade inte brukat heroin länge. Det är svårt att gå vidare när man inte vet om han ville dö eller inte. Men han hade försökt 2 ggr tidigare då med sömntabletter, men han sa då till sin sambo att han tagit dom. Hur går man vidare? Enligt hans psykolog ville han inte dö.
Ullakarin Nyberg: ja så svårt att inte veta. Kunskap gör att man har lättare att återhämta sig, ovisshet kan vara en plåga. Ofta försöker man ta reda på omständigheter, tex om det fanns ett avskedsbrev, om personen pratade om att han ville dö, om han hade gjort några praktiska förberedelser osv. Har ni frågat hans vänner? Man ska inte tveka att ta reda på allt man kan, även om man inte når en absolut sanning kan man komma näre en sanning och det hjälper. Har ni träffat psykologen och pratat igenom det ordentligt? Det ska man kräva som närstående. Titta på vår hemsida www.ungaisorg.se, där kan du läsa vad andra har skrivit och du kan fråga andra som har samma erfarenhet via vår chatt eller mail

Margaretha Mont: Hej, Jag vill bara konstatera att anhörighjälpen inte har blivit bättre på 26 år. Min enda dotter tog sitt liv 1983 och jag har inte fått någon som helst hjälp utifrån. Varken från vänner eller vården. Med andra ord, det är fortfarande ett öppet sår hos mig. Det verkar som om ingen har vågat ta tag i detta. När jag försökte prata om detta fick jag som svar: Usch vad otäckt vi pratar om något annat. Idag har ju alla i min närhet glömt detta, alla utom jag. Själv har jag dragit mig undan det mesta och lever ensam med min lilla hund. Vänligen, Maggan
Ullakarin Nyberg: jag är så ledsen över att höra det och tyvärr är det också min erfarenhet. Vi undersöker 1200 föräldrar som har förlorat sitt barn i självmord och många har samma erfarenhet som du. Man blir övergiven två gånger., första v den som tar sitt liv och sen av omgivningen. Hör av dig till vår förening via www.ungaisorg.se, vi ordnar föreläsningar och du kan få kontakt med andra som har samma erfarenhet. Du får gärna skriva till mig igen: ullakarin.nyberg@sll.se

C: Hej jag undrar vad Ullakarin tycker.. stundtals mår jag väldigt dåligt, det jag känner då är att jag är ett tomt skal, jag vet att det finns många som tycker om mig men jag orkar inte ta in det då. det enda jag känner är frustration och jag känner för att ta till självdestruktiva saker.. det jag har börjat göra är att ta naturläkemedelsömntabbletter..ganska många..jag blir lung.. jag vill inte rikigt dö..jag orkar bara inte leva då. är 21 år nu. har gått i bup i 4 år förut vilket för mig var bra. sökte upp en kurator på ugdomsmottagningen nyligen. men jag hörde om unga vuxna.. vad tror du är det bästa? för jag vill egentligen må bra..
Ullakarin Nyberg: det låter som att du har en riktigt jobbig situation och det är bra att du vill ha hjälp. Det är en stark skyddande faktor och det ska du använda dig av. Det är farligt att "leka med" tankar på att försvinna tex genom att ta tabletter. Även om du egentligen inte vill dö (och det vill de flesta som försöker ta sitt liv inte egentligen) så ska du inte medvetet utsätta dig för fara. Sök hjälp, berätta om det du gör och att du ibland känner att du inte orkar leva. På vår hemsida www.ungaisorg.se kan du hitta adresser dit du kan vända dig. Tänk på att livets svårigheter nästa alltid går över och att förändring alltid är möjlig.

Biggan: Hej Det finns ju även foskning/doktorsavhandling på att självmord "smittar" Monica Nordvik skrev sin avhandling om detta 2008 Därför måste väl anhöriga - särskilt tonåringar - få gå i terapi
Ullakarin Nyberg: Ja det har du alldeles rätt i. man brukar säga att risken är ngefär dubbelt så stor hos anhöriga/närstående. Det är en av anledningarna till att man alltid ska få hjälp om man vill ha det, det borde vara självklart. Man ska också komma ihåg att de flesta som har en anhörig som tar sitt liv inte själva väljer den utvägen, det är inget absolut samband utan det krävs många andra faktorer som samverkar

