* Ett kartotekskort, som visar tillverkningskoder för Sommerlaths fabrik 1943;
* Ett kartotekskort från nazistpartiets medlemsregister;
* Några kopior från det tyska bolagsregistret (Industri- und Handelskammerkartei), enligt vilka den tidigare ägaren hette Ernst Wechsler;
* Ett registerkort från de tyska skattemyndigheterna (Oberfinanzpräsident Berlin-Brandenburg), där namnet ”Efim” satts inom parentes.

Mer än så var inte känt om affären när Arbetaren publicerade sin artikel. Walther Sommerlaths akt från bolagsregistret var inte fritt tillgänglig och bland de kopior från den som ställdes till Arbetarens förfogande saknas det dokument som talar om ”Arisierung”. Amtsgericht Charlottenburg hade på en direkt fråga svarat att det inte fanns någon registerakt alls bevarad under företagets tidigare namn, Wechsler und Hennig. Det fanns inte heller några uppgifter i den tyska folkbokföringen om Ernst Wechsler.

Nya dokument

När Kalla Fakta började undersöka saken sommaren 2010 gick det lite lättare. Nu fick vi se hela Walther Sommerlaths bolagsregisterakt hos Landesarchiv Berlin, och kunde därmed bekräfta det vi misstänkte – att det var en så kallad ”arisering”. Fortfarande hittade vi inte någon registerakt för det gamla företaget på Landesarchiv Berlin, men istället kunde historikern Christoph Kreutzmüller berätta att han hade uppgifter från den i sin databas. Kreutzmüller hade gått igenom alla de registerakter som fanns i de olika förvaltningsrätterna, och på så vis fick vi nu bekräftat att det också fanns en akt för företaget under dess gamla ägare. Uppgiften från Amtsgericht Charlottenburg från 2002 hade helt enkelt varit felaktig, och berodde förmodligen på att myndigheten inte riktigt visste vilka akter den hade. Därmed fick vi också veta att den tidigare ägarens rätta namn var Efim Wechsler. Men eftersom den akten var på väg att överlämnas från rätten till Landesarchiv Berlin skulle det dröja länge än innan vi fick se den.

Nästa anhalt blev därför Landeshauptarchiv Brandenburg i Potsdam. Där förvaras bland annat dokument från Berlins skattemyndigheter. Som vi säger i programmet skedde en stor del av utplundringen av de tyska judarna i skenlegala former, med olika slags skatter och avgifter och exekutiva medel för att tvinga offren att betala. Allt detta finns bevarat i akter som tillhör det som kallades Oberfinanzpräsident Berlin Brandenburg. Många av dessa akter saknas av olika orsaker, och vi hittade ingen akt som handlade om företagsförsäljningen. Däremot fanns där en akt som behandlade den exekutiva auktionen av Wechslers hyresfastighet på Belle Alliancestrasse. Den akten förde vidare till en akt på Landesarchiv Berlin, som handlade om hur han efter kriget fick ersättning för de pengar han förlorat i samband med försäljningen. I de inlagor som han skickade via sitt juridiska ombud fick vi veta dels att han överlevt kriget och befann sig i Brasilien, dels exakt när och hur han lämnade Tyskland. Vidare fick vi veta att han förlorade sitt tyska medborgarskap 1935 och att polisen sent 1938 uppmanade honom att lämna Tyskland.

Därmed visste vi två saker: han hade begett sig till Brasilien och han inte var tysk från början. Vi behövde inte fundera länge på varifrån han kom. Kerstin Wolf, som arbetar på skatteförvaltningen i Berlin, har under många år arbetat med ett forskningsprojekt om de judar som efterlystes av förvaltningen för att de inte i tid betalat alla pålagor. I en av dessa efterlysningar, daterad 1940, nämndes Efim (”Efaim”) Wechsler, och där fick man också veta att han kom från Kischinew, eller Chisinau som man säger i Sverige. Mer än så gick det inte att ta reda på om honom och hans familj i tyska arkiv, eftersom alla andra spår utplånats. Däremot gav de brasilianska arkiven en del.

