Vilken är din bakgrund?
Idrottsligt har jag varit världsmästare i kampsporten kung fu/wushu. Jag är utbildad hälsovetare och har en kandidatexamen i psykologi. Är VD för en behandlingsklinik för ortorexi och idrottsrehab och har författat 8 böcker varav den senaste handlar om ortorexi.

Med ditt perspektiv, hur har vår inställning till träning förändrats?
Estetiskt fokus har blivit starkare, den felaktiga tron på att mer träning alltid är bättre har tyvärr spridit sig liksom den felaktiga tron att kosten har en avgörande betydelse för motionärernas resultat av träningen. 

Skulle du säga att det pågår en träningshets i samhället?
Ja, många företag uppmanar anställda att delta i olika lopp såsom Vasan, Vätternrundan, Maraton med flera lopp som definitivt inte är hälsosamt för alla. Innan långlopp behövs uppbyggnad och målinriktad träning – en kompetens som ofta saknas. Dessutom bedyras överdrivna mängder träning och typ av mat på sociala medier som får en stor påverkan på våra ungdomar.

Hur vet man att man tränar på ett osunt sätt?
Om man mår sämre av träningen. Om man får oro av att hoppa över ett pass, sömnrubbningar, återkommande belastningsskador, trötthet, nedstämdhet, nedsatt kognitiv förmåga, det vill säga att tänka, minnas, koncentrera sig, associera, och ökad tolerans, man måste träna hårdare, längre och oftare för att få samma ”ruskänsla”.

Finns det träningsformer som är direkt ohälsosamma?
Inte ohälsosamma träningsformer men ohälsosamma val. Träningsformen man väljer ska vara lämpad för den fysiska och psykiska status man har samt för det mål man önskar uppnå. Det som är lagom belastning för den ena kan vara för tungt för en annan – som i crossfit - och det som känns lagom och passande för den ena i yogan känns som tortyr för en annan. Det finns inte en aktivitet som passar alla.

Vilka träningsformer är skonsammast för oss?
Skonsammast för vad är då en viktig fråga. All träning där belastningen anpassas till ens styrka, rörlighet, koordination, uthållighet och balansförmåga är skonsam. Det är när belastningen är för hög som skador uppkommer. Om den är för låg uteblir istället resultatförbättringen. För den överviktige kan vattengympa kännas bra på grund av minskad belastning på leder men för den snabbe simmaren är belastningen från vatten extremt hög. Tai chi som jag själv tränat är väldigt skonsamt upp i höga åldrar.

Vad är egentligen ortorexi?
Ohälsosam fixering vid vad man anser vara ”nyttiga livsmedel” i kombination med överdriven träningsmängd. Träningen blir ett beroende då den minskar den ångest som uppstår när man äter ”fel” eller tränar ”dåligt”. Initialt har ortorektikern mycket bra fysiska värden i nivå med elitidrottare. När fettprocenten blir för låg ökar tvång, depression, ångest med mera som efter en viss tid börjar bryta ned kroppen. Man kan då gå in i ett snabbt försämrande förlopp och bli anorektisk inom ett par månader.

Hur kommer man ur ett träningsberoende?
Först och främst att våga ta hjälp att bli frisk och fri från sitt beroende. Steg 1: inse att man är sjuk. Steg 2: våga be om hjälp. Steg 3: våga förändra. Steg 4: våga ta risken att gå upp i vikt/bli mindre tränad.

Mod är ett nyckelord. De flesta får det när man väl hamnat i kris och känner att man är olycklig och inte orkar mer. Få blir otränade och ”förfallna” ska tilläggas, det är bara vad man tror och oroar sig för. 

Hur hittar man en lagom nivå för sin träning?
Man funderar i ett helhetsperspektiv. Ung studerande eller småbarnsförälder? Tid är en nyckelfaktor. Fysiologiskt kan det som motionär räcka att träna 2 gånger i veckan för att bygga upp sin kondition. Den träningsmängden räcker även utomordentligt bra för att bygga upp och bibehålla styrka. Om man tycker det är socialt och roligt kan man självfallet ägna mer tid åt träning men då är variation ett nyckelord.

Vilken anser du är den största myten om träning?
Det finns flera, men är att man måste hinka i sig flera liter vatten per dag. 2,4 liter vätska per dygn är snittbehovet. Mindre för kvinnor, korta personer och så vidare men merparten kommer från mat och det räcker med dryck till maten som regel. Att dricka för mycket vatten av rädsla för att få vätskebrist bör sättas i relation till att det är lika farligt att dricka för mycket. Bakgrunden till myten lades av företag som säljer vatten.