Anneli: För en dryg månad sedan gick min pappa ner i en sjö. Han har alkoholproblem. Sedan dess har jag hjälpt honom flytta från sin sambo, och har kontakt med honom nästan dagligen. Vad jag vet han han inte druckit sedan dess. Ska jag vara orolig? Är risken stor att han kommer att göra det igen?
Ullakarin Nyberg: det låter som att du redan är orolig och att du har gjort en stor och viktig insats för din pappa. Det bästa du kan göra nu är att övertala honom om att han bör söka hjälp, du kan inte vara ensam om att stödja honom och du behöver också någon att prata med. Har du det? En perosn som gör ett allvarligt självmordsförsök löper en ökad risk för att det ska hända igen och därför måste man träffa en läkare, tex för att avgöra om din pappa är deprimerad. Titta på vår hemsida, www.ungaisorg.se, där finns adresser dit du kan vända dig för att diskutera vad du kan göra och var du kan få hjäp

Annah: min mamma tog sitt liv för 5 år sen. På natten då det hände så hade hon ringt till jourhavandepsykolog, men personen i andra änden hänvisade henne till Måndagen efteråt. hur är det möjligt? Hon sökte ju en väg men fick ingen hjälp och nu har inte vi våran mamma kvar. Vart blev det fel?
Ullakarin Nyberg: ja det är så sorgligt, vi borde ta dessa meddelanden på lika stort allvar som om en person ringer och säger att hon har en hjärtinfarkt, det är ju minst lika allvarligt. vården måste bli bättre och det håller vi på att bli, texgenom att prata om dessa saker och att personer som du vågar berätta. Kontakta gärna vår förennign på www.ungaisorg.se, där kan du få kontakt med andra i din situation

Sofia: Skrev ett inlägg alldeles nyss . Glömde fråga , vad gör man om det är levnadsglada människor då ? Man märker inte ett skit ? Falsk fasad ? hur kommer man in nån på djupet i en sån situation ?
Ullakarin Nyberg: ja det är extra svårt. Man kan ju inte mer än fråga och kanske läsa på nätet, många unga skriver om sina mörka tankar på nätet och då ska man ingripa. Viss aväljer att inte berätta trots att någon frågar och det är svårt att komma åt. Man ska fråga igen, kanske tjata lite om man misstänker något, det är bättre att fråga en gång för mycket än för lite men det är upp till den tillfrågade att berätta

Allt för engage: Ska man som förälder gå in och peta i sina barns uppväxt på ett så närgånget sätt att dom till sist tar sitt liv?
Ullakarin Nyberg: ja det är en svår balansgång. man ska visa att man engagerar sig med samtidigt inte vara alltför närgången. Man kan inte utlösa ett självmord genom att fråga eller "peta" men om det finns svåra händelser som man tror att barnet behöver prata om och barnet verkar må dåligt ska man inte tveka att skaffa hjälp. Många unga har lättare att prata med någon som de inte behöver ta hänsyn till och det gäller ju oss vuxna också för den delen

niclas forsberg: Hej! Undrar lite. Ni säger att ni inte skall nämna de specifika självmordsmetoderna, med tanke på de undersökningar som pekar på att det finns smittoeffekter som kan ge utslag. Hur kommer det då sig att ni ändå nämner metod efter metod minuterna efteråt. ngr exempel: -hoppa från bro -hoppa framför tåg -tabletter -kroken i taken som man tänk hänga sig i osv.. är inte detta att nämna metoder väldigt konkret ??? MVH Niclas,
Ullakarin Nyberg: du har rätt, jag tänkte på det när jag sa det och det verkade lite ologiskt. Smittorisken finns när man kopplar en metod till en specifik person, tex en kändis, inte när man pratar om metoder i största allmänhet. Men jag uttryckte mig slarvigt

S87: Jag undrar om man någonsin kan bli helt frisk? Jag är 22 nu och har försökt ta mitt liv flera gånger sen jag va 15 år. Nu har jag en dotter på 4 månader men mår ändå inte riktigt bra. Men naturligtvis bättre, men kommer man aldrig må helt bra?
Ullakarin Nyberg: så kan det kännas när man har mått dåligt väldigt länge och när man är ung är ju tidsperspektivet ett annat än när man är i min ålder. Jag som är äldre vet att livets svårigheter så småningom passerar och att det kan bli en styrka att ha mått riktigt dåligt. Ett barn ger naturligtvis mening åt livet men behöver inte betyda att alla problem försvinner, tvärtom kan man må sämre tex om man inte får sova. Det ska man inte skämmas över utan alltid söka hjälp om man inte mår bra eller om man får tillbaka sina självmordstankar

Carina: Min 16-åriga dotter tog sitt liv den 25 juli när jag var 230 mil bort. Min mor pratade med henne 1 timma innan. Hon hotade med att ta sitt liv en dryg vecka innan när jag inte ville låta henne åka på en partyresa. Det var så enkelt för henne att säga. Nu förstår jag... även om jag aldrig kommer förstå varför
Ullakarin Nyberg: nej det kan vara så svårt att förstå när man är äldre och har perspektiv på livet och vet att besvikelser och svårigheter passerar, även när de gör riktigt ont. Unga har ibland väldigt kort sträcka mellan tanke och handling. Tack för att du hör av dig. Titta gärna på vår hemsida www.ungaisorg.se, där kan du får kontakt med andra som har samma erfarenhet eller du kan anmäla dig som stödperson om du skulle vilja det

