Manus: I Landesarchiv Berlin hittar vi dokumenten om den fabrik som Walther Sommerlath tar över i april 1939. Den hette Wechsler und Hennig och låg på Wassertorstrasse 14 i Kreuzberg i Berlin.

I Landesarchiv hittar vi också den tidigare ägaren, ingenjören Efim Wechsler, som tvingades sälja fabriken. Orsaken: han var jude.

Varför tog Walther Sommerlath över ett judiskt företag? Vilken betydelse hade det att han var medlem i nazistpartiet? Hur mycket betalade han för fabriken? Och vad hände med Efim Wechsler och hans familj?

Vi stöter omedelbart på problem. Många handlingar i de tyska arkiven - framför allt gällande judarna - har förstörts.

Götz Aly, professor och historiker Berlin: Minst 80 procent av dokumenten, antagligen mer, som beskrev enskilda personers aktivitet i denna tid blev förstörda vid krigsslutet. Alltså brände man dem, överallt och människorna också målmedvetet suddade ut alla spår.

Manus: I den tyska folkbokföringen finns inte heller några spår. Men vi hittar ett dokument som inte raderats - Berlins adressböcker från den tiden.

Där kan vi se att Efim Wechsler öppnar en ingenjörsbyrå som 1919 flyttar till Berlins huvudgata Unter den Linden. Några år senare startar han sin första egna fabrik. 1929 flyttar fabriken hit - till de då nybyggda fabriksdistrikten i Kreuzberg.

Efim Wechsler är inte tysk från början. Han kommer ursprungligen från Chisinau, som då tillhörde Ryssland, men som idag är huvudstad i Moldavien. Han är född 1883. Han får en dotter som heter Ilse 1913. Men av hans fru Gitlia finner vi inga spår.

I Januari 1933 tar nazisterna makten i Tyskland. Under de första månaderna har deras stormavdelningar fria händer att terrorisera judar och oliktänkande.

1935 fråntas Efim Wechsler sitt tyska medborgarskap. Den fysiska Förintelsen av judarna i utrotningslägren har ännu inte börjat. Men trycket mot judarna trappas upp och tar sig mer och mer våldsamma former.

Under den så kallade Kristallnatten i november 1938 attackeras judar och judiska företag över hela Tyskland i samordnade aktioner av anhängare till nazistpartiet. Kreuzberg, där Efim Wechsler har sin fabrik, tillhör de värst drabbade judiska områdena. Judar förbjuds att äga företag.

Wolfgang Benz, professor emeritus Centrum för antisemitismforskning Berlin: Situationen för judiska företagare var hopplös, det var enligt lag förbjudet, de var tvungna att sälja till varje pris och de var tvungna att hitta en flyktväg till ut ur landet. Efter kristallnatten 1938 var det klart för alla även de patriotiska judarna att de inte längre kunde existera i detta land.

Manus: Hösten 1938 ger Dresdner Bank Efim Wechsler ett anbud att sälja företaget till en ickejude för 25 000 riksmark. Det är ett bud långt under företagets värde. Efim Wechslers företag gör stora vinster och det egna kapitalet uppgår till 58 726 riksmark - ungefär sex miljoner kronor i dagens penningvärde. Efim Wechsler vägrar anta budet.

Christoph Kreutzmüller, forskare historiska institutionen Humboldtuniversitet Berlin:
Jag tycker att en sak är väldigt anmärkningsvärd, det är faktumet att det i akter från Dresdner Bank står att Wechsler inte ville sälja. Det säger han i alla fall innan. Han är alltså väldigt fäst vid sitt företag, det kan vi fastställa. Och med tiden kommer han till den smärtsamma insikten att han måste sälja sitt företag.

Manus: Det sker ett halvår senare. Hans situation blir ohållbar. Han fråntas sitt uppehållstillstånd i Tyskland. I likhet med tusentals andra judiska företagare måste han överge sitt företag eller sälja det.

Götz Aly: Bort med de judiska företagen, sätt dem under tryck att sälja! Göra så att judarna måste sälja för att de måste lämna landet! Man såg till att judiska företagare inte längre hade tillgång till sina pengar, man tog bort statsuppdrag som fabriken fått och sa att de skulle få tillbaka dem om fabriken bytte ägare. Det hände omedelbart efter progromet, under denna tid byttes tusentals judiska ägare ut. Riket letade efter folk som var i ett läge att kunna driva en sådan här fabrik.

