Kalla faktas granskning av Frälsningsarmén startade för cirka fyra månader sedan. Utgångspunkten var bred. Vi tittade på ekonomin, organisationen och vilka värderingar som styrde verksamheten. Så småningom ledde denna inledande undersökning fram till slutsatsen att det fanns en motsättning mellan den bild som Frälsningsarmén ger av sig själv offentligt och den bild vi fann.

Frälsningsarmén bedriver en omfattande social verksamhet runt om i landet. Denna bekostas av offentliga medel och bidrag och insamlade pengar från allmänheten. Frälsningsarmén är den andra största välgörenhetsorganisationen efter Svenska kyrkan när det gäller insamlade medel och är alltså en betydande aktör i det svenska samhällslivet. En sådan aktör bör åtnjuta ett stort förtroende hos allmänheten. Givetvis borde det då finnas ett stort allmänintresse kring hur verksamheten bedrivs och på vilka grunder. En demokratisk insyn i verksamheten borde vara given och välkomnas av Frälsningsarmén själv, inte minst eftersom skattemedel används.

Vi tog i ett tidigt skede kontakt med Frälsningsarmén för att upprätta en kontakt och säkerställa att vi kunde få tillgång till någon av de ledande personerna inom rörelsen, framför allt kommendör Marie Willermark för frågor och intervjuer.
Förvånande nog möttes vi genast av misstänksamhet och slutenhet. Intervjuer var inte att tänka på. Alla frågor skulle besvaras via mail. Efter ett tag slutade informationschefen Bert Åberg att svara helt i telefon. Den enda kommunikationsvägen var via mail som kontinuerligt började läggas ut på Frälsningsarméns hemsida. I anslutning till våra publicerade mail fanns kommentarer från Bert Åberg själv som i olika former gick ut på att misstänkliggöra Kalla fakta. Denna misstänksamhet togs också till intäkt för att vägra intervjuer. Misstänkliggörandet blev alltså självuppfyllande på ett mycket märkligt - men förstås helt medvetet - sätt.

På detta vis grävde Frälsningsarmén ner sig i skyttegraven från början. I stället för den ”transparens” som hemsidan skenbart gav intryck av sköt ledningen skarpt så fort vi skickade ett mail (som ju var enda kommunikationsformen). Varje intervju vi gjorde ute på fältet (vi hade fått lov att besöka några verksamheter som valts ut åt oss) rapporterades in till Högkvarteret i Stockholm, refererades och kommenterades på hemsidan. På Myrorna runt om i landet hade personalen fått en central order om att inte uttala sig om vi skulle dyka upp oanmälda. Den föregivna öppenheten och transparensen som framhölls på hemsidan visade sig alltså i praktiken i stället handla om en stenhård informationskontroll, styrd från Högkvarteret.
Den här dubbla bokföringen skulle också visa sig vara typisk för Frälsningsarméns hantering av de värderingar kring homosexualitet som vi skulle komma granska. Att de putsat upp sitt etikdokument och strukit en hel sida som handlade om det förkastliga i homosexuellt leverne, är bara ett exempel vi visar i reportaget.

För att dokumentera vad som egentligen gäller i Frälsningsarméns inställning till homosexualitet gav vi oss ut med dold kamera. Vår reporter utgav sig för att vara homosexuell och i bryderi över sin sexuella läggning. På flera kårer blev han upplyst om att detta kunde han få hjälp med om han ville. I reportaget visades bland annat hur en kårledare ber för reportern att Gud ska ”befria” honom från homosexualiteten.
I efterhand har Frälsningsarmén kritiserat Kalla fakta för denna metod. Man har inte skrätt orden utan gått på i mycket aggressiva termer. Till exempel att det är ett övergrepp på deras själavård att falskeligen uppge sig vara i nöd. Detta skulle kunna leda till att ”ensamstående mammor”, enligt Marie Willermark, avstår från att söka hjälp hos Frälsningsarmén. Och om det skapar lidande hos dem är det Kalla faktas fel, menar hon.
Marie Willermark anser också att pastor emeritus Cay Lennart Larssons åsikt att förbönen tvärtom är ett övergrepp mot den (påstått) homosexuelle reportern är ”irrelevant” eftersom det är en ”fiktiv situation”. Hon tar alltså inte avstånd från att Frälsningsarméns personal anser sig med bön kunna befria människor från deras sexuella läggning.