Gittan: Hej! Jag har en dottern som nu är 15 år, hon har i flera år sagt att hon inte vill leva o att hon vill ta sitt liv, vi får hjälp via bup o hon äter Risperdal, o även tabletter för sin AD/HD o Asperberg, Men hur mycket ska man vara på vakt, för man vet ju inte om det bara är prat. Hon kan ibland säga att ingen tycker om henne, men jag talar ofta om för henne att hon är älskad av både sina föräldrar o kompisar, men hon känner sig kränkt, Har väldiga stora problem i skolan där hon har gått ut 2 år utan betyg för att hon inte får den hjälpen hon behöver i skolan. Mvh Gittan
Ullakarin Nyberg: det finns inget säkert svar på den frågan mer än att ni som är hennes föräldrar känner henne bäst och om ni blir oroliga ska ni kontakta vården och kräva att de tar till sig er information. Förändringar i beteende kan vara något att vara uppmärksam på, tex att hon får svårt att kontrollera humöret, att hon inte sover/äter, att hon verkar uppgiven. Prata med de som är ansvariga för er dotters behandling, be att de berättar om vilka tecken ni bör uppmärksamma. Tänk på att de flesta inte tar sitt liv, även när de lider av psyksik ohälsa.Att ha engagerade föräldrar är ett starkt skydd.

Mamman: Hur kan man se tecknen av depression i tidig ålder? Vi har en 5-årig son som ofta är sur och inåtvänd. Det verkar inte ha med någon period i hans liv att göra, eftersom han har varit sådan här sedan han började på dagis för tre år sedan. Han gillar inte dagis och vi har försökt att prata med personalen om detta, dock utan förändring. Att inte trivas i dagissituationen verkar ha gått ut över hans personlighet, eftersom han lätt blir arg och 'krånglig' även inför saker hemma och när vi ska iväg på roliga saker. ALLT är fruktansvärt och tråkigt innan motsatsen har bevisats. Han föddes som en extremt glad och social kille, positivt inställd till allt, De senaste åren har han blivit helt tvärtom och det erkar bara bli värre. Hur ska vi tillmötesgå detta, så att han inte går helt in i negativa tankar. Kan livsglädjen förminskas än mer så att det till sist leder till en djupare depression i tonåren och vad kan vi göra som föräldrar för att hjälpa? Vi har försökt allt möjligt, men det känns inte som att vi når in till honom. Han stänger sig de gånger vi försöker prata med honom. Lägger till den sura minen och vägrar svara. Jag är orolig, eftersom det inte går över, utan tvärtom verkar bli värre... Jag vet att det verkar konstigt att ta upp det här redan nu när han är så ung, men vi vill hjälpa honom ur detta NU och slippa att det eskalerar till någon ohanterbart...
Ullakarin Nyberg: jag förstår att ni är oroliga och det är positivt att ni vill göra något för att förhindra en negativ utveckling. Jag tycker att ni ska vända er till BUP och be att få prata med någon som kan ge råd i hur ni bör agera. Det kan vara väldigt svårt att själv komma fram till vad man ska göra. I så tidig ålder kan man aldrig ställa en diagnos eller tala om vad som kommer att hända, men man kan få vägledning i vad man kan göra

Ida A: Har en man som mår psykiskt dåligt. Han har fått hjälp och äter piller för detta ungefär ett år nu. Känns som det ändå bara blir sämre och sämre. Mitt tålamod blir mindre och mitt dåliga samvete blir större mot han. Med tre barn blir det för mkt för mej när man ska "ta hand" om sin man med. Vart finns det för anhöriga att få hjälp? Orkar snart inge mer men ser inte en skillsmässa som en lösning. Man känner sej väldigt utanför. När en person blir psykiskt sjuk så drabbar det hela familjen, men vet inte hur vi ska hantera det. Det bryter ner hela familjen.:-(
Ullakarin Nyberg: ja det kan vara outhärdligt att vara anhörig till någon som är deprimerad. De sitter ju ofta i sin glaskupa och blir väldigt självcentrerade. Att förstå detta, som det verkar som att du gör, samtidigt som man inte orkar med själv kan leda till skuldkänslor. Kontakta primärvården (de har ofta psykosociala team) eller den psykiatriska öppenvården och be att du får hjälp för egen del. Du har rätt till det i din svåra situation