Tess: Hej Jenny. Jag är själv deprimerad och har just börjat ta mig upp, men faller tillbaka väldigt ofta, det är som en berg & dalbana.. Jag och min sambo har just skaffat valp och tänkte att de kanske var en bra grej. Barn kan vi inte ha just nu. Tycker du att den stora förändringen för dig var att få barn? var det de som fick dig ur deprissionen?
Jenniy Ekman Karlsson: Hej! För mig var det inte att skaffa barn som fick mig att må bra men det har hjälpt mig att må bättre. Jag tror att man ska försöka att hitta sin väg till sin egen lycka, sen kan andra människor få en att må bättre men att det är du som måste må bra i dig själv först.

Linnea: hej,jag har känner nästan likadant som du men aldrig tänkt på självmord,jag är 14år nu och jag går och tänker på massa saker som du berättade om.Jag är deprimerad och har den dära masken jag försöker se glad ut men ibland lyckas jag inte då ser mina vänner att jag är ledsen men dom gör inget jag har bra vänner förutom att min bästa kompis ignorerar mig ibland som gör ont för vi har varigt bästisar i 4 år jag har också en bra familj men är deppig vad ska jag göra?ska jag söka hjälp?mvh Linnea
Jenniy Ekman Karlsson: Hej Linnea! Jag känner verkligen igen mig i det du skriver. Att prata med någon utomstående tycker jag alltid är bra. Det är skönt att få lätta på allt man bär på. Om du känner att du kan ta hjälp av någon så gör det. Det behöver ju inte vara en psykolog om man har någon annan i sin omgivning man litar på kan man ju i första hand vända sig till den. Våga prata om hur du mår. Jag vet att det kan vara svårt att prata med sina vänner i din ålder men vänd dig till någon vuxen istället som du litar på eller ta kontakt med en barnpsykolog. Jag hoppas verkligen att du hittar din väg till din egen lycka!

Lotta tonårsmam: Vilka tecken ska en mamma hålla utsikt efter då ens barn mår dåligt+ en sjuksköterska i vården? Är mamma till 2 flickor 16+ 17 varav ena flickan är ganska ensam och blyg, trivs inte på sin nya gymnasielinje. Hur stöttar jag bäst som mamma?Jobbar även på en kvinnoklinik och träffar många patienter i varierande åldrar och problem. Hur ska jag göra för att fånga upp dessa kvinnor på rätt sätt då jag ser att de mår dåligt?
Jenniy Ekman Karlsson: Hej Lotta! Det enda rådet jag kan ge är att se dem ,möt dem och lyssna på vad de säger. Ibland tror jag att det hjälper mer att bara lyssna och inte försöka hjälpa till. Att bara lyssna på vad de känner och sen tillsammans fundera på hur man kan göra. Låta dem försöka komma fram till själva hur de skulle vilja förändra sin situation.

Jeanette: Hej Jenniy! Vill verkligen ge dig stor eloge för att du tar dig modet att tala öppet om det här med självmord och allt det kan föra med sig! Jättetack! Det behövs sättas ord på och än mer fås ansikten på! Jag miste en bekant i somras i just självmord. Hon var 47 år och kämpade med en sjukdom i sköldkörteln - som hon inte fick tillräcklig hjälp med, fann inget stöd hos läkare eller sjukvård över huvud taget. Det är så skärmmande! Men det är verkligheten för så många ute i vårt samhälle idag! Sjukvården brister på så många sätt och vis........... Känner du att du har stöd nu? Från vänner, bekanta, familj och även från vården? Tack på förhand för svar!! Stå på dig! Och ta hand om din familj och dig själv! Kram från mig Jeanette
Jenniy Ekman Karlsson: Hej Jeanette! Ja visst är det skrämmande att det finns så oerhört många brister i vården på just hantering av självmord. Jag har ju fått hjälpa mig själv väldigt mycket och det är ju inte alltid det fungerar för alla. I dag mår jag så oerhört bra och är omgiven av människor som stöttar mig till 100%. Vården har jag inte haft mer kontakt med än då jag gick till psykologen via psyk.avd på sjukhuset. Stödet jag får av alla er som tycker att det är bra att jag berättar min historia betyder väldigt mycket för mig. Så tusen tack Jeanette!