Manus: En sådan person är Walther Sommerlath, medlem i nazistpartiet. Han tar över Efim Wechslers företag. Affären görs upp här, på Deutsche Banks kontor på Oranienstrasse 140. Här möts Walther Sommerlath och Efim Wechsler. Mötet äger rum den 12 april 1939. Affären anmäls samma dag till det tyska bolagsregistret. I ett dokument framgår att det rör sig om en arisering av ett judiskt företag.

Wolfgang Benz: Partimedlemmar hade naturligtvis fördelar vid ariseringen. Den som var medlem i partiet och hade en post, en funktion, en rang, han kunde också välja; detta företag vill jag ha eller detta företag ska min fru, mina döttrar, mina barn få. Som del av statsmakten, som en del av NSDAP hade man en bra tillgång.

Manus: Vi kontaktar Deutsche Bank i Frankfurt am Main. Där finns med all sannoliket överlåtelsehandlingarna som visar vad Walther Sommerlath betalade där. Men banken hänvisar till banksekretessen. Den kan bara hävas av anhöriga till Walther Sommerlath. Därför ber vi drottning Silvia om hjälp att upphäva sekretessen. Men det enda svar vi får är att hon ”avböjer intervju”.

Klart är att Walther Sommerlath tar över fabriken i ett gynnsamt läge. Den tyska krigsindustrin går på högvarv. Några månader senare går Hitler in i Polen. Andra världskriget startar. Walther Sommerlath får stora order på att tillverka krigsmateriel till luftvärnet, sikten och delar till pansarfordon.

Götz Aly: Man kan säga generellt att metallfabriker hade bra utsikter, våren 1939 var det klart att Tyskland styrde mot krig. Metallvaror var alltså ingen dålig investering eftersom de var nödvändiga för krigsföringen.

Manus: Efim Wechsler är 56 år gammal. Han är tvungen att lämna Tyskland. Men han verkar ha förberett sig. Han har en båtbiljett och ett visum till Brasilien, där dottern Ilse redan befinner sig.

Den 26 maj 1939 reser han från Hamburg på ångaren Antonio Delfino. Oavsett vad han fick för sin fabrik lämnar han – i likhet med alla andra judar på flykt - Tyskland fullständigt utblottad.

Götz Aly: Våren 1939 fick de ta med sig 10 riksmark till utlandet, mer fick man inte ta med sig per person över gränsen. Med 10 riksmark blev man skickad över gränsen, och en resväska. 10 riksmark skulle idag motsvara 100 euro. Mer fick de inte ta med sig.

Manus: Efim Wechsler anländer till Santos Hamn i Sao Paolo i Brasilien den 17 juni 1939. Men där slutar spåren.

Han är naturligtvis avliden sedan länge. Vi ringer till alla Wechslers som finns i de brasilianska telefonregistren för att försöka hitta någon anhörig, kanske hans dotter Ilse. Men ingen har hört talas om vare sig Efim eller hans dotter Ilse.
Vi sätter in en annons i en brasiliansk-judisk blogg.
Men vi får inget resultat.

Vi bestämmer oss för att åka till Brasilien för att ta reda på vad som hände Efim Wechsler efter att han tvingats sälja sin fabrik till Walter Sommerlath och fly Tyskland.

I det brasilianska Riksarkivet i Rio de Janeiro får vi träff. Vi hittar vi ett dokument från 1950 som visar att Efim Wechsler det året blir brasiliansk medborgare. Det är också första gången vi ser en bild på honom. Han är här 67 år gammal. Det är elva år sen han flydde från Tyskland och det framgår att han driver en verkstad.

Vi hittar också en adress, Estrada dos tres Rios i staden Jacarepagua.

Här i Jacarepagua köper Efim Wechsler en tomt på 40-talet. Här bor han och här driver han sin verkstad. Men på gatan Estrada dos tres Rios har numren ändrats. Och när vi frågar om någon känner till Efim Wechsler får vi samma svar hela tiden.

Reporter: Herr Efim Weschler hörde du aldrig talas om?

Invånare Jacarepagua: Nej, har aldrig hört talas om.