Till Brasilien

Frilansjournalisten Henrik Brandão Jönsson och den brasilianske journalisten Rogério Jordão följde upp de spår vi hade. Några av dem ledde ingenstans. Vi pratade med en man i Porto Alegre vars släkt liksom Efims kom från Chisinau, men det var en annan släkt. En person som kallades ”E Wechsler” hade varit med och grundat en synagoga i Rio de Janeiro, men han hette inte Efim utan Efroim och var en helt annan person. Däremot hittade vi snart Efims grav. Precis som väntat ligger han på en kyrkogård för sekulärt inställda judar.

Den brasilianska motsvarigheten till Post- och Inrikes Tidender heter Justiça Brasil och hela 1900-talets utgivning av den tidningen finns utlagd på internet. Man kan söka på ett namn och få reda på när en viss person till exempel startat ett företag, fått bygglov eller sökt brasilianskt medborgarskap. Via dessa notiser fick vi reda på att Efim Wechsler hade en dotter, Ilse, och att hennes mamma hette Gitlia. Gitlia Wechsler fick vi aldrig några fler uppgifter om, så vi antar att hon avlidit tidigt, kanske redan i barnsäng. Däremot fick vi veta en del ytterligare om var Efim och Ilse bott – de flyttade efter några år från São Paulo till Rio de Janeiro. Vi fick veta en del om deras ekonomiska aktiviteter och vi fick stifta bekantskap med vad som visade sig vara Ilses andra make, den österrikiske vattenpolostjärnan och affärsmannen Juliusz Kauf.

Förutom att vi fick veta en del om Efims dotter och deras ekonomiska förehavanden, fick vi också några adresser att leta på. Från början visste vi ju inte om dottern Ilse fortfarande var i livet, eller om hon hade barn. Precis som vi visar i programmet handlade det mycket om att gå runt och prata med människor som mindes Efim och hans familj. Efter några veckor fick vi fram dokument från nationalarkivet i Rio som visade att Ilse var avliden, men också vilka som hade ärvt henne. Därmed var det bekräftat att det inte längre fanns direkta efterlevande i livet. Men det fanns människor som mindes både Efim och Ilse. Till slut leder det spåret fram till Eva Jonathans, som betraktade Efim som sin morfar, och minns att han lät sig kallas ”ryssen”.

Utlandsavdelningen i São Paulo

Genom kartotekskortet från nazistpartiets medlemsregister visste vi också att Walther Sommerlath varit medlem i nazistpartiets utlandsavdelning i São Paulo. Det är egentligen först under de senaste åren som de lokala avdelningarna av utlandsorganisationen utforskats ordentligt. Genom de båda brasilianska historiker som intervjuas i programmet, Luis Moraes och Ana Maria Dietrich, har en delvis ny bild av partiet kunnat förmedlas, som mer betonar de lokala initiativen än den centrala styrningen. Det tyska nazistpartiet organiserade en mycket begränsad krets bland utlandstyskarna, men det hade ett inflytande som var mycket större än vad som återspeglades i antalet medlemmar. Deras böcker lärde oss mycket om den organisation som Walther Sommerlath varit medlem i.

Vi gick till Ibero-Amerikanisches Institut, som är en avdelning av Staatsbibliothek Berlin, och beställde fram de tyska tidningar som gavs ut i Brasilien. Man behövde inte läsa partitidningen Deutscher Morgen länge för att inse att den bild av Walther Sommerlaths aktivitet som drottningen ger är helt felaktig. I den tidningen, som gavs ut av lokalgruppen i São Paulo, görs det ingen hemlighet av att partiets grundval är en hänsynslös judefientlighet. Även Brasilien var på trettiotalet anfäktat av judehat men toleransen för utländskt inspirerade våldshandlingar var mycket låg. Brasilien präglades under den här perioden av en egen form av fascism, integralismen. Trots att även den innehöll en avsevärd dos av antisemitism var huvudsyftet ändå att framkalla en nationell brasiliansk sammanhållning, oavsett härkomst (åtminstone så länge man inte härstammade från Afrika). De som ville utöva judehat i praktiken måste lämna Brasilien och åka till Tyskland.

