Det är först på senare år som den ekonomiska utplundringen blivit ordentligt utforskad. Det beror på flera saker. Forskningen om massmorden har varit prioriterad. Det har också varit politiskt obekvämt att forska om utplundringen, eftersom det innebär att betydligt vidare kretsar i det tyska samhället – och i andra länder – dras in bland dem som har anledning att känna skuld.

Även i Sverige är det först med Svenaz-programmet på 2000-talet som ”ariseringens” konsekvenser utforskats. Men minst lika viktigt är att dokument som har med skatter och ekonomiska transaktioner att göra enbart i väldigt liten utsträckning har stått till forskarnas förfogande. Om de inte förstörts under eller efter kriget skyddas de av stränga sekretessbestämmelser.

Terrorn 1933

Man kan mena flera olika saker med ”arisering”. Man kan också säga att den var uppdelad i flera steg. Redan i samband med maktövertagandet inleddes terroraktioner mot judiska affärer. Omvärlden protesterade och den 1 april 1933 genomfördes en ”bojkott” av judiska affärer i hela riket.

Stormavdelningarnas aktiviteter följdes av en serie yrkesförbud. Redan den 7 april 1933 infördes en lag som riktade sig mot judiska offentliga tjänstemän. Den följdes de närmaste månaderna av lagar som riktade sig mot lärare, läkare, jurister och professorer.

I praktiken tillämpade tyska myndigheter dessa lagar än hårdare än vad de egentligen föreskrev. Det innebar att lönsamma praktiker måste läggas ner. I många fall togs de över av ickejudiska kollegor som även kunde överta delar av kundkretsen och praktikens goda renommé.

Vem skulle få tjäna på bytet?

I juli 1933 blåste Hitler av den ”nationella revolutionen”. Det innebar att det öppna våldet och den godtyckliga myndighetsutövningen avtog. Istället använde sig nazisterna av nya och gamla lagar. Därmed inleddes också den konflikt om uppdelningen av bytet som skulle karakterisera hela det nationalsocialistiska väldet: hur mycket skulle komma den tyska staten till del? Hur mycket skulle enskilda ickejudar, partimedlemmar eller icke partimedlemmar, tillåtas tjäna på bytet?

Götz Aly har i boken ”Hitlers folkstat” argumenterat för att det i första hand var den tyska staten som tjänade på ariseringen. Utan de pengar som flöt in den vägen hade staten inte kunnat både bedriva sitt krig och hålla levnadsstandarden i Tyskland på relativt hög nivå.

Å andra sidan vet vi att nazistaten vid flera tillfällen försökte skärpa kontrollen, vilket tydligt visar det som var uppenbart för alla: ariseringen fungerade som ett sätt att berika sig och skapade därmed ett skikt av nyrika personer som hade nazisterna att tacka för sin välgång och därför skulle förbli lojala med Hitler.

Lagarna från Nürnberg

I september 1935 inleddes nästa skede med de så kallade Nürnberglagarna. Dessa lagar definierade judar som en ”ras” och bland annat förbjöd dem att gifta sig med eller ha relationer med ickejudar. I samband med det förbjöds judar även att arbeta i hushållen. Tusentals judiska pigor och hushållerskor avskedades.

Samma höst började judar sägas upp från sina hyresvåningar och även från många mindre företagslokaler. Ytterligare ett år senare hade judar tvingats bort från statliga skolor och universitet. De förbjöds även att besöka kommunala badanläggningar.

Våldsam bojkottaktion

Två år innan andra världskriget bröt ut, på hösten 1937, gick ariseringen in i sin slutfas. I många mindre städer hade vid det laget hälften av de judiska företagen försvunnit. I storstäder som Hamburg och Berlin handlade det dock bara om mellan 20 och 30 procent. I en del branscher var det bara ett fåtal företag som drabbats. Detta ledde till missnöje inom partiet och avdelningen i Berlin satte i maj 1938 igång en våldsam bojkottaktion. Även propagandaministern Josef Goebbels drev på aktionen som delvis blev våldsam. Den stoppades av Hitler personligen i mitten av juni 1938.

På hösten 1938 genomfördes en stor razzia mot judar av polsk och lite senare även av rumänsk härkomst. Närmare 17 000 judar tvingades under svåra umbäranden vistas i gränsområdet mellan Tyskland och Polen, innan de polska myndigheterna accepterade att ta emot dem.

Kristallnatten

Natten mellan den nionde och tionde november 1938 organiserades den så kallade Kristallnatten. Ett landsomfattande, välkoordinerat upplopp där affärer slogs sönder och 12000 judar tvingades till koncentrationsläger. Många omkom, andra släpptes inte förrän de lovat sälja sina företag till priser som bestämts av partifunktionärer.

