Bergen är i vintervila och himlen är isande klar när vi närmar oss det första lägret i Saadnayel. Det är kallt. Vill det sig illa når temperaturerna minus femton grader på vintern. Flera av barnen som springer längs vägen har plastsandaler på fötterna. Jag ser små smutsiga tår i öppna tofflor bredvid mina stora nedstuckna i grova yllesockor och gummistövlar.

I lägret är allt kontraster. Den vita jorden mot den blå himlen. En detaljrik medelklassvardag som blev liv utan något beständigt. Välbyggda hus med värme och vatten som blev fuktiga skjul i plast att dela med flera andra familjer. Människor med lika rättigheter och möjligheter som förvandlats till icke-önskvärda existenser. Men också vanlig vardag, lek och skratt mot en kuliss av katastrof.

I Libanon, stort som Skåne, finns det 1,1 miljoner flyktingar kvar. Eller snarare 1,8 miljoner. Ingen vet exakt.  För åtta månader sedan stängde regeringen gränsen, men kriget pågår fortfarande och människor fortsätter komma i tusental, dag som natt. Den enda skillnaden är att de nu inte registreras, och blir ännu osynligare.

I anslutning till lägren ligger UNICEFs barnsäkra platser dit barn och ungdomar får komma för att fylla sina dagar med mening. De lär sig livskunskap och säkerhet, förbereder sig för kommunal skola och skapar. De skriver sånger som handlar om Syrien, ritar bilder som handlar om Syrien, leker lekar som handlar om Syrien. Drömmen om att återvända hem är både identitet och hopp.

Vissa av barnen har varit så länge i Libanon att det inte längre minns var de kommer ifrån.

Ur ett av tälten i lägret i Faida hörs barnröster deklamera poesi. Dikterna har de skrivit själv. Saymaa, 11, står mitt i rummet:

I Syrien hade jag en trädgård.
I Syrien var jag en prinsessa.
I Syrien hade jag en gata, en adress, ett hus och ett hem.
Här i Libanon är jag bara ett nummer, ett nummer registrerat hos UNHCR.
Åh FN.
Åh stora förenade nationer, jag vill tillbaka till Syrien.
Ta numret du gav mig och låt mig åka tillbaka. 

– Jag vill bli en människa igen, säger hon sedan. Här är det nummer på tältet, nummer på kortet vi måste visa för att få bidrag till mat. De kallar oss inte vid våra namn. Vi är bara siffror.

Barnen vill också att jag ska dela med mig av mina egna nyårslöften. Vad lovar jag mig själv? Vad lovar jag barnen? Tio ögonpar ser uppmuntrande ut. Min otillräcklighet får handstilen att bli näst intill oläslig. Vad skriver jag?

”Jag lovar att försöka göra världen till en lite bättre plats för barn” krafsar jag på pappret, men baxnar inför mitt eget högmod och lägger snabbt till: ”så gott jag kan”.

Så gott jag kan. Så gott vi alla kan.

Jenny Strömstedt, UNICEF-ambassadör