Marie Willermark verkar därmed inte heller kapabel att inse att man måste beakta att en person som söker kontakt med själavårdare för att han plågas av tvivel kring sin sexuella läggning, kan vara en person i djup själslig nöd. Det kan vara en person som befinner sig i en djup livskris förknippad med svår ångest. Att lättvindligt erbjuda bön för att ”befria” denna person utan att ställa några mer ingående frågor om bakgrund, livssituation och försäkra sig om att personen inte är suicid eller i behov av professionell vård på grund av sitt psykiska tillstånd, är naturligtvis mycket riskfyllt. Detta allvarliga missförhållande inom en organisation som tillhör en av Sveriges största aktörer inom själavård och social verksamhet motiverar användningen av dold kamera.

Det centrala i Frälsningsarméns kritik av Kalla faktas reportage är att vi påstår att ”alla är inte välkomna” i Frälsningsarmén, vilket inte skulle vara sant enligt Frälsningsarmén, som med en dåres envishet upprepar att ”alla är välkomna”.
Men hur är det – egentligen? Enligt Frälsningsarmén får du bli frälsningssoldat om du är homosexuell . Men bara om du lever i celibat. Du får också soppa om du är hemlös – även om du är homosexuell. Du behöver inte svälta ihjäl. Men hur ”välkommen” är man egentligen? Varken den homosexuelle frälsningssoldaten eller den homosexuelle hemlöse accepteras som det de är, nämligen icke-heterosexuella. Man är till med beredd att hjälpa till att ”befria” människor från det som betraktas som fel och synd. Extremexemplet är Frälsningsarmén i Malawi som aktivt stödjer kriminaliseringen av homosexuella i landet. Men detta vill Frälsningsarmén i Sverige över huvud taget inte kännas vid, trots att man tillhör samma rörelse och - om man ville - självklart skulle kunna ta strid för att homosexuella inte ska riskera sättas i fängelse. Energi är det ingen brist på, det har vi sett. Man det var ju det där med värderingarna, förstås.

Den så kallade ”öppenheten” på Frälsningsarméns hemsida i samband med produktionen av vårt program, som bland annat gick ut på att kontinuerligt lägga ut alla mail vi skickade och samtidigt kommentera och misstänkliggöra oss, är skenbar och selektiv i flera avseenden. Det märkte vi när det så småningom kom ett mail från Bert Åberg där han förklarade att Marie Willermark nu skulle ställa upp på intervju – efter fyra månader. Naturligtvis fanns det villkor. Willermark måste få se reportaget. Hon måste få tid att konferera med sina kollegor i Frälsningsarméns ledning om hur hon ska svara på våra frågor. Intervjun måste sändas oklippt.
Vi svarade omedelbart att vi godtog alla villkoren, eftersom vi var mycket angelägna om att låta Frälsningsarmén komma till tals. Märkligt nog lades denna mailkonversation inte ut på hemsidan. Efter några dagar tvingades vi till och med påminna om att vi inte fått något svar och att det började bli bråttom eftersom programmet snart skulle sändas. Då tog man det till förevändning för att återigen klaga på oss på hemsidan.

Och så har det varit hela tiden.. Har det inte varit det ena, så har det varit det andra. Och så har det fortsatt efter publiceringen i söndags. Frälsningsarmén hittar hela tiden nya saker att klaga på. Syftet är naturligtvis att skapa en debatt om Kalla fakta, om syftet med vår granskning och våra arbetsmetoder. Vi tar gärna en sådan debatt.
Men det är uppenbart att Frälsningsarmén egentligen har ett helt annat syfte: att på klassiskt vis skjuta budbäraren. Och syftet med det är förstås att flytta fokus från sakfrågan som vi har lyft med reportaget: hur väl stämmer Frälsningsarméns värdegrund och det sätt den tar sig i uttryck i praktiken med den bild som allmänheten har? Stämmer den med reglerna för statsbidrag? Är kommuner som stödjer Frälsningsarméns sociala verksamhet klara över de värderingar som möter de människor i nöd som söker upp Frälsningsarmén? Är människor som skänker sina gamla kläder till Myrorna införstådda med att de stöder en organisation som i vissa andra länder stödjer kriminalisering av homosexualitet?
Detta är frågor som Frälsningsarmén visar att de helst av allt inte vill diskutera.