Du möter många patienter som befinner sig mitt i livet, och som drabbats av oväntade sjukdomar. Vilken är deras vanligaste reaktion?

De vanligaste är ”fattar inte”, ”kan inte vara sant”, ”det här går inte, det passar inte i mitt liv just nu”, ”det måste vara fel på proverna” och ”äntligen får jag veta det jag misstänkt hela tiden”. Man kan också låta lugn, klok och rationell men inombords kan det vara fullt kaos.

Kan samma typ av sjukdom utlösa helt olika reaktioner?

Ja, det är inte kopplat till sjukdomen utan mer till situation och person. En del är mer förberedda. Om man mår dåligt får man en förklaring, då känns det mer som en lättnad. Mycket kan också handla om hur doktorn och sköterskan uppträder när de ger beskedet, om patienten känner sig sedd och lyssnad till. En del får ju faktiskt också besked på telefon, det kan vara jobbigt.

Reagerar män och kvinnor olika på ett sjukdomsbesked?

På gruppnivå kan man se lite skillnader. Män har mer tendens att verka coola och ”ta det som en karl”, för kvinnor är det mer socialt och kulturellt tillåtet att gråta och söka tröst.

Är det lättare att hantera om inte sjukdomen syns på utsidan?

Det behöver inte vara lättare. Det kan vara jobbigt att det inte ens syns, ingen förstår lidandet. ”Det hade varit lättare om jag brutit benet och satt i rullstol”. De får inte den uppmärksamhet de vill ha. Andra kan tycka att det är bra att det inte syns, för då kan de bete sig som sitt vanliga jag och slipper bli "tyckt synd om".

Är det tuffare att bli sjuk mitt i livet idag än det var förr i tiden?

Här i den rika västvärlden har människor svårt att acceptera sjukdom. Det finns en föreställning att om man bara lever sunt så blir man inte sjuk. Det finns inte i beräkningen att lidande och sjukdom kan drabba alla helt blint. Man tror att det är andra människor som drabbas. I fattiga delar av världen är sjukdom och lidande en del av livet.

Hur ska man som vän eller anhörig närma sig en sjuk person?

Det finns inga mallar. Det handlar om att vara uppriktig, öppen, intresserad, vara sig själv. Inte ge råd om hur man ska tänka, det behöver ingen höra. Vare sig det handlar om att ”tänka positivt” eller att dra upp andra hemska fall man hört talas om och strö salt i såren. Det gäller att våga lyssna, våga höra av sig. Inte tro att man alltid behöver säga de rätta orden.

Hamnar alla människor som blir riktigt sjuka i en kris?

Ja, de flesta gör det. Sen blir det olika svårt beroende på hur man hanterat sitt ”livsbagage". En del har inte kunnat hantera svåra upplevelser förut. De har kanske dåligt nätverk, då är det lättare för dem som har odlat sina relationer.

Finns det olika faser man går igenom i en kris?

Man kan dela upp det i chockfas, reaktionsfas, bearbetningsfas och nyorienteringsfas. Den sista fasen handlar om att man försonas med att man förlorat nånting och kan börja bygga nya visioner kring det man har kvar.