Manus: Till slut hittar vi några personer som minns en äldre tysk kvinna - som kan vara Efim Wechslers dotter Ilse.

Fernando Luis Fernando, invånare Jacarepagua: Jag minns, det var en dam, hon måste ha varit runt 70 nästan 80 år gammal. Jag minns henne väl. Jag minns henne för att jag jobbade i den här butiken och vi brukade leverera varor hem till henne. Det var en liten gård som var mot den andra gatan. Jag tror att hon sålde sen och hamnade på ålderdomshem. Sen såg vi henne inte mer.

Manus: I arkivet i Rio hittar vi en bild på Ilse. Den är från hennes medborgarskapsansökan. Det framgår att hon var gift och att hon beviljades brasilianskt medborgarskap samma år som sin far, 1950. I en bouppteckning ser vi också att hon dog för tjugo år sen, den 19 oktober 1990, 77 år gammal. Hon tycks ha varit barnlös. Men det framgår att hon testamenterade sina tillgångar till judiska välgörenhetsorganisationer och några ett par privatpersoner.
Vi får kontakt med en av dem.

I There-Zo-Polis - en semesteort i bergen utanför Rio möter vi Eva Jonathans. Hennes familj flydde också från Tyskland. Hennes mamma blev nära vän till Ilse Wechsler och Eva fick ärva hennes sommarhus där hon varit mycket som barn. Och i trädgården finns järnsniderier från Efim Wechlsers verkstad i Jacarepagua.

Eva Jonathans: Jag umgicks med honom unde rmin barndom och min tonsårstid. Det jag minns av honom är att han var en imponerande figur, han var väldig inbunden, sa inte så mycket. Det jag minns av hans karaktär just för att han var väldigt korrekt, till och med fysiskt imponerande. Han hade en rak hållning.

Reporter: Talade han någonsin om fabriken han hade i Berlin?

Eva Jonathans: Om han sade det var jag inte med eller så var jag inte intresserad av det. Det är nog något jag kan ångra att jag inte ställde viktiga frågor även i relationen till mina föräldrar. Sådana frågor som jag tycker är viktiga i dag, men som jag var ointresserad av som tonåring. Hur det var, inte var. Jag visste att de lämnat ett liv bakom sig.

Manus: Nio år efter att Efim Wechsler flydde från Tyskland anländer också Walther Sommerlath till Brasilien. Det är 1947 och i passagerarlistorna från fartyget Santarem hittar vi namnen på Silvia och de andra familjemedlemmarna. Silvia är tre år gammal.

Familjen bosätter sig i Sao Paolo och Walter Sommerlath börjar arbeta för det svenska företaget Uddeholm. Nazityskland har förlorat kriget. Och fabriken på Wassertorstrasse i Kreuzberg i Berlin, som låg här, och som Efim Wechsler tvingades sälja till Walther Sommerlath, finns inte längre. Den bombades av de allierade.

Drottning Silvia: Det var ju ett maskineri… han var inte politiskt aktiv.

Rafael Seligmann, författare Berlin: Det är en argumentation … min far, ja … han var del av maskinen, hur kan han hjälpa det? Ja, maskinen kan bara fungera när alla delar deltar. Och hennes far var inte tvungen att bli medlem, hennes far var inte tvungen att arisera.

Götz Aly: Om ni frågar mig om man 1939 kunde se att det inte var rätt att ta egendomen från en jude och att det är emot väsentliga grundlägganden, rättsliga, religiösa och juridiska traditioner - att det är etiskt fel - då kunde man se det fullkomligt klart. Varje människa som tog del av detta, i tyska länder eller andra. Personen kunde se att han gjorde fel.

Rafael Seligmann: Hon själv har ingen skuld, det måste jag åter betona. Men jag tycker att det är omskakande att en kvinna i offentligheten, och dessutom ett statsöverhuvud, som representerar den statliga makten säger, att min far var en del av maskinen.

Eva Jonathans vid Efim Wechslers grav: Jag tror att han var en kämpe. En person som vägrade ge sig som många andra. Han är inte annorlunda mot många tyskar som led av förföljelse. Som var tvungna att lämna sitt land. Sin kultur och familj. Och som fick börja om från noll. Att lämna blommor eller en sten som många judar betyder att inte glömma att inte låta vinden blåsa bort människors historia.