Erika: Jag har försökt att prata. Men det går inte, både vänner och psykologer. det slutar alltid med att det blir jag som till slut tvingas sitta där och trösta. Och det är det sista jag vill. Jag vill inte att någon ska må dåligt för min skull.. Och jag orkar inte med det heller... Vad gör man då?
Jenniy Ekman Karlsson: Jag förstår att med dessa erfarenheter blir det svårt att vilja prata. Att prata med vänner kan vara väldigt svårt då de är involverade i dig personligen. Jag rekomenderar att då vända dig till en psykolog men om du har fått även denna reaktion av psykologer så har det varit väldigt inkompitenta psykologer. Försök att hitta en psykolog du känner dig bekväm med och känner att du kan lita på. Ge inte upp! Våga prata om hur du känner.

Josefin: Hej Jenny... Är idag trettio år och haft en situation liknande din med vissa skillnader.. Har oxå själv idag ett ordnat liv med barn och familj.. Tänker ofta som du att man vill göra något för alla barn och ungdomar därute som faktiskt har det jättekämpigt med sig själva...Min chefs brors son tog nyligen livet av sig 20 år gammal...Det känns så ledsamt när man ser tillbaka på sitt eget liv...hur det har varit och vad man står idag...på allt positivt som han missat...Tycker det är fantastiskt bra att du har pratat om detta idag...Vi får hoppas på en framtid där ämnet inte längre är så tabu och först då kan man rädda liv... Många kramar från Josefin
Jenniy Ekman Karlsson: Hej Josefin! Skönt att höra att det finns fler där ute som har tagit sig ur det mörka. Jag hoppas verkligen att min historia ska få fler att känna att det finns en väg ut. Det svåra är ju bara att hitta den. Jag fortsätter att prata om detta så att det i framtiden förhoppningsvis slutar att vara tabu. Lycka till med livet! Kram Jenniy

Monika: Hej Jenniy! Jag är så glad att du berättade din historia, jag har själv varit i samma sits och har känt mig väldigt ensam om det. Jag försökte begå självmord för ett och ett halvt år sedan och efter det fick jag hjälp, inte mycket med lite och jag börjar må bättre nu. Det stärkte mig jättemycket att få höra dig berätta. Tack!
Jenniy Ekman Karlsson: Tack Monika! Det är just därför jag berättar. Jag vill visa att vi inte är ensam om vårt mörker. Lycka till med din vandring i livet. Något som hjälp mig mycket är när jag förstod tankens kraft. Tänk positivt och våga vara den du är, du är värd det allra bästa! Kram Jenniy

irene: kan man få kontakt med ulla-karin nyberg?
moderator: Hej! Ullakarin kan du nå via föreningen Unga i sorg: http://ungaisorg.se/

Sofia: Hej Jenniy, ville bara säga att jag e så glad att du klarade dig o att du lever! Min vän tog livet av sig förra våren, när vi skulle fylla 20. Hon var stressad över många saker men jag tror inte att hon verkligen skulle vilja dö om hon kunde se ur depressionsdimman. Jag blev otroligt chockad jag hade ingen aning, hon var så underbar så vacker och så unik. Jag är bara så glad att du klarade dig och jag tror att risken kan minska lite när man blir äldre och klokare och får perspektiv på saker. Massa kramar till dig jenniy, heja dig!!
Jenniy Ekman Karlsson: Hej Sofia! Ja visst är det så att den bästa "medecinen" är faktiskt åldern! Men får mer erfarenhet och ett annat perspektiv på livet. Jag blir faktiskt bara starkare och starkare med ålderna. Tur att det finns något bra med att åldras!! :-)