Av de 3150 judiska affärer som fortfarande fanns i Berlin i april 1938 hade när året var slut 2570 tvingats stänga och 535 överlåtits på ickejudiska ägare. Den 12 november 1938 infördes vad som i praktiken var ett allmänt yrkesförbud för judar. Strax därefter beslutades en avgift som alla judar måste betala för att, som nazisterna uttryckte det, ersätta förödelsen under upploppet. Detta innebar samtidigt en ytterligare ekonomisk påtryckning att sälja.

Riksflyktskatten

Vid sidan av den rena terrorn och den godtyckliga myndighetsutövningen hade det hela tiden funnits ett ekonomiskt tryck. Det främsta instrumentet var en lag som införts redan innan nazisterna kom till makten, den så kallade riksflyktskatten från 1931.

Ursprungligen handlade lagen om att den som flyttade från Tyskland, och hade en större förmögenhet, var tvungen att betala en fjärdedel av förmögenheten i skatt. På så vis skulle man förhindra så kallad kapitalflykt. I praktiken kom den lagen att användas först efter att nazisterna tagit över. Nästan alla som drabbades var judar. Pålagan ökades redan 1934 till 50 procent och från 1936 fanns också möjligheten att kräva in skatten i förväg . För den som hade större delen av sin förmögenhet bunden i ett företag kunde hela verksamheten därmed lamslås, vilket tvingade fram en försäljning.

Lämnade förmögenheter

Den som inte betalat sina skatter fick inget pass och kunde inte lämna Tyskland. De hårda valutabestämmelserna, som också härstammade från 1931 men skärpts av nazisterna, innebar att de som slutligen kom iväg måste lämna nästan hela den förmögenhet som de kunnat behålla kvar i Tyskland – omsatt i obligationer för försvarslån.

Från 1936 fick ingen ta med sig mer än 10 riksmark (ungefär tusen kronor i dagens penningvärde) över den tyska gränsen. Undan för undan infördes också bestämmelser som innebar att de kvarlämnade pengarna kunde konfiskeras av den tyska staten, just för att minska dess försvarslån.

Personer som fråntagits sitt tyska medborgarskap och identifierats som antinazister i utlandet förlorade sina pengar redan på trettiotalet, medan de sista konfiskationerna av judisk egendom genomfördes först 1943-44. I praktiken hade dessa personer inte sett sina pengar på flera år.

Ekonomiskt och politiskt tryck

Det är viktigt att komma ihåg att de personer som sålde sina företag eller annan egendom på våren 1939 stod inför både ekonomiskt och politiskt tryck. De som ville lämna Tyskland – hälften av Berlins judar bodde då fortfarande kvar – visste också att ytterst få länder ville ta emot dem.

En del av de pengar som konfiskerats av förmögna judar användes faktiskt för ett ge fattigare judar ett kapital som de kunde ta med sig till det nya landet, vilket ofta var vad som krävdes för att bli insläppt. Ibland handlade det också om att muta till sig visum. I praktiken måste dessutom allt administrativt ordnas på mycket kort tid, innan den aktuella båten eller tåget ut från Tyskland gav sig av, vilket ytterligare ökade trycket att gå med på ett lågt pris.

Den sista fasen av ”ariseringen” – som fortsätter in i den fysiska Förintelsen av de europeiska judarna – inleddes på vårvintern 1939 med grundandet av Reichzentrale für jüdische Auswanderung på Kurfürstenstrasse i Berlin. Förebilden hade skapats av Adolf Eichmann i Wien hösten 1938. Tanken var att genomföra alla de administrativa stegen på ett och samma ställe. På så vis skulle man kunna effektivisera utvandringen utan att behöva ge avkall på plundringen. Eichmann övertog ledningen för centralen i Berlin i oktober 1939. Under hans ledning blev den senare en del av den byråkrati som skötte om deportationerna österut.

Tvingades lämna ifrån sig värdesaker

Från nyåret 1939 tvingades de tyska judarna att använda ”typiskt judiska” namn – om de inte hade några, måste de lägga till namnen Israel eller Sara. De måste lämna ifrån sig värdeföremål av olika slag och en central för judiska tvångsarbetare inrättades.

Det är omöjligt att ge en exakt uppskattning av hur stora värden som stals från de tyska judarna under ”ariseringen”. Än mer omöjligt är det naturligtvis att veta hur mycket som stals från judar i de ockuperade och förbundna länderna. Men det rör sig med största sannolikhet om ofantliga summor.

Götz Aly räknar med att minst nio procent av den tyska statens inkomster under de sista åren innan kriget kom från ”ariseringen” – detta alltså bortsett från de vinster som tyska medborgare kunde göra. Bara riksflyktskatten inbringade en miljard Riksmark mellan 1933 och 1945, vilket i dagens penningvärde motsvarar ungefär hundra miljarder kronor.