Den brasilianska säkerhetspolisen

Vi bad frilansjournalisten Henrik Jönsson och den brasilianske journalisten Rogéiro Jordão att på plats i Brasilien undersöka spåren efter trettiotalets tyska nazism. Det visade sig snart att den viktigaste platsen att besöka var säkerhetspolisens arkiv i São Paulo. Det är på alla sätt ett utmärkt arkiv, med en väldigt vänlig och proffsig personal, som lät oss gå igenom stora mängder material på kort tid. Den bild som framkom var emellertid entydig: det dröjde till 1938 innan den brasilianska polisen ägnade något större intresse åt den utlandstyska nazismen i Brasilien. Innan dess hade den stora, och gemensamma, fienden varit det lokala kommunistpartiet (och inte minst dess judiska medlemmar). Det innebar att spåren efter den period då Walther Sommerlath verkat i São Paulo var mycket sparsamma. Vi bad forskaren Susanne Berger göra motsvarande undersökning i USAs nationalarkiv, NARA, i Maryland. Hon kom snabbt till samma resultat: det dröjde till 1938 innan USA skickade ner Secret Service till ambassaden i Brasilien och inledde en övervakning som så småningom blev omfattande. De spår vi hittade i São Paulo sa ändå en del om verksamheten i nazistpartiets utlandsavdelning under det tidiga trettiotalet, men förutom medlemskapet i Deutsche Schule och Sportclub Germania hittade vi inget om Walther Sommerlath personligen. Det betyder inte att han inte var aktiv, utan bara att fram till 1938 betraktade den brasilianska polisen de tyska nazisterna som om inte allierade så åtminstone vänligt inställda.

Ariseringen

Christoph Kreutzmüller har just avslutat ett stort forskningsprojekt som för första gången ger en helhetsbild av ”ariseringen” i Berlin och han hjälpte oss också med andra viktiga uppgifter. Vi hade stor nytta av den forskning om de tyska skattemyndigheternas roll under ”ariseringen” som redovisats av bland andra Martin Friedenberger och Götz Aly. Genom att läsa deras böcker, som publicerats de senaste åren, fick vi både veta en hel del om hur utplundringen gått till, och många bra tips på i vilka arkiv vi skulle kunna hitta material som kunde hjälpa oss vidare. Wolfgang Benz, som varit handledare för flera av de forskare som under de senaste åren utforskat ”ariseringen”, hade också gett ut en bok över vad det innebar att vara medlem av det tyska nazistpartiet. Volker Koop berättade utförligt för oss om utlandsavdelningen och Elisabeth Schmidt om judarna i Kreuzberg – ingen av dem fick dessvärre plats i programmet. Eva Blay och Miriam Oelsner berättade utförligt för oss om judarnas situation i trettiotalets Brasilien, inte heller det fick plats. Dessa och flera andra tyska och brasilianska forskare och aktivister har hjälpt oss med många goda råd, och utan deras vänliga hjälp hade det här programmet inte kunnat göras.

En sådan här berättelse blir naturligtvis inte komplett utan att vi berättar om alla de spår som inte lett någonstans. Precis som fallet var med Arbetarens artikel, har efterforskningarna omfattat mycket mer än det som vi kan redovisa. Vi har gått igenom stora allmänna arkiv som berör rustningsindustrin och som förvaras i Bundesarchiv-Lichterfelde i Berlin, utan att hitta några spår efter vare sig Sommerlaths eller Wechslers företag. Vi gjorde motsvarande undersökningar i militärarkivet i Freiburg, som också har mycket material om rustningsindustrin. Vi har sökt Walther Sommerlaths avnazifieringsakt i alla de arkiv i Tyskland som skulle kunna tänkas ha den, men helt utan resultat. Vi har undersökt folkbokföringen och tyska UDs arkiv efter uppgifter om Efim Wechsler, men även det utan resultat. Innan vi visste mer om familjens öde ägnade vi också mycket tid åt att ringa alla med efternamnet Wechsler i Brasilien och Henrik Jönssons efterforskningar i Brasilien bjöd även de på ett stort antal ledtrådar som inte ledde vidare. Ett lyckat forskningsprojekt handlar väl så mycket om de ledtrådar som inte gav något, som om de dokument man faktiskt, till slut, hittar.