Monica Magnusso: Tack för din medverkan i TV.VÄLDIGT BRA! Vad skönt att du mår bra.Detta ämne måste synliggöras mycket mer. Jag förlorade så ofattbart min underbara dotter Sara 18 november 2007. Vi hade aldrig förstått att hon var deprimerad men hon var ledsen flera ggr och undrade om hon läste rätt utbidlning. Hon var även och pratade med Studenthälsan om detta och hon var så glad för de sa att det var helt normalt att man kände som hon gjorde. Frågorna för oss är så många och vi får aldrig några svar.Varför berättade hon inte för oss och för Studenthälsa och psykolog som hon besökte en gång? Förstod hon inte själv heller? Kan hon bara haft ngn känsla och tomhet som hon inte förstod vad det var och fått panik? Det känns som hon gjort detta i panik, Hon hade planerat så mycket framåt och inget var avslutat, Vår vardag förändrades på en sekund från att ha varit helt normalt till detta kaotiska. Tänker man inte på sina föräldrar, syskon, alla vänner när man gör ngt sådant här? Hon hade ju så många som kunnat hjälpa, blir allt så svart? Vi hade en sådan nära relation och det är ju svårt att förstå när ngt sådant här händer. Hon gjorde s å mycket i livet och upplevde så mycket trots att hon bara var 21 år när det hände. Vi får försöka ta tillvara alla underbara minnen men saknaden är så STOR!!!! Vår älskade dotter Sara! Tack för att ni finns. Kramar Monica
Jenniy Ekman Karlsson: Hej Monica! Jag är verkligen ledsen för er skull. Det är så tragiskt och sorgligt när någon vill ta sitt liv. Det är nog oerhört svårt för omgivningen att förstår varför man väljer att göra det. Och det är svårt att förklara också. Men ni ska veta att det inte beror på er och något ni gjorde eller inte gjorde. Det handlar om en inre kamp. Jag hoppas att ni ska komma vidare i livet och känna att ni kan leva lyckligt även om sorgen och saknaden kommer ständigt att finns där. Jag hoppas med att berätta min historia att fler ska slippa gå igenom det ni gjort och gör just nu. Kram Jenniy

Anna: hej jenniy! vill först tacka för att du dela med dig, det gav mig massor att få lyssna till dig! jag är just nu sjukskriven för depression och har fått medicin utskriven men inte vågat börja äta tabletter utan ha länge velat försöka klara mig ur det här med hjälp av min terapeft. har pratat lite och berättat om mina mörka tankar för min terapeft men känns ändå som att jag inte vågar fullt ut säga hur jag verkligen känner och tänker. jag känner precis som du gjorde att jag inte orkar ta tag i mitt liv utan vill bara få lämna allt här och nu. min fråga till dig är att om du tror att mina tankar om att inte vilja leva längre minskar och förhoppningsvis försvinner helt om jag får älta och ofta prata med min terapeft om det jag verkligen tänker omkring ämnet??!!
Jenniy Ekman Karlsson: Hej Anna! Jag tror verkligen på att få prata om det man känner. Det är oerhört viktigt att man får ut det mörka man bär på. Av egen erfarenhet så blir det lättare och lättare ju mer man pratar. Att få lätta sig med någon som inte dömmer en är väldigt skönt. Jag hoppas att du kommer att fortsätta att prata om hur du mår. För livet är värt att leva. Prata så mycket du bara orkar. Jag håller tummarna för dig. Fortsätt att käpma Anna! Det kan faktiskt bli helt underbart att leva!

Ture: Hej, du har haft turen på din sida ochjag önskar dig allt gott, mkt kärlek och en lång livslinje men min fråga till dig är: Vad anser du om de självmordskliniker som bl.a. finns i österrike? Bakgrund: Kliniker som s.a.s. hjälper till att få det gjort ordentligt om uttrycket tillåts. Det senaste exemplet var mannen i sthlm som blev totalförlamad i en egenvållad bilkrasch, han kunde inte leva det liva han önskade och bestämde sig så småning om för att göra slag i saken under ordnade former?
Jenniy Ekman Karlsson: Hej Ture! Det där var en oerhört svår fråga. Jag vet inte riktigt vad jag tycker. På ett sätt kan jag förstå att om man lever med en sjukdom så allvarlig att man upplever att man är levande död, att man då vill avsluta sitt lindande. Sen om det är rätt eller fel det kan jag inte bedömma.

Malin: Hej Jenniy, det du beskriver låter näst intill så som mitt liv också utspelat sig. Kände mig annorlunda sen ca 7 års ålder, och blev värre för varje år som gick o blev mer o mer deprimerad. Som resulterade i att jag försökte ta mitt liv med tabletter fre 13/11 -1999. Då var jag 14 år gammal. Det är alltså 10 år sedan (nästan på dagen). Och ändå sedan dess har jag gått i genom många, många psykologer, antidepressiva medel o en berg-o-dalbana av känslor. ' Jag mådde väldigt bra under några år och ansåg mig vara "botad", alltså helt och hållet lycklig för första gången i mitt liv. Tills att jag sakta men säkert gick in i ännu en djup depression året 2006, utan någon igentlig orsak. Hade "allt" så att säga. Ett bra jobb, trevliga arbetskamrater, klättrade på "karriärs-stegen", tränade och åt hälsosamt, hade många vänner, levde alltså ett väldigt aktivt liv med många bollar i luften. Och ännu en gång kom alla dessa olika självmordstankarna upp igen. Men med mycket mer starkare och grafiska. Började t.o.m för första gången i mitt liv komma in på tankar att vilja skära mig själv. Och den lusten att vilja göra det blev såpass stark tillslut att jag en dag valde att antingen skära mina handleder eller att ta mig själv till psykakuten. För att fråga någon närstående om hjälp var alldeles för skamsfullt. Men har nu i efterhand förstått att jag snarare hade gömt undan "den deprimerade Malin" djupt in i garderoben, snarare än att ha blivit "botad" och äntligen lycklig över livet. Så nu har jag varit sjukskriven sedan 2006, och intar ännu en gång hög dos av antidepressiva läkemedel och psykolog kontakt. Och ska även snart påbörja en utredning på en behandlingsenhet specialinriktat på borderline. Hur känner du att du blev hjälpt? Har du haft några större svackor senare i livet? Känner du dig "botad" eller ligger det en underliggande depression där som kan utlösas om du inte är vaksam hädanefter? /Många kramar o lycko önskningar från Malin 24 år.
Jenniy Ekman Karlsson: Hej Malin! Jag har inte haft några större svackor i mitt liv. Några små perioder bara. För mig ligger de mörka tankarna så långt bort de kan men man kan ju aldrig vara säker på att de inte kommer igen. Fast jag kan inte se eller föreställa mig något som skulle få m,ig att må så där dåligt igen. När jag fick prata om mina känslor släppte det värsta men sen har jag jobbat väldigt mycket med mig själv och mitt sätt att se på mig själv och världen. Jag tror väldigt mycker på tankens kraft. Jag tänkte väldigt mörka tankar hela tiden och hade oerhört dåligt självförtroende. När jag fick jobba med mig själv och min självbild började det bli ljusare. Jag jobbar fortfarande på att tänka posivtivt och se livet från en ljus sida även när det händer jobbiga saker. Livet är en kamp, men idag ser jag den kampen som något positivt. Allt hela tiden utvecklas och få nya erfarenheter. Jag hoppas att du också ska hitta det ljusa i livet. Hitta det som gör att du mår bra. Var egoistisk och försök att hitta det som gör att du mår bättre. Tänk på dig själv i första hand! Lycka till med livet jag hållar alla fingrar jag har för dig! Kram Jenniy

Anna Hammarsten: Hej Jenniy, Jag blev så glad och ledsen på samma gång att se dig i TV. Vi kände varandra, för 15 år sedan. Men jag hade ingen aning, kanske var det så mycket annat som hände i livet just då...men jag kan inte annat är att känna viss skuld! Skuld för att man inte reagerar, frågar eller gör något! Om du vill kan du hitta mig på fejan... Tack för att du är så stark! KRAM Anna
Jenniy Ekman Karlsson: Hej Anna! Vad roligt att höra från dig. Känn absolut ingen skuld, vi bör ju alla på våra problem och det kan ju vara svårt att hjälpa andra i den åldern vi var i. Det händer ju så mycket just då. Har tyvärr ingen facebook men jag kan ta kontak med dig via min mans, Nicklas. Vore kul att snacka lite mer! Kram Jenniy

moderator: Hej! Och tack för alla frågor. Jenniy hinner tyvärr inte svara på fler. Temat självmord fortsätter hela veckan.